DATTEN!




räknare
besöksräknare

DATTEN

Jag sätter mig och slår mina knutna nävar om och om igen i mina knän. Ruskar på håret och säger bestämt:

- ”Nej, nej, nej”.

”Jag vill aldrig bliva stur”, som Pippi säger. Nä, aldrig. Jag har alltid sagt det, säger mamma och pappa. Ända sedan jag var litet barn.

Tycker så än idag, faktiskt. Jag vill bara säga att det aldrig är försent att hitta barnet i sig.

Vet du, jag tror att man inte är vuxen förrän man tillåter barnet i sig att titta fram ibland. Jag vill vara barn jämt. Fast det förstår jag ju att jag inte kan vara.

Nä, självklart finns det stunder man måste bete sig vuxet på. Fast det är ju så förbenat TRÅKIGT! Ibland vill jag bara ställa mig upp, mitt i något viktigt möte där alla sitter med bestämda miner och försöker imponera på varandra. Vem är mest vuxen? Vem kan spela rollen bäst? Då vill jag bara ställa mig upp och skrika något urdumt. Typ ”Vem kan göra den roligaste minen?”, sedan skulle jag göra en urfånig min och alla skulle börja skratta. Åh, så befriande det skulle vara. Men, så får man inte bete sig. Näpp, den bistra minen måste vara fastklistrad i ansiktet tills det att man kommer hem. Förhoppningsvis har alla på mötet en familj och kanske några barn som de kan leka med.

Det har jag. Två kullar, till och med. Tur är väl det för jag skulle inte kunna tänka mej att inte ha någon att leka med. Tänk bara vad PINSAMT det är när man har tagit sig till simhallen, utan barn. I vattnet, som är kallt innan man vant sig, blir man sådär hoppig och glad. Då har man ingen att le och skratta emot, medan man hoppar. Urfånigt hoppar man vidare och koncentrerar sig allt vad man kan för att inte brista ut i ett högt skratt. Det ekar ju dessutom i simhallen så hiskeligt. Nä, tur man har barn så man kan få leva ut lite ibland.

Sen, när jag börjar simma. Åh, det är ju så jobbigt. Alltså… där i längsimningsstället. Där simmar jag stora fina tag, sträcka efter sträcka. Så långt allt väl och ve. MEN… så kommer då den där tanten. Hon som envisas med att nicka och hälsa artigt varje gång vi möts. Jag har ingen lust att vara artig och le snällt varje gång. Det blir ju bara pinsamt ju. Så när jag möter henne för elfte gången försöker jag titta rakt fram. Detta resulterar i att nästa gång jag möter tanten, ser hon fruktansvärt sur ut. Jag ger upp och simmar inga fler längder. Det är så förgjordat tråkigt att vara vuxen och artig.

Nä, jag vill vara barn. Jag vill tro att godis är bättre än pengar, jag vill tro att smärta är när lillasyrran har haft sönder min favoritdocka och att lycka är när pappa spelar spel med mig.

Ja, avslutningsvis säger jag, som någon så klokt sa:

Nä, hädanefter lämnar jag över mina nycklar, min mobiltelefon, mina kreditkort och mina studier.

Vill du diskutera det får du fånga mig först - DATTEN!