besöksräknare
Helgen:
Varit på Bio. Bibblan. Filminspelning. Hissterror i stadsbiblioteket.
Bion, var Alfons Åberg. Malte fick en klubba, som han slickade på hela filmen. Som förrövrigt varade i hela 40 min, lagom tid. Hinner man inte få skoskav i rumpan av biostolen. Han fick en jätteblå tunga av klubban. Inte några tillsatser alls i dagens godis, nähädå.
Åter till Alfons, han gillar jag skarpt. Han är
så himla vanlig och jag känner så igen mig i honom. Tror att barnen gillar
honom också, jag har försökt nästan ”tvinga” dem alla att lyssna till alla
sagor om honom. 
Sedan satte vi oss i det sköna solskenet och skrev inbjudningskort till Maltes kalas. Som vi postade i stan.
Därefter handlade vi och körde hem och tog lördagskväll.
När Malte somnat, efter en sisådär 100 Alfons-sagor, började vi spela in
musikvideo. Det är alltid roligt. Då trivs jag. Kamerans öga mot mig och Mickes
evinnerliga tjatande om alla fel jag gör.
Nä, det är roligt. Fast också rätt jobbigt ibland,
faktiskt. Du förstår, jag räknade alla lampor som lyser mig rakt in i ögonen
och det blev hela tolv stycken. Då pratar vi inte om vanliga lampor. Nej, det
här är stora, lyser som attans. Micke säger;
”Men Nilla då, kisa inte… titta med stora ögon nu då…
men kiiisa inte då, säger jag ju!”
Efter en fotosession, ser jag absolut ingenting. Det är
bara tolv stora prickar framför ögonen vart jag än tittar. Tur man inte behöver
göra något mer den dagen.
För att återgå till vårt äventyr på biblioteket, Malte och jag. Då envisades han med att vi skulle åka hiss. Det verkade som det
var väldigt roligt att åka den där hissen.
Så, sagt och gjort. Vad gör man inte för sina barn? Vi
åkte hiss. Vi åkte hiss i sisådär etthundramiljoner gånger. Alla gångerna var
precis lika intressanta och roliga, tyckte Malte. Det tyckte inte jag.
Okey, de två första gångerna var väl uthärdiga. Fast
sedan tyckte jag nog att det blev lite enformigt. Jag försökte roa mig med ett
litet experiment för att få det hela lite roligare.
Har du lagt märke till att alla ofta står åt samma håll
i hissen? Vår önskan att passa in och göra som alla andra är så stark, märkte jag.
Tänk, även i en så banal
sak som att åka i en hiss. Även här ska vi vara som alla andra. Det är som en
oskriven lag, att alla måste stå vända mot dörren och glo in i den.
Jag gjorde tvärtom, några gånger. Vände mig helt om.
Det resulterade i att jag stod väldigt nära någon annans ansikte. Oj, vad
obekväma de blev. Och oj, vad vi tittade på allt annat än på varandra.
Plötsligt blev alla hörn i hissen väldigt intressanta.
Japp, de undrade nog vad jag var för en asocial filur?
… och det var jag ju!
Kraaaaam n
