besöksräknareVi satt utanför hans egna lilla stuga och drömde om de varma dagarna. Ni vet då ni själva var barn och när man glömt bort vad det var för dag...ja, det var då det verkligen var sommarlov.
Nu ska jag berätta om en dag för inte så länge sedan. En helt vanlig dag, som alla andra? Med risk för att låta som den där reklamen för Fritidsresor och han den där Mange. Ni vet han som bara tjatar på dansk accent om "de där dagarna"... Nåväl, jag tar den chansen;)
En dag som alla andra.
Klockan ringer 6.20. ”Pip, pip, pip”, skriker den med gäll ton. ”Åh, är det redan morgon?”, tänker jag. Kändes precis som om jag nyss slagit ihop ”mina blå” för natten. Nu stiger jag upp och drar upp rullgardinen som stängt ute morgonljuset. Går in på toaletten och försöker titta i spegeln, vilket inte är lätt då lyset sticker i mina morgontrötta ögon. ”Åh, vad jobbigt”, tänker jag och är så trött, så trött.
Letar fram tandborsten och blundar, njuter av att känna tandborsten mjukt massera mitt tandkött. Kommer i ett närmast transliknande tillstånd som kan liknas vid att jag nästan sover, fast ståendes, blundandes och borsta tänderna. Vaknar från mitt tillstånd av att jag känner ”Sture”, katten smeka sig mot mina ben. ”Jaha”, tänker jag, ”Dags att kliva in i duschen”. Känner varma strålar av vatten mot min nakna hud. ”Härligt”… Ännu en gång tillåter jag mig att njuta mig bort för en kort sekund, sen är det dags att schamponera, tvätta och ha balsam i håret. Vaknar till liv av att jag nynnar och inser att ”Ja, jag är faktiskt på ett rätt så gott humör ändå”.
När jag torkat mig, håller på att försöka måla ögonen så att folk jag möter inte ser hur trött jag egentligen är så hör jag ett mjukt gurglande från sovrummet. Katten och jag smyger tillbaks till sängen och där ligger han. Min lilla solstråle och ler mot mig med hela ansiktet. Han är sex månader och får mig alltid på gott humör på mornarna. Han tycker aldrig att det är jobbigt att vakna, han är alltid utvilad på mornar och hans morgonhumör är stående glatt, trevligt och hela han skiner som solen självt.
Vi gullar, leker och gosar med varandra en stund. Ögon söker ögon och vi småpratar leende med varandra medan jag byter blöja, tvättar av honom och sedan ammar honom, efter att jag själv satt på kaffepytten och lyssnar till puttrandet och luktar på nybryggt kaffe som väntar på mig. Allt medans solstrålen äter och kikar på mig vid mitt bröst.
När jag lagt honom på fårskinnsfällen och han ligger och gurglar medan han leker med sina fötter så öppnar jag altandörren och får in solens första varma strålar. Frisk morgonluft strömmar in och jag bär ut de blommor som fortfarande är känsliga för frost till mitt prunkande växthus. Solen är väldigt ljus och ute hörs ett öronbedövat fågelkvitter. Det är alla fågelhanar som sjunger för att honorna ska välja just dem. ”Danskarna”, som var och hälsade på förra sommaren trodde knappt sina öron, berättade svärmor. Och tänk, jag slås av vilket otroligt öronbedövande ljud av fågelkvitter varje vår.
Jag och min solstråle sätter oss ute i den varma morgonsolen och äter goda ostmackor med paprika på tillsammans. Min egna lilla solstråle och jag. Han kvittrar i kapp med fåglarna, jag prasslar med min morgontidning.
Det är då jag hör det. Ett plötsligt, konstigt ljud… Vad är det? En konstig fågel? Ett djur? Det låter först långt bortifrån men kommer snabbt närmre och närmre. Jag rycker till med ett ryck. Det hemska hånar mig rakt in i mitt ansikte med att lysa med ett elakt leende rakt in i mina ögon. Röda, ilskna siffror. Medan han tjuter med en gäll, hög stämma rakt in i mina öron. ”Pip…pip…piiip. 6.25. ”Åhh, nej…jag måste göra allt igen”…
Jag försöker greppa vad det är som hänt. Just det, den underbara tiden med långa sommarmornar är slut. Det är vinter, kallt och jag är inte ledig längre med min solstråle som fortfarande sover så sött bredvid mig. Jag jobbar nu och det är bara stress, jäkt och att slänga i sig frukosten innan man ska iväg, ut i det kalla, råa vädret. Men en sak är fortfarande kvar och kommer så att vara för all framtid. I alla fall så länge jag lever.
Jag vänder mig bort från de röda, ilskna siffrorna som envist hånar mig rakt in i mina ögon och ser honom. Han vaknar, kikar på mig och ler. Min egen solstråle! Då gör det inget om jag måste göra allt om igen, igen och igen. En dag som alla andra.
Ja, det var alltså bara lite tankar såhär i det kalla vintermörkret, den där kvällen då vi satt utanför hans egna lilla stuga en kväll efter att vi byggt en jättesnöhydda som vi satt ljus i. Och tänk vad tiden går fort. Jag tycker inte det var länge sedan han var ett litet knytte på sex månader. Och nu sitter han här med ett stort leende på sina läppar och förgyller fortfarande min vardag på det allra bästa sättet man någonsin kan tänka sig. Var ålder har sin charm, som någon klok och vis människa någongång myntat så sant. Och tänk så vackert allt är ändå, om vi bara tar tillvara på varandra. Sådär mitt i vardagen. Kram alla mina vänner, Nilla
