Var ställde vi bilen?


räknare
besöksräknare

Var ställde vi bilen?

Det brukar vara mannen som drar det tyngsta lasset. Nu syftar jag inte på något stort och eländigt. Nä, jag pratar om hur det brukar se ut på stormarknadens parkeringsplats.

Malte och jag sitter i bilen och kollar in hur folk beter sig. Han ville inte gå med så Micke fick gå in själv för att handla nåt snabbt.

Det är faktiskt riktigt kul att studera vad som händer på en parkeringsplats. Folk som kommer ut från affären pekar och pratar:

”Var var det nu vi ställde bilen?”, tycks de alla säga.

Vi tyckte att det hade varit bra med skyltar på parkeringsplatsen. En fisk, en hund, en katt skulle det kunna vara på dem. Då kunde man bara försöka komma ihåg vilket djur man parkerat under. Ungefär som de gör på campingar, för att små barn ska hitta tillbaks till familjens husvagn när de gått vilse.

Drar mig till minnes att de hade det förr. Varför tog de bort dem?

En egen ide kunde vara att man spelade in en melodi som spelas upp när man trycker på bilnyckeln för att låsa upp. Tänk vilken tivolikänsla det skulle bli, när alla söker efter sina bilar. Då skulle man inte kunna låta bli att bli glad... eller döv.

Nu tillbaks till Maltes och mina iakttagelser, där i bilen. Vi upptäckte, förutom att alla damer över typ 60 har hatt (varför har de det???). Vad vi också upptäckte var, att därute någonstans mitt emellan bil-letandet och dörrarna ut från affären, blev det liksom mannens uppgift att kånka runt på alla kassar de inhandlat med allehanda varor.

Frun trippar bredvid, ideligen pladdrande och gestikulerande om något hon verkar vara fullt insatt i. Mannen tittar ömsom ner i gatan, för att koncentrera sig på att inte tappa något, ömsom upp med en förvirrad blick som frenetiskt letar efter bilen. Lite då och då nickar han mot frun, när hon kollar stint på honom och undrar varför han inte lyssnar. Alla deras barn far runt som små skuggor runt deras ben. Det är verkligen svårt att se vilka barn som hör till vilka familjer. Tur att ungarna har bättre koll på var deras föräldrar är, än vad föräldrarna har på var barnen är. Eller vad bilen är, för den delen.

När vi så, äntligen, kommer hem och jag står där på farstu-trappen slår det mig en tanke. Där står jag, vinglandes på ett ben för att hålla emot den ena, av de tusen kassarna som JAG har fått kånka runt med inte ska trilla ned. Jag är svettig i handen och har svurit ett antal gånger över att plasthandtaget har skärt in i lillfingret.

Nu letar jag febrilt efter dörrnyckeln i min jackficka, samtidigt som min vänsterfot måste lyftas ännu högre för äggen har börjat glida i påsen.

Hittar äntligen nyckeln, låser upp och Sture (katten) riktigt trycker sig förbi som om han har den fulla rätten att komma in först. Oavsett hur många hinder som än må korsa hans väg. I detta fallet först hela familjen som står på kö bakom mig och alla kassarna, som för övrigt JAG har kånkat hit.

Snabbt efter att Sture har tagit första platsen in till huset är det Malte tur. Han trycker sig förbi och skriker;

”Jag är kissnödig, flytta på er då. Jag är faktiskt jääätekissnödig.”

Min påse glider alltmer, jag lyfter foten högre. Ser nu ut som en balanserande koalabjörn. Det hindrar inte Micke från att börja trycka in sig han med medan han säger:

”Men SKYNDA dig då… vad GÖR du? Jag är också kissnödig.”

Ja, det är då det slår mig som en blixt från ovan. I min familj är det JAG som är packåsnan. Det är alltid JAG som kånkar och bär på den tyngsta kassen/kassorna.

När jag plockat in nästan alla varor hörs från toan Mickes stämma;

”Men Nilla då. Varför tog du inte in toapappret från bilen? Allt ska man behöva tänka på själv.”

6 saker jag verkligen inte vill höra




räknare
besöksräknare

6 saker jag verkligen inte vill höra

1. ”Tyvärr, du har väntat för länge med att lösa ut vinsten”, när jag försöker lösa in min Trisslott som jag behållit alldeles för länge i min plånbok. Bara för att liksom kunna ta upp den och visa alla. För att skryta lite.

2. Jag har bjudning hemma och försöker bedyra att potatisgratängen jag bjuder på visst är helt hemmagjord, fast den inte är det. En av gästerna råkar hitta förpackningen av den köpta potatisgratängen i soporna. Hon håller upp det inför alla mina gäster. På paketet står det med stora röda bokstäver: ”ICA:s potatisgratäng”. Till på köpet sitter en ilsket röd lapp där det står ”Halva priset. Kort bästa före-datum”. Varför gör jag så???

3. Vill inte höra hur duktiga alla andra är på allt, enligt dem själva. När jag i själva verket VET att de har fel i någon sakfråga och jag får total tunghäfta. Bara för att vederbörande är så trög, att jag inser att det inte är någon idé att ens försöka argumentera.

4. När jag inte förstår vad killen från Danmark säger, fast jag verkligen koncentrerar mig allt vad jag kan. När jag säger ”Va?”, för femtioelfte gången känner jag mig dum och nickar precis som om jag förstår. Jag säger:

”Ok… jaha… ja, det är ju bra…”

Och inser genom hans frågande blick att det var helt fel svar.

5. För att få Malte att äta mer tar jag ett stort bett på äpplet, bara för att visa att det visst är gott jättegott. Då vill jag inte höra honom säga:

”Mamma… kolla, det är konstiga små gångar i äpplet”

Blääääh!

6. Jag vill inte höra, efter att jag verkligen för femtelfte gången, ha bedyrat, att det verkligen INTE är jag som råkat städa bort barnens skolväskor. Bara för att hitta dem i min hemmagjorda docka Gunnel när jag monterar ned henne efter tre veckor när påsken är över. Jag hade använt dem som stoppning.

Motorcykelkillen



räknare
besöksräknare

Motorcykelkillen

Det finns inte så mycket jag blir rädd för här i världen. Det kan vara om jag skulle stöta på någon mördare då. Eller någon våldtäktsman. Fast chansen att jag skulle träffa någon sådan typ, är nog rätt liten.

En kväll när jag skulle gå hem från mina föräldrars hus. Detta var på den tiden när jag bodde nära dem, inne i stan. Det hade mörknat lite och jag undrade om de trodde att det var farligt och gå hem själv, såhär i skymningen. Pappa tittade på mig uppifrån och ned, sen sa han:

”Nä, det är ingen fara. Det är ingen som vill våldta dig ändå.”

Ja, vad svarar man på det då? ”Eh..jaha, tack då. Eller vad man nu säger.” svarade jag och skrattade. Ja, det är ju bara så det ska vara. Pappor är pappor och döttrar är döttrar.

Fast en gång vet jag att jag blev rädd. Jag var väl en sisådär 16, 17 år och följde med en kompis till Lessebo. Vi skulle gå på ”Folkets hus” och dansa där. Ha ha, ja så hette det faktiskt…”Folkets hus”. Vilket töntigt namn, tyckte jag på den tiden. Nu är det nästan lite exotiskt ju, om det ens finns kvar i byarna.

Dock är det inte exotiskt, när man är 17 år. Vilken gammal by alltså, tyckte jag. Ungdomarna såg ut som bönder och de gick fortfarande på ”Folkets hus”. Det gjorde man ju för typ fyrtio år sen.

Jag däremot, var ju hur cool som helst. Jag var från stan och räknades alltså på den tiden som värsta stadsbruden. Med senaste outfitten och allt det där, ni vet som är så viktigt när man är tonåring. Men, men tänkte jag. Vad gör man inte för sina kompisar. Jag fick väl följa med dem då, om det nu var så viktigt.

Sagt och gjort. Jag hängde med mina två kompisar till Lessebo. Efter att någon timme gått, hade jag dansat med en och samma kille. Det var byns häftigaste kille. Han körde motorcykel och jag var väldigt stolt över att han ville ha mig, av alla andra söta flickor i folkets hus. Fast det var ju klart. Jag var ju den nya, spännande ”stads-bruden”, som de andra bya-flickorna inte såg med blida ögon.

Han tog mig i armen och drog ut mig från lokalen. Där ute stod hans putsade motorcykel och glänste i gatlyktans sken. Jag slängde upp mina bruna brun-utan-sols-ben och satte mina röda klacka-skor på sidan av motorcykeln.

Efter att ha tvingat på mig en stor och tung hjälm, bar det iväg. ”Gud, så härligt,” vet jag att jag tänkte. Höll hårdare om hans midja. Det gick väldans fort. Var lite läskigt i kurvorna.

Väl hemma hos killen, blev jag rädd. Vad hade jag gjort? Jag visste ju ingenting om honom. Han kunde vara både mördare, våldtäktsman och allt annat på samma gång ju. Att hans mamma låg helt fredligt och sov i soffan när vi tassade förbi in i hans rum, lugnade mig knappast.” Hon kanske till och med är död redan”, vet jag att jag tänkte.

Så… nu satt vi där på var sida av hans säng. Han tittade lite blygt under lugg på mig. Jag tittade lite blygt under lugg tillbaka. Sen börjar jag gråta. Jag gråter, gråter, hulkar och gråter. Det går inte att hejda gråten. Mellan all gråt hinner jag få fram ”buhuhu…jag..buhu…vill…hem… till…snörlvel…buhu…PAPPA…snörvel”.

Sagt och gjort. Vi tassade lika tyst, förutom att jag snörvlade en gång så högt att hans mamma rörde sig lite i soffan. Då vet jag att jag tänkte ”puh, han har inte mördat henne…än”.

Så kör han med mig bakom sig på motorcykeln. Det är mörkt, det är kallt. Jag har bara ett linne, kortkjol och höga pumps.

När vi kört i en hel evighet, stannar han motorcykeln och undrar om jag vet var jag bor. ”Liljedalsvägen 28”, svarar jag snabbt. Han tittar frågande på mig: ”Ja, men hur kommer man dit då?”

Suck. Nu börjar jag gråta igen. Han börjar också gråta. För han vet inte heller var vi är. Vi ringer på ett hus. Det öppnar en sur gubbe som undrar vad vi håller på med. Kl var 3 på natten informerade han oss.

Tillslut såg han hur rödgråtna vi var, båda två. Då blev han nog lite orolig och hans gamla fru tittar fram bakom honom och frågar om vi vill komma in och värma oss. De undrar om det hänt nåt och får till svar ett hiskeligt hulkande och snörvlande. Mellan gråtattackerna får vi väl i alla fall fram min pappas telefonnummer.

Min pappa kommer. Han hämtar en blåfrusen liten tös i kortkjol, håret på ända och smink som runnit ner till kinderna av all gråt. Den stackars motorcykelkillen fick snällt åka tillbaks till sin sovande mamma där på soffan.

Ja, den gången var jag rädd. Pappa glömmer nog heller aldrig alla de gångerna han fick köra iväg mitt i natten, för att ”rädda” mig.

Och killen. Ja, han ser jag ibland. Vi vet att vi känner igen varandra, fast vi hälsar inte. Fick dock höra, i skolan efter den ödestigra helgen, att han sagt att jag var väldigt bra i sängen, ha ha.

Kraaaam n

Lite prat om sex då...


räknare
besöksräknare

Det ljuva 60, 70-talet

Vet ni? Jag blev till under den ljuva sexuella revolutionen. Vilken tur att den blev av. Annars kanske inte jag suttit här idag…vem vet?

Så hör upp alla ni som gjorde sexuell revolution på 60, 70-talet! Jag tycker faktiskt att det ni gjorde då var bra. Jag skulle gärna själv ha velat vara ung då. Nu var jag ju bara en liten baby vid det tillfället men om jag varit ung då, det hade varit härligt. Jag hade säkert varit helt vild.

Tänk att få gå omkring i flätor, ha runda små glasögon och ett hiskeligt hop-plock av allehanda plagg. Alla inköpta på Myrorna, dvs. second hand.

Det verkade så befriande, att leva just då. Inga mobiltelefoner. Ingen stress. Nä, då skulle jag bara sitta där, på en filt i någon park. Med någon vän jag tyckte mycket om. Han skulle sitta där och klinka på gitarren och jag skulle sjunga.

Ja, och så skulle jag dansa sådär härligt frigjort med händerna rakt utsträckta från sidorna. Huvudet bakåt, slutna ögon och bara vara ett med musiken. Vara ett med naturen.

Vart tog ni vägen sen? Var är ni nu? Alla ni som gjorde denna underbara tid så minnesvärd. Är ni lika frigjorda än?

Nä, skulle inte tro det. Ni har nog blivit indragna i vårt samhällets fällor, som alla vi andra. Ni har nog skaffat både hund, hus, barn och man. Lika trogna varandra som vi människor tillslut har en tendens att vilja vara. Har själv alltid sagt att om jag vore ett djur, hade jag nog varit en elefant. Lika trogen min följeslagare och lika traditionsbunden. Eller så hade jag varit en fågel. Högt upp i skyn hade jag svävat. Flygt dit jag ville för stunden. Vill inte sitta i bur.

Men nu, med handen på hjärtat. Hur gick det då? Jag har faktiskt funderat lite över det. Hur gick det med all denna sexuella revolution? Frågorna är många,

”Vad var det ni missade, ni som stod på barrikaderna? Varför fick vi inte uppleva den jämlika, fria sexualiteten, ni drömde om? Vad var det som gick fel?”

Vet ni… jag tror att dagens människor egentligen inte är mer sexuellt fria än vad vi var förr. Ok, på 1800-talets Viktorianska tid, har Micke berättat för mig att man till och med klädde in stolsbenen för att inte föra tankarna på sex. När de skulle duscha förr, fick de inte vara nakna. Å hua, hemska tanke. Det var farligt. Tänk om man skulle se sin nakna kropp. Det kunde vara förenat med livsfara. Man kunde ju bli tänd, hemska tanke!

Min liknelse med detta är att det idag inte är fult längre att visa sig naken. Nästan tvärtom. Meeen, jag tycker fortfarande att vi försöker skyla oss.

Hur då? Jo, jag menar att det är ok att visa sig naken om man följer mode-trendernas ideal vad gäller utseende. Är du snygg och smal är det ok annars får du allt klä på dig.

Men det handlar också om tatueringar, piercingar till botox och silicon. Det tycker jag kan handla om att inte våga visa sin kropp helt naturlig. Så som vi föddes.

Det är väl okey om man råkar tycka att det är det snyggaste som finns, att göra tatueringar eller fixa till sig med botox. Men jag skulle inte våga. Varför skulle jag ta chansen att spruta in något medel i min kropp som jag inte vet vad det egentligen är för gift? Nä, då får det nog vara. Har det gått så långt, då lutar jag mig glatt tillbaks i min solstol och tar en macka istället.

Tänk vad härligt om modetrenden kunde gå lite mot det naturliga. Vad härligt det skulle vara, tycker i alla fall jag.

Kraaaaam n

Filmning idag igen = kul


räknare
besöksräknare

Filmning idag igen

Japp, vilken härlig helg det har varit vänner. Bara vädret har ju varit underbart. Sommaren verkade visa lite av vad den har att lova. Våren var nästan som bortblåst och högsommaren var här. Inte sant?

Idag fortsatte vi att filma till vår musikvideo. Det blev idel pinsamma situationer som vanligt. Men också bra bilder, vilket ju alltid är roligt.

När jag skulle balansera på något smalt, ja jag tänker inte avslöja på vad eller var, eftersom det är roligare om det blir en överraskning när låten kommer ut. Då, när jag försöker gå balansgång på en smal lina, samtidigt som jag har högklackade stövlar på mig, händer det som inte får hända. Jag snubblar och trillar pladask rakt ned i backen, mitt under filminspelningen. Micke utbrister:

”Men Nilla då… så får du inte göra…upp med dig… snabbt”.

Haha, precis som om jag gjorde det med flit. Tur att jag inte slog mig, men jag måste nog medge att min balans är och har nog aldrig varit så där värstandes bra. Det ÄR faktiskt inte lätt att gå snyggt, samtidigt som man har 10 cm klackar, underlaget är av typ stora stenar och du ska titta rakt in i kameran, samtidigt som du ska gå balansgång…

Haha, det blev i alla fall en väldigt rolig liten blunder, att ta med på hemsidan sen.

Efter det var vi på den där golfplanen igen. Micke ville se om det blev bättre att filma när solen hade gått ned. Det blev det inte. Dessutom höll vi på att få en boll i huvudet, eftersom folk inte har den goda smaken att sluta spela golf efter klockan åtta på kvällen. Jag menar, de borde väl vara hemma och sova då. De ska ju för bövelen upp och jobba dagen efter.

Det är i alla fall vad jag ska göra nu. För efter att ha fått gräva i min trädgård, spelat in musikvideo, lekt med bilarna med Malte, grillat och bara haft en rolig helg helt enkelt. Nu är jag rätt trött och tänker sova i de nytvättade lakanen och med öppet fönster. Härligt, har sommaren kommit för att stanna, tror ni?

Kraaaam n

Musikvideo på G


räknare
besöksräknare

Musikvideo på g

-”Jag vill aldrig bliva stur”, sa Pippi Långstrump. Undrar just om inte det gäller mig med? Tänkte på det idag. När ska jag bli ”stor”? Så där vuxen som det är meningen att man ska i min ålder?

Ja, jag erkänner. När jag kollar på de unga tjejerna på jobbet, tänker jag att när jag var i deras ålder, var jag alldeles för omogen för att sköta ett jobb så bra som de gör.

Undra om jag någonsin ska bli stor? Nä, jag får nog ge upp det. Har alltid något projekt på gång och detta projekt kan liknas vid att jag helt går upp i en lek. Du vet när man var barn och lekte. Då glömde man både tid och rum. Just den känslan får jag när håller på med mina olika projekt. Det kan handla om allt från att renovera utemöblerna, ordna med mina blomster, laga en god middag, ordna pyssellekar för barnen eller att göra musikvideo.

Idag var det musikvideo som stod på schemat. Kommer också så att göra imorgon. Det är KUL! Micke skulle filma mig när jag kom gåendes mot honom. Han fick gå baklänges och han skulle bestämma takten, var det meningen. Tror ni det funkade? Näpp, jag lyckades antingen gå för sakta eller för fort. Ena gången lät det:

”Men varför hänger du inte med nu då? Nu är du ju flera meter bakom. Gå fortare Nilla, gå fortare då”.

Andra gången lät det:

”Men SLUTA… du JAGAR ju mej… Gå saktare Nilla, stanna”!

Tredje gången lät det:

”Du kan ju inte titta in i kameran heela tiden. Kisa inte mot solen, se söt ut nu då, Nilla. Se SÖT ut, sa jag”.

Det är tur att jag älskar att bli filmad, vilket jag ju också har basunerat ut till hela Sveriges befolkning genom ”Böda Camping-serien”. Och en hemlis: kameran älskar mig med, så det så… blink, blink med ena ögat här.

Vi körde vidare. Nu ville Micke kolla en sak. Det finns nämligen något som kallas för ”greenscreen”, för att förklara lite för den inte så inbitne filmaren då. Detta betyder att, om man har något väldigt grönt bakom sig, kan man liksom ”klippa ut” objektet och sedan sätta in det i en miljö man vill ha, när man redigerar filmen.

Micke hade sett en gräsmatta som var så grön så den grönaste gurkan skulle blekna om man jämförde. Han ville att vi skulle prova om det gick att ha denna gröna gräsmatta som greenscreen.

”Men, tänk om någon bor där då”, sa jag och undrade vad de skulle tänka om det plötsligt dök upp två galna människor som började ha disco på deras gräsmatta.

”Nädå”, sa Micke. Han menade på att just denna gräsplätt var så stor, att de som ägde den omöjligt skulle kunna se oss där vi skulle vara.

Sagt och gjort. Kameran på plats och jag i fina klänningen. Låten på högsta volym och jag åmandes mot kameran.

När vi kommit en bra bit in i låten, tycker jag mig höra något som inte stämde riktigt. Det lät nästan som om vi fått med Maltes jämrande i bakgrunden av låten. Inte kunde väl Micke ha mixat så dåligt, inte likt honom, tänkte jag.

Jämrandet kom närmre och närmre. Tillslut hörde Micke också.

”Stäng av ljudet på cd:n”, sa han och vi stod stilla och lyssnade. Långt, långt borta hördes två människor skrika:

”Hallåååå. Vi tänkte skjuta här”!

Plötsligt ser vi att vi står och stirrar på en skylt, både Micke och jag. Det står ”Varning. Ha uppsikt till höger”, på skylten. Micke och jag vänder våra huvuden mot höger.

Visst, där står det mycket riktigt en man och en kvinna långt borta och viftar med händerna, så att vi ska förstå att det är oss de menar. Aha, det är en golfplan vi står på. Vi kan få en golfboll i huvudet om vi inte flyttar på oss. Det var ju artigt av de tu små människorna att varna oss först. De hade ju kunnat försöka pricka oss istället. Vill här säga ”TACK” till er… om ni nu mot all förmodan läser min lilla blogg.

Japp, så vad det med den greenscreenen. Men roligt, det hade vi. Och är det inte det som är meningen?

Kraaaaam n

Konsten att färga ett skägg






räknare
besöksräknare

Jaha, då har man precis kommit hem ifrån Börjes i Tingryd. Trots sitt speciella rykte, älskar jag denna affär. Nu var det så att vi skulle få en kväll för oss själva, eftersom Malte skulle sova över hos farmor. Då fick Micke en plötsligt en stark längtan efter att åka till Börjes. För där hade jag köpt någon sorts färg som man kunde ta på utväxten när man färgar håret. Jag tyckte aldrig om den, Micke hade dock i smyg provat detta medel på sitt skägg och tyckte att detta var en alldeles fenomenal uppfinning.
Han har letat på nätet och inte hittat något. Dessutom har han slitit med mig i allehanda sminkaffärer som finns i stan. Då har han skrivit en lista på frågor som JAG ska ställa till butiksbiträdet. När det egentligen är han som undrar.
Jag trodde i min enfald att detta hade lugnat sig. Så när vi nu då blev lite lediga, så ville han till Börjes och köpa den där färgen för den började nu ta slut. Fast om sanningen ska fram så blev skägget mest rosa av den där färgen i dagsljus. När vi kom fram till Börjes upptäckte vi att färgen var slut! Ve och fasa, vad skulle vi göra nu? Han kom överrens med sig själv, att det skulle nog gå med vanlig hårfärg.
Sagt och gjort. Nu är vi hemma igen och han har färgat skägget. Nu ser han ut som en italiensk maffiaboss. Det blev bara svart under skägget, på huden. Det krävdes ett ihärdigt tvålande och skrubbande och här ser ni resultatet före och efter.
Nu tycker han själv att han liknar Sylvester Stallone. Vet inte om det är ett ideal att efterlikna? (reds anm.)
Nåja… det är väl upp till betraktarens ögon. Döm själva,
Kraaaaam n

Jag - hemmakatt!










räknare
besöksräknare

Hemmakatten

Jag är en ”hemmakatt”.

En sådan där person som älskar att ha det lugnt och skönt omkring sig.

Som tyckte om att strosa omkring i ylle sockor, t-shirt och bara göra det man hade lust till.

Idag har jag inte fått mycket gjort, tyvärr kära läsare.

Jag har gått omkring här i stor t-shirt och sockar, för vädret har inte tillåtit något annat.

Fick till och med hämta in tvätten från klädstrecket, för det kom SNÖ!!!

Det vill jag inte ha nu. Det var väl vår för någon dag sedan, ja till och med sommar ju. Då vill vi INTE ha snö nu igen.

Hann i allafall plocka in lite blomster, se bild.

I väntan på att solen behagade titta fram, lyssnade jag på vacker musik.

Allt från en god väns fina alster, till en cd som Philip hade spelat in till mig för typ 100 år sedan.

Den senare var inget vidare, Philip. Hoppas du har bättre musiksmak nu... det var typ Medusa eller nåt. Lustiga texter var det iallafall.

När Malte kom hem blev det klassiskt för hela slanten. Det blir alla i familjen konstigt nog väldigt lugna av. När vi lyssnar på Mozart, Bethoven osv.

För tillfället sitter Malte och ritar Mora Träsk, jag sitter här och skriver några små rader till dig, som orkar läsa. Micke sitter uppe vid sin dator och gör viktiga saker.

I väntan på att solen kommer har jag "råkat" ta en liten tugga på Maltes kanin... tror ni han märker det? Se bild.

Har också ätit upp ett halsband av godis..se bild..det finns alltså inte längre.

Snart är allt påskgodis slut och jag med.

Imorgon är en annan dag, förhoppningsvis med lite sol.

Får vara inne och gosa med Sture tills solen behagar titta fram då

Kraaaaam n




Kissemissekissemiss



räknare
besöksräknare

Vår stora katt

Nu ska jag skriva om vår stora katt. På begäran av en god vän, en tjej på jobbet och det gör jag så gärna. Här kommer nu en beskrivning av ”skogens konung”, enlig vår katts eget utsago. Bara för dig, min goda vän Veronica… och för Elle kan jag tänka och alla andra med, som har lust att läsa om vår tokiga katt.

När jag gick igenom alla fotografier i min dator, för att hitta något kul foto på honom, fick min dator plötsligt frispel. Alla bilder i en av mapparna, visades utom en, där stod det bara ”Alabama Joe”.

”Vem är det?”, tänkte jag och fick snällt sitta och vänta tills datorn ville ge mig svaret.

När bilden väl visade sig, blev jag så förvånad. Det är ju vår tokiga katt! Det hade jag glömt bort, att han hette något annat när vi fick hem honom.

Minns så väl den dagen vi hämtade hem honom. Det var i Ängelholm och Micke och jag tänkte slå två flugor i en smäll. Vi tänkte köpa något på Blocket, har glömt vad det var men vi åkte hem till säljaren för att titta på det. Vi glömde dock att berätta att vi i första hand hade åkt till Ängelholm för att titta på en katt. Döm om hans förvåning, när vi så fort vi träffades mer eller mindre ”tvingade” honom att lotsa oss långt ut i skogen där uppfödaren till vår katt bodde.

Det första vi gjorde när vi kom hem var att döpa om katten. Hädanefter hette han:

”Sten Sture Den Store Stövelfrisk.”

Dock kallas han enkelt för

”Sture.”

I verkligheten ser han bara väldigt sur ut. Som en sur gammal gubbe. Gråhårig och sur. Fast han är väldigt snäll, vilket andra inte alltid förstår. Till och med andra katter luras av hans utseende.

Stor är han också. Stor, grå och sur med mycket hår. Och då menar jag mycket. Som en tjejkompis till mig sa i förrgår när vi satt och fikade ute i solen:

”Kolla, där går en hårboll!”

Sen har han nog blivit lite gammal på sista tiden. Han har börjat gnäll-mjaua, låter som en jollrande bebis ungefär.

Baktung har han med blivit. Så varje gång han ska hoppa upp på fönsterbrädan eller diskbänken, trillar han ibland bakåt. Då blir övriga familjemedlemmar plötsligt intresserade av att studera taket eller något annat ointressant. Ty Sture skäms så för detta och kollar noga efter att ingen av oss såg han fumlighet. Det vill vi inte att han ska behöva känna. Finkänsliga som vi är i vår familj, tittar vi fortfarande upp mot taket, när han försiktigt tassar ut ur köket.

Sture fullkomligt älskar vatten. Går till och med ”igång” på det. Viktigt är att det droppar från kranen i lagom takt, sen sitter han där i diskhon och lapar, lapar och lapar. När han har lapat färdigt kan han sedan sitta och titta på vattendropparna i evighet. En annan tendens han har är att ta vatten i sin tass, genom att forma den som en skopa ungefär för att sedan dricka ur den. Dessutom tvättar han all mat genom att doppa den i vattenskålen. Ur vattenskålen dricker man alltså inte, i den tvättar man mat och tassar.

Var det inte så att katter ska vara ett av de renaste djuren som finns? Inte den gode herr Sten Sture Stövelfrisk. När han kommer in i vårt hus tar med sig halva skogen, hängandes i sin päls.

Var det inte så att katter ska vara ett av de bästa jagarna när det gäller att ta möss? Inte den gode herr Sten Sture Stövelfrisk. Alla sorkar, råttor och möss är kompisar med Sture. De är de enda som inte låter sig skrämmas av hans sura uppsyn.

Kraaaaam n