Tid att njuta...

besöksräknare

Min tid med dig

Tid, vad är det?

Hur tillbringar vi vår tid?

Är det egentligen viktigt hur?

Se på ormarna som slingrar sig upp och ned för ett hål

Och det bara för att det är skönt

Inte för att äta, inte för att älska

Se på det lilla barnet som bara ligger där i gräset och tittar på ett strå

Och det bara för att det är skönt

Inte för att det är viktigt, inte för att det måste

Tid, vad är det?

Har det egentligen någon betydelse hur, när och varför vi

tillbringar vår tid som vi gör?

Huvudsaken måste väl ändå vara att vi gör det som vi vill

Inte för att det är nödvändigt, inte för att vi måste

För att vi vill

Jag vill, du med?

"Mammauu, är det du?"

Sitter nu här, nyduschad och fräsch som en nyponros mitt i natten efter dagens bravader.

Har nu sjungit in och spelat in en del klipp för kommande musikvideo. Det blev nog bra. Satte stämmorna, alla utom sista versen.

Fast sicken dag det varit. Ja, ni som läst på min fejjan-sida, vet ju redan. De började helt sonika med att Micke låste ute sig från sin egen bil. När den var på och han var utanför. Det löste sig, efter att han fått panik och sprungit runt som en virrig kossa här, utomhus och inomhus.

När jag då skulle till jobbet, mmöts jag av den andra kon. Ja, denna gång var det en riktig kossa som stod helt fredligt och betade av mina blomster. Det blev helt sonika till att leka kofösare där på morgonkvisten då.

När jag väl kommer hem efter att ha köpt present till svärmor som fyllde år. En stilla liten parentes här, varför gör inte svärmödrars söner sådana banala saker själva? Ja, jag bara undrar. Fast jag har nog svaret själv. Ja just det. För att de oftast har en tjej som gör det. Där gick jag i fällan då.

När vi kommer hem blir det till en nedtrampat gräsmatta. Fattar ni hur mycket en endaste kossa kan trampa ner? Alltså, hon måste ha sprungit maraton runt huset ett antal gånger. Så mycket fotsteg var det. Och vad tung en endaste kossa måste vara. Fotstegen var ju typ en decimeter ned i marken.

Hur som helst, då väntade nästa äventyr. När vi öppnar dörren, utbrister Malte glatt;

”Mamma… det luktar Sture här inne!”

Det gjorde det verkligen. Denna annars så stora katt gör sig nu så liten han kan och smiter fort som attans förbi oss ut genom köksdörren. Jag hade glömt honom inne, när jag hade fullt sjå att vara alla kossor till lags på morgonen, Micke och Kajsa Ko här utanför. Det blev till att torka kattshit då.

Puh… nu måste väl ändå denna dag vara till ända. Har tänt ett ljus, dricker the och tänkte bara skriva av mig lite till eder, mina kära läsare innan det är dags att hoppa i bingen.

Som att hämta, lämna barn på dagis. Ta hand om allehanda kossor, Micke och Kajsa Ko, torka kattskit från Sten Sture Den Store.

Samt köpa present till svärmor. Tur att den ena kossan frågade vad jag köpt innan vi kom henne på kalaset, så jag slapp stå där och skämmas över att jag själv är en sån kossa som gör allt det där. Alldeles gratis, dessutom.

Kraaam och gonatt vänner, från en annan liten kossa Mu

É bananerna fina idá?

besöksräknare

Eh… jaha, här sitter jag då. Fast jag egentligen skulle bli videofilmad just nu. Fast då råkade jag göra något dumt precis innan vi skulle börja filma. Jo, jag skulle bara föra över lite bilder från kameran till hårddisken. Ni förstår, jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att lita på att bilderna i min mobil blir så bra som jag vill. Andra människor slänger in bilder från mobilen till fejjan och så. Okey, jag börjar väl lära mig, fast fortfarande känner jag att jag litar mer på min hederliga kamera. Som jag för övrigt har med mig överallt och dokumenterar vad som händer i mitt liv.

Åter till det jag råkade sabba då. Jo, jag skulle vara duktig och radera alla bilder från kamerakortet, för minnet blir fullt annars. Och det är så jobbigt att behöva gå igenom alla bilder jag redan har, innan jag kan komma till de jag ska föra över. Liksom, om ni förstår.

Vad jag inte tänkte på, när jag tryckte på raderaknappen, var att det också fanns filmer med på kortet! Filmer som inte bara jag hade tagit, utan även Micke.

Ops, kom på det när den där gröna stapeln började sin vandring mot sitt slut. Shit! Nu gällde det att vara snabb i fingrarna. Då blir jag fumlig och får inte pilen till ”avbryt”.

Så. Nu var det försent. Går upp för trappan. In till Micke. Han sitter med hörlurarna på för att få ned låten, som jag ska sjunga till när vi spelar in. Han tittar på mig. Tar av sig lurarna och säger, med eftertryck i rösten;

”Den där minen tycker jag INTE om! Vad har du nu gjort?”

Japp. Så därför sitter jag här nu med min kopp the och väntar på att han ska ha tagit fram alla filmer, bilder och så som är raderat. För se du, han kan sånt. Bara det att precis ALLA filmer och bilder kommer fram då. Även de man, av någon anledning velat ta bort från kameran redan en gång.

Jaja… allt kan hända när jag är i farten.

Annars, denna helg så har ni som följer mig på fejjan inte kunnat undgå att det har varit mycket bananer här i familjen. Ja, för alla runt om oss också för den delen. Det hela började ju med att Micke kom hem med en hög, sponsrad från jobbet. Här vill jag ju inflika till dem där, att jag ÄR faktiskt väldigt tacksam och så för alla bananer. De har och är till mycket glädje. Om det nu inte varit för att Micke hade tyckt att mitt kött som jag tagit upp för grillning inte dög. Och skulle köpa annat. Visst det gjorde han, men det gick inte att äta. Men det är en helt annan historia.

Så, då satt vi där med en hög bananer. Vi grillade dem med choklad istoppad och sirap till, det var gott. Vi åt skivad i corn flakesen på morgonen, det var gott. Vi åt mosad banan med socker och mjölk till mellanmål, lite för sött för min smak men barnen i byn tyckte det var gott.

Vi åt banansockerkaka till eftermiddagskaffet med grannarna, det var väldigt gott. För äggen jag hade i, eller ägget för det skulle bara vara ett, hade grannens höns värpt. Åh, vad det blir gott att baka på såna ägg. Så gul gulan är! Det är knappt klokt. Tack grannen, vill ha mera ägg sen.

Vi åt hemmagjord bananglass till kvällen, den var god.

Inför läggdags fick Malte ta ett skumbad. Han hade precis valt ett nytt Spöket Labanduschtvål. Skummet bubblade i karet och vad upptäcker jag då. Jo, doften! Den där doften känner jag igen. Jovisst, just det. Såklart… var det banandoft!

Ja, nu återstår då bara två bananer kvar. Och precis som jag skrev på fejjan, tänker jag sända tillbaks dem med Micke imorgon till jobbet. De kan han gott ha till frukost.

För nu vill jag vila lite från allt vad bananer heter.

Fast, måste bara berätta en rolig episod som hände mig för ett tag sedan. Stod på torget och sålde frukt i ett stånd. Alla gamla tanter som kommer frågar ofta, lite småsurt sådär som om vad jag än kommer att svara så har de redan bestämt sig för att jag inte talar sanning. Så det så. Frågan som kommer är;

”Är äpplena (…päronen/plommonen/blommorna etc.) svenska?”

Varpå jag såklart alltid svarar ”ja”, för det är de ju. En dag kommer en sådan där sur tant och snörper med munnen. Klämmer på varenda frukt, vänder på dem. Tittar noga på dem med sina glasögon på nästippen, vänder sig till mig. Så kommer frågan;

”Är bananerna från Sverige?”

Varpå jag såklart svarar, helt sanningsenligt;

”Ja”

Kraaaaam n

Bad hairday

besöksräknare

Om jag berättar detta, tror du väl mig inte. Det är nämligen på detta viset, att jag inte klippt mig på över tio år!

Nåja, toppat några gånger men absolut inte hos någon frisör.

Det är inte så att jag har någon frisörskräck. Inte heller är jag rädd för att mitt hår ska förstöras på något sätt. Att de ska klippa av det. Bara sådär snabbt, innan jag ens hunnit svara på hur jag vill ha det.

Nä, det handlar inte om det. Snarare… ja, jag vet inte faktiskt. Kanske är det de starka ångorna från permanetvätskorna som skrämmer mig?

Kanske det är efter den gången, jag gick till frisören för typ tio år sedan. Jag sitter där, känner mig till åtlöje för alla de andra kunderna på salongen. När frisören trycker på mig en sådan där hudfärgad ”hätta” på mitt huvud. Bara att dra på den, var ju ett enda stort ”aj”. Om ni förstår..

Slitsamt drog frisören sedan ut små, små strån för att bleka det. Mina ögon tårades och jag kände att jag bara ville skrika till den söta, unga frisörskan att hon ska sluta, för h-vete. Fast det gör jag såklart inte. Det passar sig inte. Dessutom svär jag aldrig, för den som känner mig.

Bara när det gör så ont så man bara måste. Som när man råkar slå i tån, eller nåt.

Jag sitter alltså kvar, där i frisörstolen och ler urfånigt åt tanterna som sitter mitt emot mig. De har pappilotter i huvudena och har en dånande apparat runt huvudet, de varken hör eller ser så bra alltså. För läsglasögonen har de glömt hemma på nattduksbordet.

Min ögon är fulla av tårar, från att det gör jätteont för varje litet hårstrå, den söta, lilla frisörskan drar ut. Hon babblar på om någon kändis och jag nickar och hoppas att jag svarar ”ja”, på rätt ställe.

Det gör jag nog. För lite senare kommer hon med en kopp kaffe och jag får en skvallertidning att bläddra i. Tillslut, kan jag faktiskt tycka att det är rätt gemytligt att sitta där i frisörstolen. Lyssna på musik, visserligen gammal sådan. Drar mig till minnes att min gamla mormor hade något gammalt band med ”Göinge-flickorna”. Redan då, borde jag ju anat oråd. Jag menar Göinge-flickorna! Vem vet vilka de var? Ja, inte de som är födda efter 1950.

Men icke. Jag fattar ingenting utan bläddrar glatt vidare, bland kändisskvallret i tidningen och nickar förstående till tanterna för femtielfte gången. Tänker att de nog är senila, som glömt att vi redan hälsat så många gånger. Fast vad gör väl det? Vi har det ju rätt bra, där i den lilla salongen full av den äckliga hårläggningsvätskan. ”Jill”, hette den. Råkade jag se, när de hällde en hel liten flaska i den stackars tantens huvud. Drar mig till minnes, att det märket hade minsann min gamla mormor med. Inte ens då, anar jag oråd. Nä, då tänker jag istället att tanten som hälsat femtielva gånger, hon kanske inte är senil. Hon kanske bara är hög av hårläggningsvätskan.

Tja... där sitter jag då och tänker att det var väl inte så farligt att gå till frisören. Tills de tar av mig hättan.

Halva håret följde med. Hur den söta, lilla frisörskan än tvättade, fönade och frenetiskt dränkte in mitt torra hår med allehanda fettdrypande vätskor. Stod det bara rätt ut.

Gick ut från salongen och såg ut som en punkare. Säkert tyckte en del att jag såg häftig ut. Det var i alla fall vad jag inbillade mig själv när ett gäng tonårstjejer vände sig om efter att ha gått förbi mig. Fast jag undrar… lite såhär i efterhand. Hm…

De gick nog inte in på samma salong som jag just gick ut från. Fast å andra sidan fick jag väl skylla mig själv. För hade jag läst vad salongen skrivit utanför dörren, hade jag kanske inte gått in.

”För dig som är i behov av en fin frisyr och är äldre. Pensionärsrabatt.”

Inte undra på att tanterna satt och nickade. De tänkte nog att jag var en väldigt fin form för att vara pensionär.

Fast någon pensionärsrabatt. Det fick jag minsann inte.

Vet inte om jag ska ta det som ett bra tecken, eller inte.

Kraaaam n

Extrem överlevnad

besöksräknare

Det var en gång en fågel. Den var så vacker. Hade fina färger och såg så oskyldigt på mej. Jag blev förälskad med en gång. Det kändes som om vi förstod varandra, där hon satt på sin lilla gren och betraktade mig. På samma sätt som jag betraktade henne.

Den lilla fågeln, var en varelse skapt för att flyga fritt på himlen. Det tyckte jag om. Fast vet du vad? Hon valde att bygga sitt lilla bo, på exakt samma ställe varje år. I min lilla fågelholk, i mitt lilla äppelträd.

Det är så mysigt. Tänk att denna lilla fågel, väljer samma bo år efter år? Ja ok.. vet ju inte om det är just samma fågel varje år.

Nu har jag satt upp en holk till, jämte den gamla som börjar bli så dålig att jag nästan är rädd att den faller isär. Dock har jag inte själ nog att ta bort den. Lagar den så gott det går varje år de flygigt bort. De små söta ungarna som föds i den.

Precis som med den första fågelholken så flyttar det in en annan liten fågelfamilj i den nya jag satt upp. Det gläder mej. Det är så roligt att följa hur de små växer och piper därinne.

De verkar ha någon sorts extrem överlevnadsstragedi. Allt det där med att flytta till varmare länder, när rätt tid är och så.

Tänker på hur de har det, därinne i sitt varma ombonade bo. Vi människor bär alltid på så många föreställningar om hur allt måste vara. Vi ser också gärna till att det blir som det måste vara. De små fåglarna, de ser bara till att fylla de behov de behöver ha för att överleva

Vi människor vi är också vanemänniskor. Om någon skulle komma med ett förslag om förändring, kan vi ibland bli rädda och ta avstånd.

”Tänk om alla gjorde så?!”

Vad är det som gör att vi är så rädda? Kolla på mig. Jag har haft samma frisyr i typ tolv år. Det ger en hint om att jag inte gillar förändringar. Fast det är faktiskt inte sant. För jag älskar folk som är udda. Älskar naturens skiftningar från vår, sommar, höst, vinter. Sår mina små frön som sedan blommar ut, bara för att dö.

Så visst älskar jag förändringar. Fast för den skull tycker jag inte att det är fel med vanor. För vi är vanemänniskor. Alla roliga saker jag företar mig. Alla roliga fester, kalas, bjudningar och så. De gör jag gärna om till traditioner. Som jag sedan inte kan hålla.

Fast den lilla fågeln. Som jag nyss förälskade mig i, den håller sig till sin vana. Flyttar in i samma lilla bo, varje år. I min röda eller blå lilla fågelholk.

Det har vi gjort till en tradition, den lilla fågeln och jag. Hon kommer och vi tittar lite begrundrande på varandra. …Och förälskar oss.

Det är en trevlig tradition.

Kraaaaam n

Sommarkaka

besöksräknare

Idag har jag och Malte gjort god äppelmust. Det var en rolig aktivitet att hänge sig åt, såhär en sensommardag. Plockade fallfrukt från det fina äppelträdet norr om vårt hus.

Tänk så goda saker det finns att göra av det naturen ger oss. Det finurliga med det hela, är att det är så hiskeligt roligt också. Något som vi gör tillsammans. Som vi sedan kan avnjuta tillsammans.

Här är ett annat recept jag hittade, när jag kom ut från bastun på Böda faktiskt. Den var så fin.. så nu bjuder jag på den:

Sommarkaka

3 dl regn som smattrar mot taket

2 dl vågors envisa kluckande mot den gamla ekan vid bryggan

1 dl syrsors melodiska daller i den svaga brisen

1 msk åska som mullrar långt borta på andra sidan bergen

1 tsk myggor som surrar för att få de livgivande dropparna

Allt detta blandas väl till en röra av sommarljud

Sätt in i varm sommarsol och avnjuts kall med ljumma minnen...

Kraaaaam n

Om man ska hårddra det...

besöksräknare

Ibland kan jag vakna av att jag haft någon härlig dröm. Ja, ibland av att jag haft en mardröm också. Fast det är klart inte lika gemytligt. För den känslan jag hade i drömmen, den vill ibland liksom inte släppa taget. Om du förstår hur jag menar.

Om det är en trevlig känsla, är det ju bara att tacka och se glad ut. Fast ibland kan det vara en olidligt trög tanke och den bara mal på.

Samma känsla, kan jag få när jag målar. Det kan handla om att jag målar tavlor, möbler eller vad som helst. Eller när jag utövar mitt trädgårdsintresse. Eller när jag joggar. Eller när jag dansar. Då blir det liksom tillåtelse för mina tankar att flöda fritt. Samma sak när jag skriver. Låter bara pennan skriva på. Handen skriver vad min hjärna säger, utan att rådfråga med mig först.

Dessa stunder är så sköna! Jag älskar dem. Det är som om jag får kraft av att få stänga av alla vett och etikett-grejer vi människor har fått för oss måste ske.

Men vet du… jag minns den dagen jag upptäckte att mina tankar var bara mina. Jag kom på det för att en vän hade en dotter som började i första klass. Det var något stort, att göra det. Tror nog att alla kommer ihåg den allra första dagen. Den nya, stora, fina skolväskan. Vad fin jag tyckte den var. Vad stor jag kände mig. Efter bara några veckor, hade vi alla i klassen lärt känna varandra och jag minns de första åren som roliga.

Allt eftersom tiden och åren gick, blev det vardag av att gå till skolan också. Lektionerna var väl inte sådär jätteroliga längre. Nu satt jag där och ritade vackra blommor och skrev idolernas namn så fint jag kunde. Drömde mig bort, för att tiden skulle gå snabbare. Ville ut på rast. Kanske skulle han, med stort H vara därute. På gården. Det var då, det hände… att jag upptäckte att tankarna, bara var mina.

Det var i klassrummet. Jag satt och tänkte på något helt annat än vad läraren pratade om. Den känslan, att förstå att mina tankar, var bara mina, den var härlig.

Precis som Ebba Grön, en gång sjöng:

”Mina tankar, är vapen som slåss. Våra tankar är vapen för oss. Mina tankar, är det sista som ni tar.”

Ja, så är det. Mina tankar, är bara mina. Ingen, ingen i hela världen kan komma åt dem. Om inte jag tillåter det, förstås.

Visst gör jag det, fast det är inte ofta. Inte till vem som helst. Få är det förunnat att få ta del av dom. För få är de, som jag tillåter få krypa in i min lilla hjärna och ranta runt där.

Grattis, du som känner att du kanske är en av dom.

Kraaaaaam n

So totally into it.

besöksräknare

Halloj där!

Idag har jag tagit det lugnt. Njutit av den härliga solen och roat mig med att ha det myysigt i soffan.

Klinkat lite på gitarren och underhållit mig med att skriva låtar. Oj, nu blev det nästan som den där sången "Today I´m not doing anything", med Bruno M..nånting. Den som går på radion nu..bra låt.

Det är sådana här dagar som gör att kreativiteten i mig flödar.

Det är då jag blir; so totally into it..

Fast ibland behöver jag lite paus från att ge mig hän. Det är då jag skriver av mig här i bloggen. Alltså delar jag med mig lite av här funderingar om ditten och datten då...

Visst sitter konsten i betraktarens ögon? Så säger man väl, har jag för mig. Och så är det ju när vi kommer till vad vi tycker är vackert eller inte också.

Vi behöver bara gå till oss själva och de personer vi har i vår närhet. Är det inte så att de som ni tycker är trevliga, snälla och omtänksamma personer också blir vackra i era ögon? Och de som är dumma, knäppa och elaka i era ögon också blir fula?

Min mamma lärde mig att ”det finns inga fula människor”. Det kan väl hända, så är det nog. Men i mina ögon kan jag se vackra människor förvandlas till ”fula” ibland. Bara genom att de är dumma, otacksamma och ibland rent av utstuderad och genomtänkt elaka mot andra. Då får de vara hur vackra de än vill på utsidan. Jag tycker ändå att de är fula.

Ja, jag tror att ni vet vad jag menar. Personer som vågar visa sina styrkor men också sina svagheter. De tycker jag är vackra… och sexiga. Ja, faktiskt. Jag tycker inte att sexigheten sitter i en kropp. Okeeey, då. Nu ska jag inte försöka vara bättre än någon annan dödlig människa här på jorden. Det är väl klart att alla har sina fantasier och så. Men jag menar… med handen på hjärtat… de personerna som du eller jag , bara ser som ”kroppar”, de vill man väl bara ha sex med en gång då. Och sen aldrig mer.

Nä, det är de där personerna som ”tänder” en med något annat. Vad vet jag faktiskt inte… men något annat är det ju. Om någon kunde förklara det för mig, så vore det ju bra. Fast jag tror inte att någon kan det. För jag har inte svaret själv.

Calle Schulman, ni vet, bloggaren. Han sa att den där klyschan man säger att ”skönheten kommer inifrån”. Han menade att det är helt fel. Han skrev att det är precis tvärtom – fulhet kommer inifrån. ”En, enligt alla idealsnygg tjej blir råful om hon är elak eller korkad eller fördumsfull. Hon blir en skräcködla. En padda. En fuling. Osexig så in i helvete” (Schulmans ord.. inte mitt, jag svär inte;). Han säger att han nästan njuter av att se en snygg tjej bli så där äckligt ful när det blir uppenbart att hon har ett fult inre.

Ja, jag kan inte mer än hålla med farbror Schulman här. Nästan lika mycket som jag njuter av att se en ”ful” människa bli riktigt råhet när man får se en glim av insidan. Älskar den känslan.

Så summa av kardemumma av denna lilla fundering ikväll blir alltså: Klä er hur ni vill och var hur snygga eller fula ni vill. Men visa ert inre och var gulliga, så får ni precis vem ni vill.

Kraaaam n

En småländsk tradition?

besöksräknare

Halloj därute!

Lite bloggdagbok här då:

För ett tag sedan plockade jag och Malte vinbär i svärmors trädgård, på andra sidan åkern. Det var hur mycket bär som helst. Det var stora, svarta vi var ute efter denna gång. Skulle göra god kräm, tänkte vi. Det kan vara gott till frukost, såhär på sommarlovet.

Mitt i allt plockandet, utbrister Malte att han behöver bajsa. Eftersom vi bor ute på landet och de enda som ser oss är kossorna i vår hage, säger jag till honom att han kan bajsa ute. Svärföräldrarna var ute och reste och jag hade inte nyckeln in, så det verkade vara det förnuftigaste att göra för tillfället. Om vi inte ville ha bajs i byxorna då, och det ville vi ju inte.

Jag blickar ut över åkern och tittar efter en lämplig plats, där hans skulle kunna sätta sig.

När jag vänder mej om, eftersom Malte stolt ville deklarera en information han fått av farmor. Jag blir dagligen informerad om allehanda ting som jag inte vet, av honom. Han är en så förnuftig och klok liten gosse, vår lille Malte.

Då får jag se… visst hade han satt sig ute i det fria, fast jag hade nog haft i åtanke att det skulle vara lite längre bort, från den lilla civilisation som vi har. Alltså i fältet UTANFÖR farmors trädgård.

Nu var så inte fallet, utan han hade bara dragit ned byxorna och helt sonika satt sig där han var. Det vill säga, mitt i vinbärslandet. Inte var det fel i sig. Det var ju faktiskt det jag sagt, att han kunde göra det utomhus.

Dock hade jag inte hjärta att säga något för tillfället till min söte son, där han satt i landet och gjorde sina förnödenheter. Ty han såg så allvarligt på mej och deklarerade stolt;

”Mamma… vet du… de röda vinbären är väldigt sura i år!”

Ja… tänkte jag. Det kanske inte är konstigt om man BAJSAR i landet.

Kraaaaam n

Ps. Nu har jag ingen bild på en bajsande Malte... Utan på all den fallfrukt som jag kokat äppelmos av. Man måste vara effektiv, det har jag lärt mej.

Särskilt om man tänker på vad Malte gjorde idag. Han både gjorde sina förnödenheter, samtidigt som han informerade mej om viktiga saker här i världen. Samtidigt som han både mumsade och plockade av bären till krämen. Samtidigt som han bajsade…

Kanske det är, som en god vän till mig undrade… en ”Smålänskt tradition” vi har här nere… att bajsa i vinbärslandet, tihi..

Lite fina blomster från min trädgård med, bjuder jag er på.

Ps. igen… till farfar o farmor: jag slängde bort ”gödslen” från Malte till åkern jämte. Ni behöver alltså inte vara rädda för att kliva i nåt, ni inte har lust med för tillfället, tihi.

Back in buisness

besöksräknare

Ojojojoj… vilken galet rolig vecka det varit. Alltså, jag säger bara det… överallt där vi gick, blev vi bemötta av glada leenden och snälla blickar. De tog kort på oss, både i smyg och ibland helt öppet. Många kände igen oss från tv-serien, stannade oss på vägen och frågade om de fick ta ett kort på oss, tillsammans med deras barn.

Det började redan när vi skulle sätta upp tältet. Då kom en kille fram och frågade om det var jag som var sångerskan. När jag sedan skulle gå på toaletten hann jag inte ens dit, då talar vi om att det var ca fyra, fem meter dit. Vår andra granne hälsade glatt och blev så glad över att vi hade tälten så nära.

Tv skulle vänta på oss när vi anlände till Böda och vi hade stämt träff med några familjer från en närliggande camping.

Det var jättemånga barn som ville vara med och sjunga:

”Nananana…. Lallallaaa!”

Allt eftersom vi trallande gick igenom semesterbyn, trillade det in fler och fler. Tillslut tog vi upp så mycket plats att andra förbipasserande inte kunde mer än att ställa sig åt sidan och le med hela ansiktet. Vi var nog uppe i en sisådär trettital, med lånade ungar.

Ja och så höll det på mest hela veckan. Fast vi hade bara packat för att stanna en natt. Strix släppte inte taget om oss och vi är bara glada för det. Så roligt som vi haft denna veckan, är det länge sedan vi hade.

Tack alla glada människor, som gjorde vår visit så minnesvärd, kraaam n