Nilla mitt i maten!

besöksräknare

Barn är härligt naturliga

Jag har ett slags hat-kärlek till telefoner. I många familjer har jag sett att alla springer ikapp när den ringer. I min familj är det helt tvärtom. Alla sitter kvar där de är och liksom bara hoppas på att någon av de andra ska ta det.


Inte för att jag inte tycker om när folk ringer till mig. Nej då. Tvärtom brukar jag tycka det är kul. Bevisar ju bara att någon gör sig besväret att vilja prata med mig. Eller tycker så mycket om mig att de bara längtar efter att få höra min röst.


Det är nog bara så, att jag är en "ansikte-mot-ansikte-människa". Därför har jag så svårt själv också för att ta upp mobilen för att ringa. Kanske har jag svårt för att "tolka" vissa på rösten? Inte vet jag.


Men, vi är olika och så ska det väl vara. Såklart är det inte alla jag har svårt för att prata med i telefon. Men jag är inte en sådan där tjej som, så fort jag kommer hem från jobbet kastar mig på telefonen och pratar med bästa väninnan i fem timmar. Vilket jag förstått att det finns folk som gör.


Detta kan faktiskt bli ett litet problem ibland. Ska ta ett litet exempel, så du förstår:

Du har en vän, som betyder mycket för dig. Ni har kul ihop och kan prata om allt. Det finns bara en sak som stör dig och det är att det alltid är du som tar kontakt. Vännen ringer aldrig.

Du kommer, förutsatt att du nu gillar vännen, förmodligen att fortsätta ringa. Fast du gör det med tungt hjärta. Känner varje gången en liten sorg över att aldrig själv bli uppringd.

Kanske är du tveksam till om du betyder lika mycket för henne/honom, som personen gör för dig?

Alltså, då ser jag det såhär:

Var glad att det ringer, lite då och då

Här kan du välja hur du vill göra. Antingen accepterar du situationen, som den är. Du kanske tänker:

”Hon betyder så mycket för mig, så jag är beredd att hålla kontakten. Vad spelar det för roll?”

Eller så säger du som du känner för henne och ser vad du får för svar.

Eller så slutar du helt enkelt ringa, fast då tycker jag inte att motivet ska vara att ”ge igen”.

För ärligt talat. Vi ÄR olika och ibland får vi nästan påminna oss om det. För det är säkert därför vi väljer att fortsätta vår relation. Visst?

Jag tror att det gäller att försöka vara lite ”sunt” egoistisk i situationer som dessa. Det är inte vare sig fult eller provocerande, som just detta laddade ord verkar vara.

Barn är fantastiskt egoistiska. Min lille Malte sätter naturligt ord på sina behov och önskemål. Kan i ena sekunden resolut trycka in cd-skivan med Mora Träsk, när jag vill lyssna på någon fin låt på radion. När jag vänligt förklarar att jag vill lyssna, säger han:

"men JAG vill lyssna på Mora Träsk!"

Sedan kan han högt direkt efter ropa:

Det är härligt med barns naturlighet

”Mamma, du är världens bästaste mamma!”

Med handen på hjärtat, så är vi väl faktiskt i grunden mer egoistiska än vad vi vill erkänna? Detta tror jag faktiskt är en överlevnadsinstinkt.

Med detta menar jag inte att vi ska sluta tänka på andra. Absolut inte! Men vi behöver bli bättre på att lära oss att vi faktiskt ger bäst, när vi ger av egen fri vilja. När vi har energi så det räcker.

Låt oss inte slösa med den på sånt som bara själ den på. Så:

”Sätt hänglås på egoismen!”

Dessa hänglåsen finns i Riga. De är ditsatta av förälskade par som  låter gravera in sina namn på låset. Sedan låser de fast det på en bro och kastar nyckeln så långt bort som möjligt i vattnet. Desto längre, desto lyckligare och hållbarare blir deras relation.

Jag väljer nu att prata med der personerna jag själv känner jag har tid och lust till. För tillfället.

Råkar någon av dom ringa precis när jag ska äta, tänker jag svara helt enkelt:

”Nilla-mitt-i-maten!”

Kraaam från "Nilla-mitt-i-spaghettin!"

Nilla o Malte "mitt-i-maten"