Shoot!

räknare
besöksräknare


Igår skulle Johnny Cash ha fyllt 80 år. Har du sett filmen "Walking the line" om honom? Om inte, så gör det. Den är bra. 




Angelina o Brad med alla sina barn
Jag tycker om självbiografier, av alla slag faktiskt. Just nu håller jag på att läsa en självbiografisk bok om Angelina Jolie. Känner igen mig mycket av hennes liv. Ja, inte av att hon är så känd som hon är och så, utan hur hennes tankar, känslor, uppväxt och var.


Dock kan jag ibland undra, hur "rätt" det egentligen blir, när det är någon annan person än den som det handlar om, som skriver själva boken? Då undrar jag hur ordet "självbiografi" kommer in i bilden? Hur sann blir berättelsen, när den är skriven i andra hand, liksom? Om nu inte boken är skriven exakt ordagrant, efter hur huvudpersonen dikterar. Då är det en annan sak.


Jag skriver själv väldigt mycket, som du kanske förstår efter mina, oftast alldeles för långa inlägg här i min blogg. Försöker desperat ta bort så mycket som möjligt, bara för att korta ned dem. Fast det är så svårt. Vill förmedla precis allt. Fast, som sagt var, allt passar sig nog inte att berätta.


Hoppas bara jag själv får leva tills jag blir typ 80 år, som Johnny nu skulle ha varit om han fått leva. Jag hoppas jag får ett långt, lyckligt liv, så att jag själv kan ge ut min självbiografi någon gång. Inte för att jag vet om någon skulle vara intresserad nog för att läsa. Kanske mina efterlevande då, som släktforskar om hundra år. Fast i första hand, skulle jag vilja få den i bokform, bara för mitt eget egos skull.


Men det får inte vara någon annan som skriver den. Absolut inte någon okänd skribent. En självbiografi, det är för mig en bok som beskriver någons liv, skrivet av denne själv eller någon som tagit diktamen utav huvudpersonen. Fast det finns ett undantag här då. Talar förstås om pressen. De skulle väl få en eller två intervjuer av mig. Under väldigt ordnade former och med livvakter i alla hörn av rummet. Bara för att inviga någon sorts falsk trygghet, till mig.


Välkomna att börja öva mig då, på att bli intervjuad. 


Jag blir intervjuad


Shoot! Jag börjar väl med en gång, lika bra att få det överstökat:
"Favoritfärg? Vit! Bärsta årstiden? Sommar! Vad gillar du att göra mest? Filmas!"


Det du, Johnny och Angelina! Vilken spännande självbiografisk bok det skulle bli sen. På frågan: "Vem skulle få spela dig, i din film om ditt liv?" Ja, det vet du nog svaret på redan!





Tjoflöjt, här var det kalas

räknare
besöksräknare

Kalas, kalas, oj vad många kalas det blivit den sista veckan. Snart dags och vila ut lite fast först ska jag jobba lördag och söndag 8-22 men sedan blir det lite ledigt. Men som någon sa:
"Att längta till framtiden, är att fly nuet" Lutar mig tillbaka i min soffa, alla ljusen är fortfarande tända. Diskmaskinen sköter disken. Gud vilken härlig uppfinning.

Sitter och njuter av mitt välstädade hem
Dricker mitt kvällsthe. Tänker på vilka härliga barn jag har. Kan inte riktigt förstå, faktiskt hur de har kunnat bli så bra människor. När jag var i deras ålder, var jag så mycket mer omogen. Fast så var jag väldigt ung när jag fick mina första små luar också. Därför, tycker jag att det är lite lustigt. När jag nu ser dem. Hur välartade, trevliga, unga små män de blivit. Så, något rätt måste jag ju ha gjort iallafall.

Jag och mina två stora pojkar, Philip o Felix
Ni som har barn, kommer ni ihåg när ni skulle få ert andra barn. Jag vet att jag tänkte, innan han kom ut ur min stora mage. Minns att jag oroade mig för att jag inte skulle kunna ge lika mycket kärlek till nästa barn som jag kände för den första. Men det kan man! Hur många barn man än får, egna, adopterade, lånade...

lille Malte
"Kärlek är tålmodig, kärlek är vänlig. Den är inte avundsjuk, den skryter inte, den är inte stolt.
Den är inte ohövlig eller självisk, den blir inte lätt upprörd. Och sist men inte minst, den bokför inte rätt eller fel. Gammal Dikt


Grattis Philip!



Gosedjurskalas

räknare
besöksräknare

Har du tänkt på hur lätt det är att le när du ser ett leende spädbarn? Barnet brukar svara med ett ännu större leende och plötsligt står du där med ett stort leende och jollrar med näsan långt nere i vagnen.

I förrgår hade jag gosedjurskalas med Maltes kompisar. Vad kul man kan ha, bara av att få vara med barn runt sig. Och glada mammakompisar, såklart.

Alla gosedjuren fick såklart vara med!
Vi påverkas av andra människors ansiktsuttryck. Om någon ler mot dig påverkas automatiskt ditt eget ansikte. Jag har läst någonstans att när dina glädjemuskler aktiveras väcks också en glad känsla inom dig. På så sätt smittar glädje människor emellan.

Jag bakade bullar och vi lekte. Alla gosedjuren var såklart med. Hade frågelek om Alfons Åberg som fyller 40 år i år. Alla barnen vann varsin godispåse. Jag hade såklart köpt fel antal av påsarna med Superman på, som Malte beställt. Fick klippa av de fem påsarna, tejpa och vips så hade fem påsar förvandlats till tio. Visserligen väldigt små sådana. Alla mammorna skrattade åt dom. Barnen fick stora ögon och utbrast:

"Oj, hela påsen är fylld!"


Japp, så är det. Vi ser saker på olika sätt.

Malte ville såklart att gosedjuren skulle få dansa till Mora Träsk. Det gick alla barnen med på. Överlycklig sprang han iväg och valde med stor  omsorg vilken av alla hundra cd-skivor han skulle välja. Vi sa att han kunde ta några låtar som vi kunde sjunga med i.

Till slut kom han glatt springande med den skiva han valt. Vi ställde oss i ring och skulle börja. Frågade vilka låtar vi skulle sjunga. Han svarade glatt:

"Jag tog sånglekar 3 med Leif Walter och DanielLindblom... den har bara 20 låtar!"
Kan ju säga att kalaset höll på rätt länge. Fast roligt hade vi och det är ju det viktiga.

Ska vi sjunga alla 20 låtarna? Tror inte det;))

Får man vara stolt som mamma?

räknare
besöksräknare

Får man vara stolt som mamma?;))


räknare
besöksräknare

Hej alla vänner!

Här ett litet minireportage som jag gjorde på den senaste veckans Ikea-tripp. Något kul måste man ju ha, såhär i vinterkylan.

Kraaaaam nilla

Svaret finns bland 10 000 icke verbala signaler...

räknare
besöksräknare


Varför har vi svårt för att prata om vissa saker, egentligen?



Självklart menar jag inte att vi ska gå omkring och prata vitt och brett med alla om allt.

Men visst är det är svårt att prata om vissa saker. Varför?

Är vi rädda för att framstå som löjliga? Kanske att vederbörande ska bli arg? Irriterad?

Ja, vissa människor reagerar med ilska, om de blir kritiserade. Andra blir generade, rädda och osäkra.

Fast egentligen, varför göra det så komplicerat? Det vore så mycket enklare om vi helt enkelt bara sa vad vi tyckte eller ville.

Tunghäftan kommer ofta som ett brev på posten för mig. Fast hur pinsamt och jobbigt det än må vara, så vinner vi på att lära oss säga som det är.

Våra röster är de bästa verktygen vi har, när det gäller att kommunicera. Ja, vi har ju kroppsspråket också.

Men, det är faktiskt inte förbjudet att ändra sig, i en sakfråga heller.Du har ju din fulla rätt att ena dagen pröva någon mer exotiskt rätt och nästa någon helt annan.

Din smak förändras, ju mer erfaren du blir. Detta tänker jag, gäller allt. Mat, sex, relationer…

I en tidning läser jag om lite icke viktig info. Kan vara kul att veta:

Kvinnor använder upp till 8 000 ord, 3 000 ljud och 10 000 ickeverbala signaler. Så som ansiktsuttryck, huvudrörelser och kroppspråk.”

Detta gör vi kvinnor varje dag! Fortsätter att läsa:

Män använder bara 4 000 ord, upp till 2 000 ljud och 3 000 ickeverbala signaler.”

Hmmm, då tänker jag att det faktiskt kanske inte är konstigt om män har svårt att tolka våra subtila signaler?

Män använder alltså kort och koncist verbal kommunikation. De förväntar sig att vi gör detsamma.

Det måste väl vara därför som det ofta blir denna situationen, som du säkert känner igen dig i:

Mannen:”Men, varför sa du inget?”

Kvinnan: ”Men… det är ju uppenbart!”



Tänker att det självklart inte går att generalisera allt. 

Vill ha fler mäns om talar kvinnornas språk. Även tvärtom.
Tänk om vi kvinnor vågade säga rakt ut vad vi tycker.

”Heja dem, som gör det!”, säger jag.

Fast… med ett litet varningens ord då. För jag tycker inte det är okey att ALLTID säga ”sanningen”. För vems sanning är det och varför MÅSTE den sägas, om den sårar?

Kanske är det nödvändigt ibland men med en gnutta eftertänksamhet, respekt och framför allt kärlek till vår medmänniska.

Det är aldrig fel. Men.. det är väl kanske en helt annan historia.

Ikväll har jag talat  barnets språk. Efter att vi varit på simhallen, förlorade Malte och jag oss i kreativitetens anda.

Det blev ett fint akvarium.

Maltes och mitt fina akvarium!

Det är också ett sätt att visa kärlek. Att bry sig och finnas, även om vi kanske inte sa så mycket, där vi satt och pysslade.

Men, det är ju så mysigt. nattinatt folks!