Då skulle min värld rasa och ingenting skulle någonsin bli sig likt igen....

besöksräknare

Som vuxen har jag bara rest till Gran Canaria. Det var lite härligare än sommarlägret i ASA kan jag lova.

Vad i hela fridens namn tar man med sig när man inte vet vart man ska eller hur länge man ska vara borta? Det är tidig vår utanför mitt fönster och jag är omkring 12, 13 år. Det hade blivit bestämt att jag och Ulrika ska få åka på nåt läger. Kyrkans läger! Varken hon eller jag är så värst kyrkliga av oss men mamma och pappa tyckte att vi kunde åka ändå. De sa:
"Ni måste ju ge det en chans, tjejer!"
Varpå vi suckade högljutt och snörpte på munnarna tills de liknade smala streck. Jag väste till Ulrika:
"Och hur kul låter inte det då? (med betoning på huuur). Kyrliga ungdomar!!" 
Varpå hon snäste tillbaks:
"Ja, de tvingar oss nog att gå omkring med nunnekläder eller nåt!"  
Vi brast ut i skratt och mamma och pappa tittade förvånat på varandra och deras blickar sa nog att ungdomar kan man bara inte förstå sig på.
De fortsatte dock propsade på att vi skulle åka och menade att vi kunde bara inte gå hela sommarlovet här hemma och leka cirkus i trädgården medan de jobbade. Det var på den här tiden då man skulle hitta på saker att göra för sina barn, ja du vet ungefär som gör nu för tiden också. Vi föräldrar stressar sönder våra barn bara för att de måste på den ena aktiviteten efter den andra. Säger vem? undrar jag då.

Vår kära bil på den tiden. Kolla vilka tält då!

Hur som helst. Det tyckte vi!  Att vi mycket väl kunde vara hemma och leka cirkus hela sommaren  på baksidan. Förstod inte alls innebörden av att åka iväg till något kyrkligt läger och sova bland folk vi aldrig träffat förr. Tur att vi hade varandra i alla fall. Vi hade bestämt oss för att om det hände den ena oss något skulle den andre säga till ledarna så vi kunde få ta första bästa tåget hem igen. För att fortsätta leka cirkus på vår bakgård.
Jag rafsade snabbt ner några linnen, ett par tjocka stickade koftor, favvojeansen i sthjorts med en broderad kant på nersidan. Också det nödvändigaste i necessären. Höll för en stund i min gosenalle och sa halvhögt:
"Nä, Sötnos. Den här gången får du stanna hemma!".
Varpå jag ändrade mig lika snabbt som jag sa det. Klart Sötnos skulle få följa med! Min luddiga mjuka nalle som följt mig så länge och blivit så nött att den egentligen inte alls var mjuk längre utan hade mer typ tagel som päls. Snälla ögon som hade fått ta emot många tårar från det att jag var tre. Jag hade fått den av min "riktiga" pappa och det var väl i stort sett allt jag hade kvar som påminde mig om honom. Förutom ett och annat minne dårå.
Nu verkade den se glad och tacksam när jag drog igen dragkedjan över hans lilla nos. Ja, Sötnos alltså, inte pappa. Han vet jag inte var han håller hus, än idag.
Öppnade översta byrålådan. Min dagbok med det blommiga omslaget låg och hånade mig . Den verkade enträget kalla på min uppmärksamhet och menade på att jag inte skulle klara mig utan den. Jag visste det var sant. Fast det var också en stor risk jag tog om jag skulle ta med den. Någon av alla de andra skulle kunna få fatt i den och då var det kört. Då skulle hela min värld rasa och ingenting skulle någonsin bli sig likt igen. Fast å andra sidan vågade jag inte låta den ligga kvar, för då kanske den skulle komma i orätta händer när jag inte var här och skyddade den så fort någon råkade gå för nära byrån, där den låg. Till sist slängde jag ned den i väskan, Sötnos visste ändå redan allt.
Resan gick bra. Det blev inte alls tåg, det var pappa som körde oss dit. Lägret låg i Sandrbro, bara några mil utanför stan. Över en järnväg och där mitt inne i skogen bland alla mygg väntade redan de andra ungdomarna på oss. Det blev en tyst resa. Pappa funderade nog på om det verkligen var rätt att "tvinga" ut oss på det här?

 Vi, Ullis och jag var mest nervösa. Vi visste inte alls vad vi hade att vänta. Jag vände mig till Ullis och viskade:
"Kanske skulle vi tagit på oss nunnedräkterna direkt, så vi var omklädda när vi kom?" 
Hon fnittrade glatt tillbaks och nervositeten lade sig något.

Jodå, rida fick vi. Jag första gången på en häst - så stolt så!

Nu var vi framme och pappa stannade bilen. Innan han gick ur bilen sa han, som om han ville trösta oss att:
"Ni får säkert lära er rida eller nåt annat kul. Ni ska se att det blir roligt, tjejjer!" 
Och det fick han rätt i, rida fick vi göra senare.
Han gick runt och öppnade för oss, som om vi liksom drog ut på det hela genom att inte öppna själva och gå ur. De andra barnen stod och väntade på grusplanen och begrundade oss uppifrån och ned. Vi kände oss som två aliens och tittade stint ned på våra händer som nervöst pillade på linnena vi noga valt att ha på oss innan resan bar av. Föreståndarinnan kom gående mot oss. En tant med grått hår och glasögon som hon måste ha blivit mobbad för i sin ungdom. Jag vet att jag tänkte:
"Antingen är hon stark nog för att vägra byta ut dom eller så är hon dum nog att förstå sitt eget bästa... hon bara måste ha blivit retad för dom!"
Ullis och jag var så sammancynkade så det räckte med att vi tittade lite under lugg på varandra för att förstå vad vi tänkte. Vi fnittrade lite tyst.
Vi fick instruktion att gå in i tältet där vi alla skulle sova tillsammans, både pojkar och flickor och klä om till lite lösare kläder. Vi skulle bada. 
"Jaha..." tänkte jag frenetiskt:
"Är det hel badräkt som gäller så vi visade så lite hud som möjligt, eller ska vi ha nunnedräkten på när vi badar också tror du?" , sa jag till Ulrika och nu kunde vi inte hålla oss från att skratta högt. Vi valde den första varianten. Bikini... ni vet den där som visar magen. För badräkterna vi lånat av våra mammor satt som två hängande trasmattor på oss och de hade visat mer av hur vi såg ut under än om vi ha en passande bikini. 
Tanten med de fula glasögonen stoppade plötsligt in hvuvdet genom tältduken och hon hade tydligen inte samma syn av humor som vi för nu såg hon plötsligt bara sur ut:
"Seså flickor. Ni är inte här för att lata er, om ni tror det. Bums iväg ner till vattnen nu, maten serveras kl 18.00 PRICK!", varpå hon klappade i händerna som om det skulle skynda på oss.
Att pappa hade kört hade vi förstått när tanten kom in och var sur för ett så glatt ansikte hon visade mot honom det gjorde hon inte mot oss. Tyckte nästan lite synd om pappsen plötslig... hand hade blivit lurad. I sin välmening hade han (med viss tvekan) kört oss för till kyrkans läger för det lät ju bra och han ville vara snäll då han var rädd för att vi skulle ha det tråkigt när vi var hemma själva då de jobbade. Istället hade vi kommit till "the living hell", visade det sig. Det var både Ulrika och jag överens om, vid det här laget. Och då hade vi bara varit där typ två minuter.
Vi öppnade sakta tältduken... och jadå, barnen var kvar. Lika fint uppradade och granskade oss lika intensivt som innan. Fast nu kändes det etter värre för nu var vi i princip nakna. Det kändes så i alla fall.
forts. följer...

Vad är det för fel att sitta hemma i bersån och äta egna jordgubbar? Inget!