Tabu att skriva om? Eller...

räknare
besöksräknare
Nu kommer jag att skriva om något som andra kan tycka är tabu att skriva om. Jag förstår inte riktigt varför? Kan tycka att det är helt tvärtom faktiskt. Det är viktigt att våga skriva om. Därför gör jag det... ändå. Tål du det inte går det bra att sluta läsa här. Så det så. Punkt. 
Jo... en sak till. Jag vill säga att jag INTE lägger skuld på någon i historien. Inte ens på min pappa. Det får du aldrig tro. Utan jag skriver det mer som ett "uppifrån-perspektiv"... liksom För att kanske kunna hjälpa andra. I dessa tider då det är vanligare än någonsin att folk skiljer sig. 
Jag som liten.
Min riktiga pappas frånvaro är inget jag går och tänker på dagligen men jag tror det har påverkat mig. Absolut. Definitivt. Om det däremot är mer åt det negativa håller eller åt det positiva, har jag ingen aning om. 
En övergivande pappa kan faktiskt vara värre än att aldrig ha haft en alls. Jo, för då skulle jag i alla fall ha kunnat fantisera om hur bra vi hade kunna ha det under alla år han inte fanns där.  Nu har jag en pappa som övergav mig och så är det med det. Det måste jag leva med men jag fick också en annan, i form av en bonuspappa. Han har format mig till den jag är idag. Det är jag evigt tacksam för, fast det är inte det jag skriver om här. Ha det i minnet.
På 60, 70-talet fick man inte som idag automatiskt delad vårdnad i en skilsmässa. Därför tror jag att dagens skilsmässobarn inte riktigt känner igen sig av hur det är att bli övergiven på det sättet. På riktigt, liksom. Som det var för mig, från att ena stunden ha en bra relation med sin pappa, för att i andra inte ha någon alls! Om han hade dött hade jag i alla fall kanske fått hjälp utifrån att sörja. Nu blev jag bara som en "skugga". Ett litet barn som skulle skonas från det hemska som de vuxna hittade på i sina liv. Inte behöva bli indragen i en smutsig historia som skilsmässor ofta är. Det var som om det bara skulle sopas under mattan. Lägga locket på. Detta gjorde de såklart inte av elakhet, utan det var bara så det var på den tiden.
Ibland känner jag mig som en övergiven dotter, fast i en vuxen kvinnas kropp. Detta gör att jag upplever alla de där jobbiga känslorna, som jag skulle ha haft rätt att deala med, liksom. Det går inte en vecka utan att jag gått igenom hela registret. Alla de där känslorna som jag kände som barn. Då pappa försvann och jag förstod inte varför. Sorg, skuld och skam... de jobbiga känslorna, du vet.
Pappans roll är ofta att puscha, peppa och stötta. Min bonuspappa skötte den rollen galant. Han gjorde allt det där som min riktiga pappa egentligen skulle ha gjort. Han lärde mig cykla, simma och köra bil. Jag säger inte att en mamma klarar detta lika bra men för en dotter är pappan ofta den första manliga förälskelsen. Rätta mig om jag har fel?
Jag och min pappa...
I psykologiböckerna har jag sett någon sorts "upprepnings-tvång".  Alltså att den övergivna dottern väljer partner i vuxen ålder som antingen liknar sin pappa... eller helt tvärtom. I vissa fall kan den övergivande pappan banat väg som:
"Ja, men är inte alla män övergivare?".
I mitt fall kan jag erkänna att det blivit ett omättligt behov av att bli bekräftad. Det verkar som om det kvittar hur många gånger jag får höra att jag duger som jag är. Att jag kan och är värd att älskas. Jag tror det inte ändå!
... för hur skulle jag kunna?...
I alla skilsmässor, ja även i de som sker idag finns det en gemensam nämnare: nämligen barnet (om det finns såna i förhållandet såklart). Det finns en punkt till och det är att det barnet tror att det är hennes/hans fel!
Min pappa och jag...
Blanda inte ihop detta med att det faktiskt i slutänden kan vara bra att skiljas många gånger. För så kan det verkligen vara. Fast även i de "lyckligaste" skilsmässorna finns de där känslorna med. Både hos de vuxna men även hos det lilla barnet. Men om någon av de vuxna försvinner, kvarstår känslan hos barnet. Det finns en skam och sorg över att inte ha blivit älskad av sin förälder.
Huh, vad detta blev djupt då. Var väl inte riktigt meningen... men men. Viktiga aspekter och tankar ändå. Tycker du inte?
Kram n