Välkommen till verkligheten!

räknare
besöksräknare

"Hej världen!", får jag väl säga såhär då när inte ens min mobil behagar att fungera idag.
Ibland mår jag bra,ibland inte. Har hela långa dagen för mig själv, så skönt.
Jag trallade, skrev och hade musik högt på som jag gillar . Allt kändes jättebra och livet hade sådant där "flow" som det talas om i böckerna.
Ändå... varför är det så att det ibland räcker med ett enda litet ord från någon och "poff" ... så har jag trillat ned igen? Jag förstår mig inte på mig själv ibland.
"Fast sånt är väl livet, välkommen till verkligheten Pernilla", säger jag till mig själv och tänker att någon gång ska jag väl också kunna vara så där stark som alla andra. Eller? 
Nu tänker du säkert:
"Det är väl inte alls alla andra?". Visst, det vet jag också det men de är i alla fall inte lika sköra som jag. Det vet jag.
Ibland undrar jag om det är för att jag gått livets "hårda" skola som jag blivit sån här? En del blir hårda som sten, andra blir som gelé. Jag är det sista.
Tar på min mina skor, jacka och går ut i solen. Går och går och plötsligt har jag kommit in i den där "trancen" som är så skön
Efter ett tag märker jag hur jag liksom rätar på hela kroppen där jag går. Lyfter blicken mot trädkronorna och kommer att tänka på ett citat jag läste en gång i i bok för länge sedan:
"Sikta mot stjärnorna så kanske du når trädtopparna!".
Ja, kanske det men för att kunna göra det över huvud taget krävs både mod och styrka. Jag verkar inte ha någotdera.
När jag kommer hem känns det som om all den där frustrationen jag kände förut har trillat av mig efter mitt lilla motionspass.
Går in i duschen och låter vattnet strila varmt och skönt mot min kropp och när jag nu sitter här, känner jag att jag är nog ändå starkare än vad jag själv tror. 
Kanske till och med starkare än de där "andra" som verkar så tuffa. Jo, faktiskt och vet du varför? För att jag vågar erkänna det och... det är väl alltid något dår´rå.