Hur kunde jag vara så jxvla dum att jag missade det?

räknare
besöksräknare
Okey. Du har bestämt dig! Bollat idéer fram och tillbaks och ältat i ditt inre. Du har förberett dig i dagar och nu står du där utanför rummet. Tar ett sista andetag genom näsan. Blåser sakta ut genom munnen, liksom för att lugna dig.
Nu ska du verkligen stå upp för dig själv. Det som andra verkar kunna göra hur enkelt och naturligt som helst men inte du inte! Nähädå, du får jobba med dig själv i dagar för att ens kunna förklara hur du själv upplevt något. Jobbigt värre ju, eller hur?
Vi kan låtsas att det gäller en redovisning du jobbat på i månader och du känner dig riktigt stolt över vad du kommit fram till. Du sträcker på dig och går ut i fikarummet, för att förklara vad du kommit fram till.
Där möter du "Anders", påhittad person såklart. Ja hela situationen är påhittad det måste nog förklaras en gång till så att ingen råkar känna sig stött eller nåt. 
Åter till min lilla fiction då´rå:
När du förklarat hur du kommit fram till "ditten och datten" då öppnar "Anders" munnen. Det är han som brukar vara den skärpta i er grupp och han har ofta bra lösningar. Det är också han som inte drar sig för att gärna göra "bort folk" genom att få dom att känna sig dumma inför andra, (ja, du vet säkert typen). 
Han säger med nu, med en lätt nedlåtande ton::
"Men hörru... jag tycker du har missat en hel del där..."
Det är precis här och nu som du vacklar. Om det varit någon annan som kommit in där i fikarummet  och "Anders" hade bemött denne, då hade du säkert inte ens höjt på ögonbrynen eller hur?
Jag förstår själv inte varför det ska vara någon skillnad? För när det handlar om mig! Då blir jag stum och står där hjälplös och känner mig som en idiotDet är som om jag inte tycker att jag är värd att stå upp för, eller nåt. 
Ja, det är sant, jag är riktigt elak. Inte mot "Anders" men mot mig själv! Varför?
Känner du igen känslan? Om inte behöver du inte fortsätta läsa för då tillhör du nog en av de lyckade människor som:
1.  antagligen har haft en bra uppväxt med föräldrar som bekräftat dig och förklarat att det inte är "hela världen" när du spillde ut mjölk över den finaste soffan. Eller så tillhör du:
2. dem som av någon underlig anledning bara typ har fötts med en stark inre röst som är snäll mot dig själv. Eller:
3. är du en som jobbat mycket med just det här.
Fast nu ändrade jag mig! Det kanske är viktigt att det är just DU som läser vidare? För att få en större förståelse för varför folk ibland står där och stammar och verkar hur dumma i huvet som helst?
"Hur kunde jag vara så jxvla dum att jag missade det? Fy farao vad klantigt av mig, som vanligt". Eller:
"Det är klart att det blev fel, ingen "vettig människa" hade kommit fram till det jag gjorde. Fattar du väl!"
Alla har vi nog den där fördömande rösten inom oss? Den är nog bara olika stark .
Eller vad tror du? Du kanske bara känner ett svagt missnöje, medan andra till och med i vissa situationer kan känna självhat till sig själva. Trots att det inte handlar om något viktigt, egentligen.
Usch, det var då hiskeligt vad jag snärjer in mig i funderingar! Nä, nu måste nog min hjärna få vila lite.
"Tar en kopp kaffe istället och sätter mig bland mina blommor och njuter av att Malte leker och är glad", tänker jag.
Kolla! Jag kan vara snäll mot mig själv.
"BRA där Nilla, du tar dig", tänker jag och tar en slurk till på kaffet.

Underbar och älskad av alla!

räknare
besöksräknare

Går jag av på mitten eller???
Ursäkta men gillar inte när jag har den dåliga smaken att vakna på fel sida. Har en tendens att göra det lite då och då, vilket jag kan erkänna är ett dåligt drag. Det är det oavsett vem som har det men det är extra dåligt när det dåliga draget sitter på en så underbart älskvärd person som jag själv.
Jag menar, jag utgår typ alltid från att precis allt och alla ska ha den goda smaken att älska mig - minst! Skulle någon mot all förmodan inte göra det så blir jag arg. Hur kan den någon få för sig att inte tycka om mig? Jag, som är den snällaste som finns. Efter kossorna i hagen dårå.
Nu är det inte någon speciell person som inte gillar mig, för tillfället... utom jag själv då. För jag gillar inte när folk har dåligt morgonhumör och jag har kommit på att det har jag! Hualigen, detta är skandallöst! Måste ändras på och det bums!
Det dåliga humöret brukar inte sitta i speciellt länge utan bara jag kommer upp,  får mitt morgonkaffe, har fått sova ut någorlunda, alla är glada och snälla, världen älskar mig och gärna visar det, tusenfallt... så är det ok.
Nä, skojjar. Det tar bara några minuter. Efter en varm dusch och lite morgonmys så är allt som vanligt igen. Jag är lika "underbar och älskad av alla".
Vet du vad jag kom på igår? Jo, att du ska inte åka med en nymålad "Joker" till ett fullsmockat "Samarkand"
Varför? Jo, för att när vi kom dit började vi med att ta en kaffe och god cheesecake på uteserveringen på "Expressohouse". Så långt allt frid och fröjd. 
Sen hände det! Jag fick för mig att jag var tvungen att pussa på "Jokern". Det gick jättebra och han skrattade och vi hade roligt. Så långt också allt bra.
Vad jag inte visste var att färgen jag målat honom med hade en synnerlig förmåga att sätta sig på allt som bara kom sådär en typ halvmeter ifrån den. När jag pussade honom fick jag alltså svart färg, både på kinderna, pannan, läpparna och på NÄSAN!
Sedan sprang vi runt i alla affärer och inhandlade allt som vi ska ha på Byabuset ikväll. Med en svart fläck mitt i nyllet!
Vi avslutade allt med att gå på "Koh Thai" och köpa hämtmat till hela familjen så den andre som var kvar hemma skulle få lite mat i sig också.
När jag kommer innanför dörren utbrister han:
"Men Nilla! VAD har du gjort?". Jag förstår absolut ingenting. Han fortsätter i samma andetag:
"Du är ju helst svart!". 
Jag springer till hallspegeln och möts av ett ansikte som inte verkar ha sett tvål och vatten på några år och blir helt förfärad. Och jag som stolt spatserat runt och trodde att alla tittade på mig för att jag var så bedårande söt och rar! 
Frågar Malte om han inte sett att mamma var svart på näsan, menar att det kunde han väl inte ha missat?
"Ja...", svarar han. "Jo... jag undrade varför du var så smutsig men tänkte att du tyckte väl det var jobbigt att tvätta dig. Det tycker ju jag!".
Ibland... bara ibland, önskar jag att barn tänkte lite mer som vuxna. Eller nä förresten, jag önskar att det vore tvärtom. Då hade allt varit frid och fröjd och alla som kollat in mig hade bara lugnt tänkt:
"Ojdå, här har vi en som tyckte det var onödigt att tvätta sig idag. Eller de senaste åren!".
Det bästa av allt, de hade inte tyckt det varit något konstigt alls med det.
Micke undrar om jag inte märkt att folk kollade och visst såg jag en och annan som log lite extra. Fast jag trodde ju för att det var en så söt liten "Joker" jag hade med mig. Inte för att jag själv gick omkring med en svart nästipp!
Nu ska jag göra tävlingarna färdiga till "Byabuset", tjingeling på ett tag!

Natten som sket sig...

räknare
besöksräknare

Jag vaknar med ett ryck. Alla lampor tänds och Micke springer runt och i huset. Jag fattar ingenting och kikar med ett öga på mobilen. 03.30! 
Jag: "Vad är det som händer?", något förfärat.
Micke: "Kattfan har skitigt i sägnen!", argt.
Malte: "Ja, hon har BAJSAT! På mig!", uppgivet och förvånat.
Va? Stiger sömndrucken upp ur sängen och springer ut till sovrummet. Ja, sover för närvarande i Maltes säng för han tassar alltid upp och lägger sig i vår i alla fall.
Där är det full aktivitet. Micke springer runt som en yr höna och Malte sitter i sängen, full med kattskit på sig. Den där leverpastej-burken skulle vi nog inte ha gett henne i går kväll. Resultatet blev det här. 
En liten förklaring:
Vår kattunge diar mamma fortfarande och vi tänkte att nu måste det väl ändå vara dags att äta vanlig kattmat? Vi inhandlade finaste kattmatsmaten på djuraffären men tror du hon ville ha den? "Icke, sa Nicke". Malte provade då med att ge henne leverpastej, han sa stolt över att kunna lösa detta lilla dilemma:
"Det tycker Doris om för vi brukar dela, hon och jag!"
Eh... jaha men han hade så rätt så. Hon slukade hela burken och vi klappade händerna av förtjusning och tyckte hon var så duktig så.
Joo... visst är det härligt att sova med sin kompis men man ska inte BAJSA på honom!
Resultatet av förklaringen:
Det var absolut inte vad vi gjorde nu! Snarare tvärtom. Katten blev fort utslängd och sängkläderna duschades av och in i tvättmaskinen. Även Malte-stackaren fick duscha. Där stod han och frös och såg så liten och blek ut men skrubbas skulle han.
När allt var färdigt var vi så pigga. Det var ju helt omöjligt att somna om! 
Där låg vi, nyduschade och i rena lakan och tittade i taket, som vi för övrigt kom fram till måste målas om;).
Tillslut somnade vi.
Vaknade av att telefonen ringde. Shit, vi hade försovit oss! Första skoldagen och allt. Det blev till att ila in i bilen och brumma iväg fort som bara den till skolan. Malte var rädd att fröken skulle bli arg, jag förklarade att vi fick be om ursäkt.
Väl där står vi i dörröppningen med håret på ända och förklarar så gott vi kan vad som hänt. När vi samlat oss upptäcker vi att hela klassrummet skrattar. Jag tänker att vi typ glömt sätta på oss byxor eller nåt men inser snart att det vi berättar faktiskt låter lite komiskt. Även om vi, just när det hände i natt inte tyckte det.
Så, nu är han i skolan och tvättmaskinen är fortfarande i full färd med kattbajstvätteriet.
Fast ett litet tips då:
"Ge inte din kattunge en hel leverpastejburk som första riktiga föda!".
Nästa gång kanske vi får prova med "Surströmmingsburken" vi köpte på prov i affären igår. Det kanske går bättre?

Jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle...

räknare
besöksräknare

Skolan började idag och jag sitter här med en mors blödande hjärta. Fy vad det är jobbigt att lämna sitt barn! I går kväll låg Malte och pratade om hur jobbigt han tyckte det var att sommarlovet var slut. Inte för att han inte trivs i skolan, nä det är helt underbara lärare och han har många kompisar. Det är bara så mycket som måste bearbetas i en liten killes hjärna. 
Minns själv hur det var. Vi vuxna kan känna ungefär likadant när det är dags att börja jobba efter en lång semester men vi vet att efter bara en kvart på jobbet är allt som vanligt igen. En liten kille har inte den erfarenheten och hur i hela fridens namn kan man som vuxen förklara det för ett barn? 
Kan tänka mig att alla känner ungefär likadant när ens barn är ängsligt för något. Jag själv kan ibland tro att det nästan gör mer ont i mitt hjärta än det gör i Maltes när jag väl står där och ska lämna.
Hade lagt fram kläder och förberett allt så bra inför morgondagen. När den väl kom, sitter vi i bilen på väg till skolan. Malte har de nya jeansen på sig och dagen till ära ett skärp som han aldrig har använt förut. Jag sitter tyst och oroar mig för att han inte ska kunna knäppa upp det när han behöver gå på toan och säger att han måste lova att be fröken om hjälp om han behöver det. Han nickar bara till svar sen sitter vi tysta ett tag. Micke kör bilen och jag sitter i baksätet och blir lätt åksjuk men säger inget.
Jag tänker att det kanske är lugnet före stormen? För tänk om han börjar gråta när jag lämnar honom? Då stannar jag kvar, tänker bosätta mig i skolans väggar och vaka över honom så länge han vill. 
Så är vi framme och kliver ur bilen. Jag tar Malte i handen och vi går mot den stora grinden. Vi går in till alla de andra barnen och föräldrarna som står på skolgården och väntar. 
Så ringer det in och skolporten öppnas. Där står en sprudlande glad och söt fröken som hälsar alla hjärtligt välkomna tillbaka och vi samlas alla nere i gympasalen.
Väl där sitter de  i en ring och pratar så fint med varandra. Om vad de gjort i sommar och vilka som ska gå i förskolan och vilka som går i 1-3;an. Många av föräldrarna till barnen har själv haft fröken och hon är lika omtyckt nu som då.

Japp... detta är hela skolan. Tre stycken i trean och typ fyra i tvåan. Resten i ettan och förskola.
Allt går så klart bra och efter att barnen har fått tårta i matsalen går vi lite snopet tillbaks till bilen. Vi hade tänkt stanna kvar hela dagen, jag hade ju tänkt installera mig i väggarna men det fanns ingen tid för det. Malte sprang ut på skolgården, vi pratade lite med fröken och sen gick alla föräldrar hem, så det gjorde vi också.
Nu sitter jag här i skrivande stund och kan inte sluta tänka och undra hur han har det, där på skolans första dag? 
Jag satt och roade mig med att rita medan jag väntade på skolbussen. Ja, nåt ska man ju göra...
Sen kommer han hem med skolbussen och allt är som vanligt igen.
Det är nog bara som så att man som moder har en instinkt att vilja skydda sina små från allt ont som kanske kan hända här i världen. Det är nog bara att vänja sig.
Fast jag har två barn sedan tidigare som gjort precis samma resa som Malte gör nu och jag kan erkänna här och nu:
jag vänjer mig aldrig!
Om det sen är bra eller dåligt, ja det får väl de visa tvista om för jag bryr mig inte. Jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle ;) 

Aldrig hade du väl trott detta om oss?

räknare
besöksräknare

video

Utmaningen för mig igår var att mata "Moa Andersson"

Det gick bra, jag vågade titta hela tiden. Men fy, det ser faktiskt rätt läbbigt ut! Samtidigt sprang lilla kattungen "Doris" runt och lekte som vanligt, hon är så söt och mycket gosigare. Fast om man tänker efter är faktiskt ormarna mer "humana" vid sitt byte än vad katter är. Hur i hela fridens namn menar hon då, kanske du tänker. Jo det är faktiskt san. Katter är rätt grymma så som de leker med sin mat innan de dödar det. 
"Moa Andersson" högg till och sedan kramade hon råttan tills hon verkligen inte kände något liv i den lilla krabaten. Då var det dags att äta. Visst, det ser lite otäckt ut men alla är vi olika.
Jaja, det var väl det enda som hänt idag då. Vilket oerhört spännande liv jag har.
MEN... ikväll ska jag hå den årligt tjejfesten i mitt växthus. 
Det är roligt. Vi är ett gäng tjejer som brukar träffas och fika medan barnen leker. En gång om året ser vi till att alla eventuella pappor och barn får någon sorts vakt eller så skjutsar vi iväg dem på något. Det gäller att vara smart ju;) I år är det "Pappa-camping" som står på schema, då blir vi alldeles allena med bara kossorna utanför hagen. Ja, kanske en och annan älg också.
festar vi loss ordentligt, leker tjejlekar och dricker vin. Det är jag som bestämmer temat på festerna och i år fick det bli "Franskt"
Dagens meny återkommer jag till i nästa blogginlägg, även kanske bilder om de inte blir föör vågade, vilket de brukar bli, haha.
Ja, vi brukar skratta så högt så älgarna sätter i halsen utanför. Vi ser eller hör ingenting för vi har fyllt hela växthuset med värmeljus. Där sitter vi och myser allt vad vi kan. Eller "myser" är kanske fel ord... ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det vi gör? Leker, äter gott, diggar till musik och allt som oftast blir vi på lyset
Men återigen, varför inte? Är det någon gång vi får slappna av och inte bara vara duktiga mammor är det väl när vi är ensamma?
En varning dock: om du hade tänkt installera dig bland älgarna utanför för att få höra lite smaskiga hemligheter, då säger jag bara att gör det inte! Jag lovar... du skulle bli chockad! "Aldrig hade du väl trott detta om oss?" Vi annars duktiga och beskedliga mammor till vardags.
kram n

Årets Blog Awards!

räknare
besöksräknare
video

Var i affären och handlade en tidning. Egentligen köpte jag den för att man fick fyra ögonskuggor med, fast det kommer jag aldrig att erkänna.
Hur som helst, i tidningen stod det om "Årets Blog awards". Det är tydligen en tävling med lite olika genre, typ "Årets modeblogg, internationella, nykoming, tränings-fotoblogg"
Jag fastnade för något som kallas för "Vlogger". Vet du vad det är? Jo då filmar du dig själv medan du pladdrar på om vad du nu vill. Det tänker jag försöka mig på! Bara att ställa upp en kamera och filma sig själv. Wow, vilken rolig grej! 
Undrar bara om jag är intressant nog för det? För de flesta av alla de där som skriver slasch "vloggar"  verkar det vara väldans viktigt hur många läsare de har. Ärligt talas skiter jag faktiskt i det. 
Mitt huvudtema kan jag inte heller riktigt bestämma vilken genre den antas skulle läggas i. Jag tror jag bestämmer en själv, det blir nog bäst så. 
Här med nomineras "Ekdungen" i kategorin: 
... Eh... hmm... ja, vad ska vi dra till med? "Familjeliv"... eller varför inte "Me, myself nd I"?
Ja det får den heta!
En virrig blogg där jag ena dagen bloggar om toalettpapper som är som sandpapper, för att andra dagen prata om hur viktigt jag tycker det är att vara/inte vara feminist. För att nästa dag berätta om hur barn kan ta det när de möter döden för första gången.
Just det här inlägget blev visst inget dera. Bara en dag som alla andra alltså.
Kraaam n (snart en blivande "Vlogger").

böda campin nilla vlogger blogg årets blog awards modeblogg internationella nykoming träng fotoblogg

Hemligheter på Karl-Oskars dagarna

räknare
besöksräknare

"Moa Andersson", heter vår Boa Constriktor! Jag hade ju tyckt att "Monthy Pyhton" hade varit mer passande. Malte kommentar
"Mehn mamma... det går ju faktiskt inte att döpa om någon som redan fått ett namn". Sedan var det slutpratat om den saken.
Igår var jag på "Karl-Oskarsdagen". Detta året jobbade jag och fick gå omkring och strosa med dem. Det var trevligt. 
Förra året var jag ledig och då åkte jag faktiskt till och med helikopter, det du! Malte fick upp mig i "Pariserhjulet" också. Han sa att han skulle bota min höjdskräck. Måste medge att det faktiskt gick rätt bra, det kan ni se på filmen ovan och när vi tittade på den tillsammans säger Malte:
"Ja, och det är därför vi har skaffar "Moa Andersson" förstår du mamma. Jag ska bota alla dina fobier!".
Vilken snäll unge jag har.
"Jo, tack det var snällt", fick jag fram och såg för mitt inre hur jag sitter i min soffa och "gosar" med "Moa Andersson" 4 meter lång i teve-soffan på kvällarna.
"Jo, för det är viktigt att vi tar ut henne från hennes bo och är med henne minst tre, fyra gånger i veckan", säger Malte och ler med hela ansiktet. Han fortsätter, lika lyckligt:
"... för annars blir hon inte tam och äter upp oss!".
Mmm.. det vill vi ju inte klart. 
"Fast... det är en sak att bota sin höjdskräck och en annan att riskera bli uppäten av en orm", tänker jag tyst för mig själv.
Ps. ska sanningen fram var jag egentligen lika rädd när jag satt i "Pariserhjulet" som innan jag klev på, skådespelartalangen sitter väl inövad vet du. Fast det är en hemlighet. Det där förbenade hjulet gick ju hur länge som helst. För varje gång vi äntligen närmade och marken saktade den ner men sen tog den fart igen och gick ett varv till... och ett till... och så höll det på. Skulle ha tagit mina åksjuketabletter, tror jag. 
Undra om det finns något att ta när jag inte sitter där och är superduperrädd för "Moa Andersson" när jag tvingas "gosa" med henne. Valium kanske... någon?
Skojjar såklart, i det här huset finns det som starkast Alvedon fast det hjälper nog föga. Kanske ska droga "Moa Andersson" själv? Det var en bra idé! Då ska jag bara börja styrketräna så jag kan dra ut en 50-kilos klump till orm då;)
Kram och ha en fortsatt bra "Karl-Oskar".

Monster Boas!! Boa Constriktor, det var vad som mötte mig!

räknare
besöksräknare

video

Boa Contriktor! Det var vad som flyttat in till mig upptäckte jag när jag kom hem sent igår kväll efter jobbet. Kolla in i filmen - hon högg mig!!! Och sambon sa att hon "bara gäspade"! Det var ju en bra början på en relation...
Döm om min förvåning när jag fick veta att denna "lilla" orm blir ca 3-4 meter lång, har en omkrets på ca 13 cm runt kroppen och väger mer än mig! Den blir dessutom upp till en sisådär 35 år. 

Var i hela fridens namn passar en sån in i min Shabby Chick-inredning??? Sambon sa att vi kunde bygga om teverummet eller barnkammaren till ett terrarium.
Jaha... om inte denna orm kommer att bota min ormskräck så vet jag inte vad. Hoppas att folk vågar komma hem och hälsa på mig nu dårå, när det kommit ett sådant här tillskott? Det gör de nog inte om de får veta att den förra ormen vi hade rymde och ringlade runt i väggar och tak i några månader! Fatta att jag inte ens vågade sätta mig i en soffa eller ännu värre lägga mig i sängen utan att någon kollade igenom att där inte låg någon "Anderssson", som vår Kungspyton hette. Då kan du ha i åtanke att han "bara" var lika liten som denna Boa Constrictor är nu när hon är bebis. Hoppas inte den rymmer eller nåt.
Sleep tight och dröm nu inga mardrömmar. Tänk på hur jag har det som sover med henne (honor blir för övrigt ännu större än hanarna), i ett provisoriskt ihopklistrat terarrium.
Ps... jag har ju tjatat om att jag vill ha hönor som pickar lite vackert sådär i trädgården när vi sitter och dricker kaffe ur mina koppar i min blomsterprakt. Kanske jag får nu då med tanke på att ormen behöver ca 2 st varje ggn hon äter - huh, hemska tanke.