Med kudde under rumpan

räknare
besöksräknare

"Kan vi inte sätta en kudde under rumpan?", frågade han:
Vi hade begett oss ut till "Tingryds ishockeybana" för att prova de nya skridskorna.
Jag hade letat reda på mina gamla, de som samlat damm i garaget.
Vinglade ut på isen tillsammans, Malte och jag krampaktigt hållande i varandra.
Sakta och försiktigt... väldigt sakta.
Försökte förklara hur man gjorde för att komma framåt men vi kom ingenstans ändå.
En pappa stod jämte oss med sin lilla dotter, han log med hela ansiktet och sa till mig:
"Vem i hela fridens namn har kommit på det här?".
Hann precis bara tänka på hur absurt roligt det måste sett ut där vi stod, när det plötsligt sa "swosch" och vi låg på isen i en enda hög.
Därefter följde ett stort rungande skratt som vi bröt ut i skratt, allihop.
Kom på upp igen och efter ett tag kom till och med jag ihåg hur härligt det var att åka.
Vi "flög" fram kändes det som, även om det nog inte såg så ut.
Vi skrattade... bara för skrattets egen skull.
Du behöver inte ha någon anledning till att skratta, bara göra det liksom.
Stämningen var på topp när vi åkte hem och Malte undrade hur fort man kunde åka skridskor?
Försökte förklara att om man skulle göra det var man tvungen att ha skydd på sig under kläderna så man inte slog sig om man trillade.
Kom och tänka på att det finns ju lös-delar för allting nu för tiden.
Lösögonfransar, lös-tuttar ja, till och med såna där trosor med kuddar i kunde jag erinra mig att jag sett i någon veckotidning.
Det där med att ha en kudde under rumpan, var nog inte en så dum idé ändå.
"Ska lyssna mer på vad de små har för tankar nästa gång!", tänkte jag till kvällen i teve-soffan... 
...där jag satt på min ömma lilla bak.