... också bidde det tillbaks till 70-talet dårå...

räknare
besöksräknare

Är mest ute i min trädgård för tillfället.
Det är som "terapi" för mig, efter ett tag kommer jag in i någon sorts "trans".
Under alla löv jag krafsar bort och ser nya skott.
Vill ge dem all sol de kan.
Ikväll ska jag börja träna dans igen, ska bli kul.
Annars har jag ägnat mig åt att "städa ut" allt gammalt, även i inne i mitt hus.
Ny har det blivit lite av "70-tal" här.
Vet inte varför, behövde väl bara förnya mig.
Det är väl det som är "vår", kan jag tänka.
Bort med allt gammalt och in med nya tankar och nya tag.
Innan sommaren äntligen kommer.
Då blir det fullt av blommor, vita skira gardiner och sköna varma vindar.
Innan dess påsken, med glada färger och pyssel.
"Tingeling" så länge...
... och du, var inte rädd för förändring, det är bara härligt och kul.

Det är som att träffa sin drömman... för att sedan hälsa på hans vackra fru!

räknare
besöksräknare

Ska börja med att "Hissa eller Dissa" något varje vecka.
Okey, börjar  med att Dissa detta "fenomen", (har du något namn på vad det är så dela gärna med dig av det, för jag har det då inte):
Du vet känslan av att inte höra till, som om det vore något fundamentaliskt "fel" på mig.
Att jag hör hemma på planeten Mars och bara är här utklädd till människa.
"Livet är en konstig plats att vara på", tänker jag ibland.
Som att det alltid är trafikkaos varje gång jag har bråttom!
Då hamnar jag dessutom bakom nån "drasut" som envisas att köra typ 20 på en 90-väg och ingen möjlighet att köra om så långt ögat når.
Sen är som om någon liten gubbe är gömd bakom nåt träd vid simhallen där jag bor.
Han signalerar:
"Nu kommer hon igen, slå över till rött för göta gubbar".
(det senare är nog smålänskt?).
Jag lovar, det gör verkligen det!
Visst kan det vara stunder jag "inbillar" mig att det alltid är så men hur kul på en skala är det om du får fria åk på karusellen du alldeles nyss köpte en dyr biljett till?
Nä, just det!
Alanis Morissette gjorde en låt om just detta "fenomen":
"Det är som att leta febrilt efter en gaffel när du är hungrig och allt som finns är bara knivar.
Det är som att träffa sin drömman...
... för att sekunden senare få hälsa på hans vackra fru!".
Detta hemska fenomen dissar jag så det kan slå sig i backen på.
Så det så!


Vilken frihetskänsla!

räknare
besöksräknare
Barn på grönbete. Tänk så många det finns som inte har den möjligheten...
Tar av mig strumporna, sitter och dinglar med bara fötter i solskenet.
"Åh, vilken frihetskänsla!", säger jag högt till Doris (katten).
Hon ligger bredvid mig, kurrar högt och ljudligt som svar.
Känner att jag varit "duktig" så det räcker för idag och nu tar jag en kaffe och väntar på Malte.
När skolbussen har "levererat" honom, skuttar han likt en "kalv på grönbete" mot mig.
Ler med hela ansiktet och ropar glatt:
"Nu är våren här!".
När han är framme hos mig har han lyckats kränga av sig både jacka och "ryggan".
"Ja, fast du måste fortfarande ha jackan på dig!", säger jag och hör nästan min egna mamma röst, hur många gånger har man inte hört den frasen?
"Det har ju inte du!", säger han och pekar på mina bara fötter.
Det är så sant som det är sagt och vid det här laget har han slängt av sig skorna och strumporna också.
De ligger som små "korvar" bredvid Doris, fast hon verkar inte ha ont av det.
Kurrar nöjt vidare medan jag och Malte pladdrar.
Jag orkar inte tjata om att jackan ska på, utan vi sitter bara där och njuter.
Filosoferar om "allt och inget" och har det bara bra resten av eftermiddagen.
Det är något speciellt när man kan ta av sig och känna de där första solstrålarna.
Eller hur?

Tog med mig lite av våren när vi gick in.

Blir så osäker ibland...

räknare
besöksräknare
Blir osäker ibland...
Många gånger försöker vi "bädda" in våra barn i "bomull".
Vi vill så gärna skydda dem från allt ont här i världen.
Oftast lyssnar jag till goda råd men sen följer jag dom inte.
Jag har alltid gjort det som känns "rätt i hjärtat".
Ändå händer det ibland att vi hamnar i jobbiga situationer.
Då kan jag så osäker.
Vet inte hur jag ska bete mig?
Oftast är det när jag känner mig stressad eller ledsen för något.
När de känslorna tror jag att det är viktigt att:
förklara!.
Vi kan inte alltid vara glada och trevliga.
Även små barn kan förstå hur det känns att vara ledsen.
Fast vad som är ännu viktigare:
"Kom ihåg att säga att det inte är han/hennes fel!".
(Om det inte är det såklart).
Annars kanske ditt barn tycker att det måste ta ansvar för hur du mår.
... och det är det sorgligt nog alldeles för många som känner, tror jag.
Alla blommor går att sätta i "vas". 


"Én höller si törr om fötterá!"

räknare
besöksräknare
Våren är på väg... eller är det hösten?
"Klafs, klafs, klafs", tog nog fram mina vårskor lite för tidigt.
Muttrar något till katten "Doris" som springer ikapp mig på väg mot dörren.
Klafsar in med mina blöta skor i köket,  sätter på vattenkokaren. 
Slänger mig på köksstolen, drar av mig de blöta jeansen och kängorna. 
"Åh, så skönt!".
Tycker mig höra vad "Doris" tänker där hon tyst sitter och tittar på mig:
"... det är okey att inte orka ibland!".
Eller så vill hon bara ha mat, vilket är mer troligt.
Dörren öppnas och tillsammans med en massa löv virvlar Malte in.
Han skiner med hela ansiktet.
Verkar inte bry dig ett dugg om att han är lerig från topp till tå.
Berättar med kvittrande röst att våren har kommit.
Du tittar på mig där jag sitter i bara strumplästen och säger:
"Huvudsaken é att e´n höller si törr om fötterá!", 
Du lägger huvudet på sned, försöker låta som "Emil i Lönneberga" på bredaste småländska.
Vilket du lyckas väldigt bra på.
All ork kom tillbaks som om du hållit ett trollspö ovanför mitt huvud. 
"Simsalabim!", säger du  och viftar med låtsastrollspöt.
Vi skrattar.
Varm i själen igen. 



Nyponsoppa med smulade skorpor i - mums!

räknare
besöksräknare
Malte och jag.
Efter att vi vadat omkring i vattentussarna ett tag, gick vi frusna in igen.
Jag skalade en apelsin till vår lilla fika.
Doften av den fick mig att minnas hur det var när jag själv gick på dagis.
"Vet du vad vi brukade få till "mellis" när jag gick på dagis?", frågade jag Malte. 
Han satt vid köksbordet och försökte göra läxan han fått.
"Nä, vad?", svarade han och såg pillermarisk ut. 
Om det var för att han slapp koncentrera sig på läxan eller om han hade ett genuint är intresse av vad jag åt på dagis, vet jag inte. 
Troligtvis inte det senare men jag brydde mig inte utan fortsatte :
"Jo, nyponsoppa med smulade skorpor i", sa jag och märkte hur saliven kom smygande, bara jag tänkte på det.
"Mums, vad gott det var!".
Malte sitter tyst, som förstenad och tittar på mig:
"Oj... stackars dig!", nästan viskar han. 
Nu är det min tur att titta förvånat på honom.
Försöker förklara att vad man äter på dagis ändrar sig med tiden.
"Ja, men de hade väl inte behövt gå tillbaka i tiden?", svarar han med betoning på "tillbaka".
Han försöker trycka in en hel apelsinklyfta i sin lilla mun.
Den får plats med nöd och näppe men genom en liten, liten springa han päser han: 
"Vatten och bröd - det är ju vad tjuvarna får i finkan!".

Break Me Shake Me

räknare
besöksräknare
Här sitter jag och förbereder årets blommor.
"Break Me Shake Me!"
Idag får jag ingenting gjort, det är som om det kommit cement i baken på mig.
Regnar, snöar, är alldeles för varmt, blåsigt, vindstilla eller för lerigt.
"Va?", tänker du nog nu: "inte kan det väl vara allt det där på samma gång?".
Nä... men det är allt av lite, varje dag.
Har bestämt mig för att börja bygga på min lilla "bebiskammare" för fröerna.
Så det hinner komma upp lagom till sommaren.
Gör det varje år och det är roligt, fast lite jobbigt innan jag kommer igång.
Min vackra trädgård.
En kopp kaffe i soffan i väntan på att Malte ska kommer hem hinner jag.
Då ska vi fika och han får bli mitt råd om vilka fröer vi ska sätta.
Ibland behövs det att någon nästan handgripligen "tar tag" och ruskar om en.
"Mycket som ska göras och ingen att skicka", säger jag lugnt till Malte som ivrigt pekar på alla fröer han vill vi ska sätta.
Han tycker vi ska ha såna där jättekonstiga som äter flugor och är giftiga.
Jag är mer inne på de med vackra färger och dofter.

"Det gäller att "skynda långsamt", säger jag.
Kryssar omsorgsfullt ide vi bestämmer oss för.
Sitter sedan tysta och drömmer oss bort.
Ser för våra inre hur fantastiskt vackra de kommer att se ut, i sin fulla blom.
Nu ska vi bara så och sedan sköta om dem med kärlek och vatten.
"Det får räcka med att drömma, än så länge", säger jag...
... och tar en klunk kaffe medan Malte spelar "Skywalkers".

Okey, kanske inte är så snällt men vaddår´å?

räknare
besöksräknare
Så var det det här med valet av dippsås. Vilken tycker du är godast?
"Okey, det kanske inte är så snällt men vaddår´å?"
Jag hade kvällen till ära förberett mig på att få min vilja igenom.
Bor man med bara killar, blir det lätt så att de får sina förslag genomförda.
Nu tänkte jag försöka vara lite smart, skulle använda mig av "ledarskap" .
Bara lite, så det knappt märks liksom... kunde det väl inte vara så farligt heller?
"Alla medel är bra, utom de dåliga!, säger jag nästan högt där jag sitter vid köksbordet och "smider mina planer".
En "taktisk manöver" i form av en inbjudan till dialog, är aldrig fel.
Det gäller att kunna "hantera" dem.
Först ge dom "utrymme" till deras förslag och sedan "pang" förklara jag för dem vilken "bristande flexibilitet" de har!
Deras ord verkade inte räcka till för det blev tyst en stund.
Lite surmulet gick de med på att titta på den där romantiska filmen jag ville se.
"Jippea, det gick förvånansvärt bra, måste utövas fler gånger!", tänkte jag och kände mig upprymd, fast... "du ska inte säga hej förrän du gått över bron"  och det fick jag erfara.
Nästa "fight" som stod på agendan var nämligen valet av de tre dippsåserna till chipsen.
Oj vad de var på hugget må du tro, snabbt som ögat snodde en av dem till sig påsen och sa:
"Den här blir bra, eller hur? .... Ja, ser ut att bli tre mot en!".
Alla andra utom jag nickade frenetiskt och jag drog en liten suck.
"Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket", tänkte jag, här gällde det att vara tyst och få dem att tro att de hade "vunnit".
Vilket de i själva verket inte alls hade gjort, för det var jag.
Goda chips till filmen, glada barn och en glad mamma.
En lyckad kväll ändå, måste jag medge.

Trollkarlen ifrån Oz.

räknare
besöksräknare
Jag vill också stå på scen, som den teaterapa  jag är.

Kön ringlade sig  fram.
Barn med sina "bihang" som skulle på musikalen "Trollkarlen från Oz".
Farmor hade köpt biljett men blivit sjuk så det var jag som fick äran att gå med Malte.
Alla i kön hade ett leende på läpparna, det var en fröjd att se hur förväntansfulla de var.

Markoolio och "Tobbe trollkarl".
När vi sett den var det en uppspelt Malte i bilen på väg hem.
"Vem skulle du vilja vara i teatern?", frågade han.
Jag tänkte efter... de hade ju varit bra allihop:
"Lejonet kanske?", kom jag tillslut fram till.
"Nää..", svarade han och drog ut lite på svaret:
"...du är ju tjej, det går inte...".
Jag nickade och höll med.
"Fast joo, nu kom jag på det...", sa han så plötsligt att jag hoppade till:
.. det hade ju varit perfekt,då hade du inte behövt klä ut dig!"
Jag:
"Ehh... hur menar du då?"
"... Jamen du har ju hår som en man, det hade varit perfekt!"
"Ja just det!", svarade jag.
Sedan fortsatte diskussionen om vem som vad var och så vidare.
Den rekommenderas i alla fall, har du möjlighet så gå och se den.

"WANTED, DEAD or ALIVE!"

räknare
besöksräknare
När ett besök på självaste "High Chaparall" när det begav sig.
Gasar på allt vad jag kan, den torra sanden yr i virrvarr bakom bilen.
Det är klippor och stenar överallt där jag kör.
Den svala vinden smeker mitt hår och det är bara öken så långt ögat når.Om jag levt i ett tidigare liv hade jag definitivt varit en "cowgirl".
Säkerligen lika "mediakåt" som nu, för såna drag ändrar sig nog inte.
Överallt när jag kom till en ny stad, skulle det stå uppspikat affischer på mig.
"Tur jag "älskade kameran" lika mycket då som  nu", tänker jag medan jag bläddrar bland gamla foton.
Det är viktigt hur jag  ser ut på bild och alltid varit det.
Oavsett varför jag skulle fotas, hade jag säkerligen lett så fint jag kunde mot fotografen.
På det sättet hade jag inte skämts för bilderna, sen vad som stod under... det hade jag nog inte brytt mig så mycket om:
"WANTED, DEAD or ALIVE!"

PLUMS!

räknare
besöksräknare
Jag i målartagen. Då var det vardagsrummet jag gick "lös" på, nu är det hallens tur.
"Hit med det bara!", säger jag, som om det vore nå´n "sak" vi pratade om. 
Denna gången vill jag lyckas och jag gör vad som krävs, bara det gör mig glad.
För det vill vi ju alla vara och vi stressar runt på allt möjligt för att bli lyckliga och harmoniska.
Jag har läst böcker, varit på yoga och mediterat.
Pratat mig sömnlös med mina vänner.
Slitit mitt hår, sprungit, semestrat ibland och gjort  allt för att försöka försonas med mig själv.
Är du verkligen beredd att lägga ner all den tid som krävs, alla pengar, all energi, all kraft och allt tålamod som du någonsin kan åstadkomma?
"Inte vet jag men för böveln, kan det vara så svårt då?". 
Här är jag, jag står ju här. 
Är det någon som är beredd att göra skiten så är det jag.
"Bara att kavla upp armarna och sätta igång då!".
... efter att jag tapetserat färdigt i hallen.
För lyckan kan vi inte jaga och inte köpa för pengar, den kommer när du minst anar det.
Så efter att jag tapetserat kan jag ju alltid börja med något annat kul, som att så frön till sommaren eller nå´t.
Tills dess dyker jag huvudstupa ned i tapetklistershinken.
"Ett, två och så tree!".
PLUMS!


"Ge mig det och det nu på stört!"

räknare
besöksräknare
Kan du ge mig lite av våren, om du ändå är igång menar jag?
"Är det bara jag eller är du likadan?"
Har du hemligheten om hur man kan vara lite sådär "lagom"?
Ja, av allt liksom...
Är jag ledsen så är jag, är jag glad är det bara att tacka min lyckliga "stjärna" för det.
Kan inte vara lite sådär mittemellan.
"Lagom...", säger jag högt liksom för att "smaka" på ordet.
"Varför är vi över huvud taget det enda landet (typ) som har ett ord för det?"
"Jag vill vara "lagom"!
"Ge mig det och det nu på stört!", säger jag bara.
Så det så.
Punkt.

6 (stycken) Hemlisar.

räknare
besöksräknare
Skratta och ha kul tillsammans!
"Vill du veta vad hemligheterna bakom en bra relation är?".
Det är faktiskt rätt "enkelt".
Ska dela med mig av 6 stycken (som säkerligen kan vara lättare sagda än gjorda, men men).
Hemlis nr 1:
"Inse att kärlek är mer än "bara" en känsla!".
Fast det kan vara svårt att släppa gamla gräl och inte "älta sönder" dom.
Det är en konst i sig att kunna acceptera  och gå vidare.
Kunna se varandras olikheter, särskilt viktig om ni går igenom tuffa tider.
Hemlis nr 2:
"Bra relation = närhet!"
Det kan betyda olika saker.
Jag som tjej vill gärna dela med mig av mina och drömmar. Våga berätta om mina rädslor
För män kanske det handlar mer om att göra saker tillsammans? (Gärna något äventyrligt?).
Hemlis nr 3:
"Tänk inte så mycket!".
Ska jag säga som "analyserar sönder" allt mellan himmel och jord!
Måste verkligen lära mig att slappna av mer...
Hemlis nr 4:
"Sms:a mer!
Alla messa idag.
Varför inte skriva nåt i stil med: "Är på väg hem och längtar efter dig!"?
Ett bra sätt att säga förlåt efter ett gräl också.
Hemlis nr 5:
"Inse att ni har olika saker med er i "ryggsäcken"!.
Hemlis nr 6:
"Alla tycker om att skratta!".
Alla tjejer tycker om män som får oss att skratta.
Sexigheten avtar efter åren och skönheten med.
Fast om du har en vän som får dig att skratta är förutsättningarna goda. 
Ibland så goda att de räcker det livet ut.
"Tänk på det du!"




Förlåt!

räknare
besöksräknare
Malte och jag "tältade" i vardagsrummet och lyssnade på "regn" som smattrade (Spoty). Gjorde läxan och hade förtroliga samtal. 
Malte:
"Varför måste jag säga förlåt när jag gjort fel och inte du?"
Tänkte efter en stund och det var faktiskt sant, vi vuxna gör inte det så ofta,.
Trots att det är ett jättebra sätt att visa respekt på, eller hur?
Vår lilla diskussion ägde rum i vårt egentillverkade "tält" på vardagsrumsgolvet.
Hade kommit på att det var betydligt roligare att göra läxan där än vid köksbordet!
I skenet av ett låtsasljus lyssnade vi på regnljud vi hittat på "Spoty".
Kändes verkligen som om vi  var ute i naturen.
Det bidrog till lite mer förtroliga samtal och vi nästan viskade till varandra.
"Har du någon gång känt att du gjort fel mot ditt barn?"
"Säg förlåt!"
Barn måste alltid be om det men jag tror det är väldig ovanligt att vuxna knackar på barnets dörr och ber om förlåt för att de gjort fel?
Vi kom överens om att det är först när du "vågar" be om förlåtelse som du är vuxen.
Våga vara lite mer barnslig, helt enkelt.
Det var vad Malte och jag ägnade oss åt där på golvet i "regnet", en helt vanlig vardagskväll.
... plus att vi fick läxan gjord också, vilket ju var bara var bra.

Förnekade - hennes kropp sa något annat...

räknare
besöksräknare
Ute vet inte vädret hur det ska ha det och jag var slut på förslag till vännen.
"Det är ett brott att låta den gå!", sa hon och så förbryllad ut.
Ja, hela hon såg ut som ett enda stort "frågetecken!".
Hennes hud var vacker, liksom "genomskinlig".
Rodnaden såg  så klädsam ut när hon berättade om sin kärlek.
Hon frågade mig om råd, jag hade inget.
Sa tillslut:
"Ja, det är få förunnat att hitta sin kärlek".
"Nu skiljer sig folk till höger och vänster men var det verkligen bättre förr då man höll ihop, "kosta vad det kosta ville?".
Tror faktiskt inte det och många gånger led de nog i det tysta, både föräldrarna och barnen.
Efter vår promenad ute, där vädret också verkade vara villrådigt.
Visste inte om det ville vara vinter, höst eller vår.
Det hade blivit kväll och vi la oss, hon var lika full av frågor.
Somnade vi och hon pratade i sömnen:
Talade om dig och era "vackra lekar".
Tittade på henne i smyg, hon såg så vacker och lycklig ut.
Hon riktigt strålade!
Berättade för henne vid frukostbordet. 
Hon skrattade  nervöst och blev sådär klädsamt röd om kinderna igen.
"Hon förnekade allt med ord...
... men  hennes kropp sa något annat!".

Påkommen med handen i kakburken

räknare
besöksräknare
Om jag skakar tillräckligt...
... kanske det inte märks att jag slickade gräddbunken.

"Fy bubblan vad pinsamt!"
, tänkte jag.
Kände hur jag rodnade över hela min kropp.

Minst!
Hade gjort det igen.
Låtit min mun tala innan hjärnan hade tänkt efter.
Har inget svar på varför jag gör så, måste vara nån "defekt" eller nåt.
Oftast brukar det vara tyst i nån sekund, innan det brister ut ett gapflabb från de som råkar ut för mina små felsteg.
Vilket är som en "befrielse" varje gång!
För det är när det inte gör det som det riktigt pinsamma börjar.
Då hör jag mig själv göra det jag vet att man inte ska göra, nämligen ursäkta sig.
"Ehh, jag menade ju inte så och förresten tycker jag inte alls du har nå´n bred rumpa utan snarare det motsatta. otroligt smal och smäcker !".
Jag menar - man säger inte så till en som vet att hon/han har en bred rumpa!
Denna gången blev det i alla fall ett hej dundrande högt skratt efter mitt pinsamma uttalande.
"Puh... klarade mig den här gången också. Med handen i kakburken!".