besöksräknare


VÅRTECKEN

Nilla:

Vårtecken för Nilla:

”När jag kan ta av mig mina skor och strumpor en liten stund. Guuud, vad skönt det är."

Detta drömmer jag om på våren:

”Alla mina små projekt. Väntar på att alla lökar jag beställt från Bakker ska komma.”

Glass jag blir sugen på:

”Hemmagjord, såklart.”

Micke:

Vårtecken för Micke:

”Första fågelkvittret.”

Detta drömmer jag om på våren:

”Trädgårdsarbete. Provköra nya bilar i bilaffären. Alltid sugen att köpa ny bil när det är vår.” PS…. Nilla slänger in en liten kommentar här: ”… man ska inte bara DRÖMMA om att arbeta i trädgården. Man ska göra det också”

Glass jag blir sugen på:

”Lakrits-smack”

Malte:

Vårtecken för Malte:

”Både sommar och vinter”

Detta drömmer jag om på våren:

”Leka med dockorna Anna och Ludde ute i trädgården.”

Glass jag blir sugen på:

”Olacys jordgubbsglass på pinne.”

Okey… din tur.

Vårtecken för dig?
Vad drömmer du om på våren?
Vilken glass blir du sugen på?

Kraaam n

En lite udda tanke såhär en torsdagskväll

Min son Felix med smurfsamlingen
Jag på cykeln som liten

besöksräknare

Hej hopp i Lingonskojjen!

Hörrni… kommer ni ihåg leksakerna som fanns förr? Då, när vi var små. Det var Barbie, Cindy och Ken. Barbie var hon med armar och ben som man inte kunde böja. Cindy hade de som hade lite rikare föräldrar, för hon vad dyrare och kunde böja alla leder. Hon hade större huvud och mer hår, som man kunde göra roliga frisyrer på. Ken, ja han såg ut som han gjorde och det var liksom inte mer med det. Han hade inte ens riktigt hår. Nä, det var bara påmålat, brunt men det var mindre väsentligt. Det viktiga var ju Barbie och helst då Cindy.

Jaha, så hade vi de där ursöta trollen med. De kände jag faktiskt mer samhörighet med, än vad jag gjorde med de vackra barbiedockorna. Tror faktiskt att andra håller med mig om att jag nog mer är lik ett troll än en vacker barbiedocka. Även när jag var liten flicka var det nog så.

När min bästa kompis Ulrika och jag skulle byta julklappar med varandra, gick vi till stan. Närmare bestämt till ”Lekcenter” som det hette då. Det låg på Storgatan och hade ett stort skyltfönster som vätte mot den stora gatan. Där kunde vi stå och titta i timmar. På de fina tågen som gick runt, runt. På alla smurfarna som fanns i alla olika skepnader. Gammelsmurf, smurfina, bagarsmurf, ja allt var de nu hette. Den hemskaste av dem alla var ju han den där… vad hette han… Gargamel? Han var en elak gammal gubbe i smurflandet.

Hela samlingen av dessa smurfar hade jag. Till och med smurfhuset, som på den tiden måste ha kostat en förmögenhet. Det förstörde jag genom att köra det i diskmaskinen efter att jag lekt med det ute i någon dypöl. Efter det blev det sig aldrig likt. Snett och vint blev det.

Om vi går ännu längre tillbaks. Då när min mamma och pappa var små. Vad lekte de med då? Ja, inte var det väl med pinnar och kottar, som de försöker inbilla oss. Nja, det var nog mer deras föräldrar som hade det så knapert.

Nä, jag tror att de lekte med tennsoldater och ångmaskiner och sådant där tråkigt. Det är för mig fullständigt obegripligt vad det är för kul med tennsoldater. Vad hade man dem till? Att titta på? Okey, de kanske var roliga att göra då, alltså att tillverka dem. Lite kreativt i alla fall men sen.. när de var färdiga. Då stod de väl bara där i fönsterkarmen och samlade damm eller?

Ångmaskinen då. Den var väl ännu värre. Vad hade man den till? Att lyssna på när den tjöt och titta på röken när man tryckte på en knapp?

Ja, jag är väl oförstående kanske men så är det väl med dagens barn också. Min son frågade mig:

-”Mamma, vad gjorde ni när ni inte hade dator när du var liten”?

Jag svarade:

-”Vi lekte”.

Sedan funderade jag på vad vi lekte… och kom fram till att vi lekte faktiskt ungefär som barnen leker idag. Fast de leker samma lekar på datorn som vi lekte ”in real life”. De leker vardagsliv i ”The Sims”, de leker krig i andra datorspel och de ”pratar” med varandra över nätet. Allt detta gjorde vi också när vi var små. Fast i andra former.

Summa av kardemumma i kvällens lilla fundering blir alltså:

”Det var inte vare sig sämre eller bättre förr… bara lite annorlunda”

Kraaaaam, n

Vårsol, torkvinda och Beatles

besöksräknare

Vårsol, torkvinda och Beatles

Idag har det varit en härlig dag. Solen sken och jag bestämde mig för att plantera om mina kära Pelargoner. Satte lite andra frön med, av bara farten. Hängde tvätt ute för första gången. Härligt! Vet inte om du ser men en färgad socka råkade smyga sin in i vittvätten. Jaja.. såna smällar man får ta.

När jag skulle belöna mig själv efter allt mitt tvättande skulle jag ta 15-kaffet i solen på altanen och lyssna på musik. Först blev det någon gammal cd med 60-talsdängor. Ok. Blev på gott humör där jag satt och nynnade med.

Sen ville jag byta musik. Du förstår, visst jag har en dator precis som alla andra. Bara det att i min bärbara dator är det bara bra ljud om man har hörlurarna på sig. Det ville jag inte ha därute, där jag satt och dinglade med benen i solen. Nä, då var det cd som gällde.

Det var då jag upptäckte att varenda cd jag hade förr i världen var som bortblåsta! Jo, för de används aldrig nuförtiden. Jag menar, datorvärlden har fullkomligt tagit över allt det där. På världens största uppslagsbok, dvs. nätet kan du hitta precis allt vad du vill i musikväg. Varför köpa cd-skivor då?

Jag bestämde mig. Jag skulle göra något som kan vara förenat med livsfara. För jag ville nu ha "riktig" musik. Med elgitarrer och skränande röster. Jo, det är sant. Jag gjorde det som nog ingen annan skulle gjort. Jag tog… eller försökte ta mig in iv vårt garage som är extremt stökigt!

Där fick jag då min blåtira. För någon, hade haft den "goda" smaken att placera den där ”lyftkranen” man har när man byter till sommardäck på bilen, så jag råkade köra ner huvet i stålhandtaget. Domkraft, heter det ju.. händelsen resulterade i en blåtira vid mitt ena ögonbryn.

Hur som helst. Jag hittade en hel påse full med gamla cd. Wow, vad kul det var! Aerostmith blev de första att bjuda på härliga gittarer på min cd. Volymen blev högre och högre.

Tillslut kom jag på. Beatles är bara bäst. Så är det faktiskt. Nu när jag sitter här i solen, dunkar basen på bra. Gitarrerna skrälar härligt och Paul och John sjunger. Någon drar ett riff på ett munspel. Jag känner mig nästan festsugen. Gud, så härligt. Beatles sjunger:

”I wanna hold ure hand. U´ve got that something special. I think u understand”.

Nynnar med och tänker: Endel music, håller nog i all evighet. Tack Beatles, ni har ”talat” till så många. Ni gör det än idag.

Men nu måste jag nog gå in… känner att solen tagit i mitt ansikte. Jag är inte van vid solen än… fast det är så hääärligt bara att få vara. Här, ensam med mina Pelargoner, frön, Sture och Beatles. Med en kopp kaffe, och sprättandes med nakna tår i solen.

Kraaaaaam n

Pelargoner, kringlor och tanter

besöksräknare

Pelargoner, kringlor och tanter

Idag hörde jag den. Just den där fågeln som låter: ”tittut, tittut, tittut”.
Japp, det var en av de få saker som min biologilärare lärde mig. Det är en fågel som heter ”Talgoxe”. Den kan också låta ”tittuut, tittuut, tittuut”. Oj, vad svårt det är att förklara ett ljud med bara ord och bokstäver. ”Vad som är väsentligt”, sa fröken, ”Det är att när ni hör den, då är det vår”.

Var ute på min lilla promenad idag. Tänkte ta mig till affären. Eftersom vädret var skönt blev det en längre tur. Av någon underlig anledning, ”råkade” jag hamna på Blomsterlandet.

Det är konstigt. Vad jag än ska göra, när sommaren nalkas runt hörnet och jag har något ärende till affären… hamnar jag alltid på någon av stadens blomsteraffärer. Ingen mat blir inhandlad. Dock en massa frö och blomster.

Nu gick jag där och bara söp in den härliga blomdoften i affären. Du vet, den där lite fuktiga luften som finns i stora växthus. Oj… vad mycket Pelargoner det fanns där! Vad jag inte kan förstå, är varför denna eminenta, fina blomma har fått så dåligt rykte? Många säger att det är en ”tant-blomma”.

Kan ju bara säga att oj, oj, oj, vilken spännande blomma detta är. I mitt pannrum övervintrar jag mina Pelargonier. De blir bara större och större för varje år som går.

Varför kallas Pelargonian för tant-blomma då? Okey, nu kanske jag är lite tantig av mig då. Fast nä, det hade inte mina vänner hållit med om. Klär mig inte som en tant. Har inte frisyr som en tant… har förresten ingen frisyr alls, det var år och dar sedan jag besökte en frisör.

Åter till Pelargonerna, kan det vara för att det är ett litet ”joxande” med att få dem att överleva vintern? Så det bara är tanter som har all tid i världen att hålla på med sådant? Blomman bör varsamt planteras om i nya, lite större krukor varje år. Inte för stora och de trivs gärna två och två. Jaja, jag ska bespara er mina kunskaper om Pelargonerna. Alla kanske inte är lika insnöade som jag på det, hi hi.

Hur som helst. Plötsligt, när jag gick omkring där på Blomsterlandet upptäckte jag att Malte nästan drunknat bland alla Pelargonsorter jag stoppat ned i shoppingvagnen. Bara en liten hårtuss syntes. Då såg jag… Hela Blomsterlandet fullkomligt svämmade över av… just tanter! Tanter av alla de former. Av alla de slag. Det fanns alla sorters tanter där.

Tjocka tanter, smala tanter. De med den där lustiga, oftast röda baskern. De med silverfärgat hår. De med den där hårfärgen som dras mer åt det lila hållet.
Till på köpet gick de flesta tanter med en plastmugg rykande färskt kaffe i ena handen och i den andra höll de den där typiska tant-kakan, kringlan. Vad är detta? tänkte jag.

Då såg jag två gemensamma nämnare. Nämligen:

1. Alla höll även en blomsterlandetbroschyr tillsammans med kaffekoppen och kringlan.

2. Alla hade Pelargoner i sina vagnar, många Pelargoner.

Jaha. De hade alltså kampanj på just denna blomma i affären. Pelargonier, kaffe plus kringla. Ja, de på Blomsterlandet vet på hur man lockar till sig tanter tänkte jag. Bjud på kaffe med kringla!

Kraaaaam ”tant” nilla

Ps. har jag nämnt att Pelargonen är en härlig blomma ;)?

New thinking… new possibilities

besöksräknare

New Thinking… new possibilities

Sitter vid mitt köksbord. Kaffet är upphällt. Tittar ut över min trädgård, som ännu inte börjat se respektabel ut. Mest en massa sorkhögar som bara väntar på att bli tillplattade. Trots det, är den i alla fall min.

Läser medan jag dricker mitt morgonkaffe i en tidning att barnfattigdomen bara ökar i Sverige. Jag citerar:

”De barn som lever i fattiga familjer, känner sig fattigare idag. Eftersom andra familjer har fått en så mycket bättre ekonomi”.

Tänker på alla de barn som ljuger för kompisarna när sommarlovet är över. De som sitter där i sin bänk. Visserligen med de senaste modeplaggen men med en lögn i halsen som stockar sig när det blir deras tur att berätta vad de gjort i sommar.

Att de fått vara hemma i sin svettiga lägenhet utan balkong, bara för att ha råd med de fina skorna hon/han nu så stolt tittar ner på under skolbänken, det berättar de inte. Nej, de berättar lögnen om att de varit på Mallorca…

Tänker tillbaka hur det var när jag var barn. Alla i min klass bodde på Söder i min stad. Det var ett av de ”finare” bostadsområdena att bo i. Alla hade föräldrar, som hade råd med dyra, fina hus och vackra trädgårdar.

Alla utom min familj och två av mina flickkompisar. Vi tre flickor höll ihop. Vi tre flickor kände samhörighet. Lärde oss också tidigt att vi inte var riktigt som ”de andra i klassen”. Bara för att vi bodde i lägenheter och de andra i fina hus. Det var så vi kände det i alla fall.

Vi bodde i en fyra-rummare, min familj. På Södraringvägen 37C. Mina bästisar bodde i trappuppgången bredvid. De hade lägenheterna över varandra. När det var dags att leka, slog de bara med en pinne på ett av rören som gick genom huset till olika element. Då ekade det ner till den andra och de visste om det var ok eller inte att leka. Det hade ett helt litet kodsystem där.

Vi tre flickor, var också de enda i klassen som hade föräldrar som var skilda. Jag minns fortfarande den dagen då jag skulle förklara för mina klasskompisar att min pappa, egentligen inte var min riktiga pappa. När jag förklarade att de var skilda, såg de andra barnen ut som fågelholkar och frågade:

”Skilda? Vad är det”?

Det var ovanligt på den tiden, de trodde väl att det var någon sorts allergi eller något. Ibland inbillade jag mig att de trodde att det var något smittsamt eftersom jag kände mig utanför så många gånger.

Idag är det nästan mer ovanligt att barn har föräldrar som håller ihop livet ut. Nu är det plastsyskon, låtsatspappor, styvmammor och bonuspappor för hela slanten.

När jag var liten skolflicka var jag ofta hos farmor. Hon bodde inte långt från oss. Hennes och farfars hus var ett radhus. Trädgårdsgatan 11C. Med egen trädgård och vackra utemöbler. Det är därifrån jag fått mitt trädgårdsintresse.

Det fanns inget härligare än att sitta där i bersån. Med farmors röda, hemlagade saft. Lukta på pionerna om våren och äta hembakta bullar. Hon bakade alltid. Luktade det inte hembakta bullar så var det kringlor eller lökbiffar hon höll på med.

Låter det som en idyll? Ja, det var det. Särskilt för en flicka som annars kände sig fattig jämfört med de andra kompisarna i klassen. De som hade allt det där i sin vanliga vardag. Jag fick smaka på det vackra livet lite då och då. Hann liksom aldrig tröttna på trädgårdslivet och har inte gjort det än. Tack farmor. Det är din förtjänst och den gåvan tog jag varmt emot från dig.

Detta har gett mig en insikt som man inte kan köpa för alla pengar i världen.

Kraaaaam n

New thinking… new possibilities, “vi kan vara rika på annat än pengar”.

EKDUNGEN: Sweet dreams are made of these

EKDUNGEN: Sweet dreams are made of these


besöksräknare

6-årig hund hittad av 23-årig kvinna vid ett 106-årigt träd

besöksräknare

Hör ni, alla därute i etern. Nu vill jag bara fråga en sak. Vad är det med oss svenskar? Vad är det med just Sverige? Jag pratar om hur åldersfixerade vi är här? Jag bara undrar. Detta skriver jag inte om för att jag själv inte är född på 80,90-talet. Nä, jag bara undrar hur det har kunnat bli som det blivit i Sverige när det handlar om just ålder?

Då handlar det inte bara om artister, konstnärer eller andra yrken men varför måste det basuneras ut, så fort man ska ha med media att göra? Jag bara undrar? Vad har åldern med detta att göra? Är det inte min musik, mitt budskap eller min konst som ska begrundas? Inte min ålder… det har väl ingenting med saken att göra?

Måhända vi i Sverige vill respektera den egna individens vilja att skapa sin egen identitet. Men vi drar ett bestämt streck vid åldern. En människas ålder har i Sverige idag blivit ett slags kravmärkning.

Ja, det är ingen hemlighet att det överallt i världen betyder mycket att vara ung. Det är dock en markant skillnad på hur vi i Sverige, automatiskt sätter en persons ålder efter namnet i tidningen. Det gör man inte i något annat land.

Här i Sverige är alltså det allra viktigaste hur gamla vi är. Har någon blivit mördad, är det av största vikt att nämna åldern på personen i tidningen. Ja, både på mördaren och på offret. Exempelvis:

”23-årig kvinna blev mördad av 34-åring man”

Men hallå!!! Jag struntar väl fullständigt i om hon var 23, 32 eller 82. Hennes liv gick å spillo och det har ingen som helst betydelse om hennes mördare var 34, 55 eller 28. När det sedan skrivs om detta i tidningarna efter ytterligare några år. Ja, då beskrivs 32-åringen fortfarande som just 32-åringen. Eh, okey… han har slutat fylla år eller?

Kontaktannonserna då?

”46-årig man söker kvinna i åldern 32-45”.

Här är nu loppet kört för alla kvinnor under 32 år samt äldre än 45. Är det åldern som är det viktigaste i ett förhållande?

Att man här i Sverige, sätter ut en persons ålder i tidningarna, beror nog på att man tror att det ska säga något väsentligt om personen. Men jag ställer mig frågan:

”vad”?

Så vitt jag kan erindra mig så är det bara vi människor som tycker att åldern är så viktig att framhäva. Om en man blir attackerad av en hund på stan så kommer det med största sannolikhet inte rubriceras:

”man attackerades och blev svårt biten av 6 årig hund”. Eller vad sägs om ”69 årigt hus brann ner till grunden”?

Knappas, nej där är förbehållet oss svenskar att legitimeras med vår ålder. De enda svenskar som jag kommer på som inte presenteras med sin ålder i tidningar och löpsedlar är kungafamiljen. Har jag inte rätt? Någon tänker


-"jo men de är ju så kända att de knappast behövs skrivas ut någon ålder"!

Mja, tror inte det. Senast förra veckan läste jag i Magasinet:

”Carola, 46 anser inte att hon är någon schlagerperson…”

Förr i tiden kunde man läsa vilket yrke en person hade i telefonkatalogen. Idag är det oväsentligt. Ändå längre tillbaks var det väldigt viktigt att vara gift. Särskilt för en kvinna. Då kallades man ”fru” och det ansågs vara lite finare än att bara vara ”fröken”.

Detta har försvunnit men åldersfixeringen har ökat. Förr slutade man skolan när man var något omkring tretton sådär. Nu är det jätteviktigt att man börjar skolan vid en viss ålder och att man slutar vid en viss.

Det börjar redan på dagis. Där träffar barnen bara nästan lika jämnåriga barn och sedan följer det dem hela livet. Sedan fortsätter man träffa jämnåriga, särskilt när man studerar. Du går ut och dricker öl med dina jämnåriga 26-åringar och du köper radhus precis som alla andra 36-åringar. Sextioåringarna gör något ointressant gubbigt/gummigt. Och pensionärerna lever sina liv tillsammans. Likaså på ålderdomshemmen.

Hör och häpna, när jag var med i tv-serien ”Böda Camping” omnämndes inte min ålder en enda gång. All eloge till dem. De skrev kort och gott:

”Nilla i popgruppen Wiwa”.

Nice.

Kraaaam nilla, 102 år

Ps. såg nu i tidningen "Se och Hör", att de faktiskt skrivit ut åldern både på vår konung och drottning. Där ser man.