Gjort "självmål"... igen!

besöksräknare

Tänker på hur vi människor springer omkring.
"Ja, som yra höns!".
Ligger i min soffa och bara njuter av att få vara.
Barnen spelar teve-spel, "Sky-landers".
Kan nästan se en likhet mellan de där monstrena och oss arma små människor.
Vi går förbi varandra, utan att se ibland.
Alla famlar runt i mörkret, 
nu när snön lyser med sin frånvaro.

... Och vart tog snön vägen?

Också jag har dagar, precis som alla andra.

Fast när jag förlorar i stolthet,

när jag känner jag gjort "självmål",

får du mig att förstå att jag vunnit en vän.

Den förmågan måste väl ändå vara sällsynt?
Inte vet jag, det enda jag vet säkert är att:

"för mig är du det vackraste som finns!".

... och jag nöjer mig med att "vila" i det.

Oavsett om vi famlar, springer eller spelar "Sky-Landers" med barnen.

Så länge som vi har varandra,

är det rätt okey ändå.

"Va sa en där nere å göré mänska?"

besöksräknare

"Va sa en där nere å göré mänska?", sa brodern med skrovlig röst.
De två gamlingarna höll på att göra ett gärdsgårds-staket.
Nu hade höften börjat krångla och han hade just trillat över alla bräderna.
"Ja tyckte en hörde en råtte prassla i gräset!", svarade han på bredaste småländska.
Nu stod julen på farstu-kvisten, grisen var slaktad och de hade plockat in ett dussin ägg från hönshuset.
I filmen såg jag hur de gnetade för att få den där "rätta" jul-stämningen.
Efter att "Britta", hans kära hustru hade "gått bort" sa han:
"Jag saknar henne fortfarande!".
Han såg så liten ut när han sa det.
Fast hans stora, breda händer vittnade om hårt arbete.
Det gick inte lika fort längre att ta sig från kök till ladugården men han skötte sina sysslor väl.
"En motionerar inte för att bli yngre...", sa han.
Sörplade sitt koke-kaffet genom sockerbiten i munnen, som de gjorde förr och sa:
"... utan för att bli äldre!".

Jag såg mamma kyssa tomten jag

besöksräknare

GOD FORTSÄTTNING!

Låt mig få värma din frusna själ

besöksräknare

"Får jag sitta i tomten knä!", sa hon.
Tittade på mig med runda barnögon.
Hade hamnat mitt i sista jusruschen på stan.
Satte mig att vila i den enda fåtöljen som var ledig.
Vilket "råkade" vara där självaste tomten brukade sitta.
Är nog inte som de andra flesta och låter en stol stå tom bara för det liksom.
Bjuda på en pepparkaka och pratade snällt med den lilla en stund.

Till dig bjuder jag på några vackra ord ur en sång som jag och söta Matildha sjöng tidigare:

"Låt mig värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd.
Göra trasig läntan hel
innan den lägger sig död.

Ge dig ny inspiration att leva.

I en  och frusen värld,
vill  jag bjuda på mig själv
för det är du verkligen värd.

Ge dig ny motivation att sväva".

"Egot har talat!"

besöksräknare

Jag fattar verkligen inte hur mina barn har blivit så bra! Stolt mamma har talat!

"Egot har talat!", tänker jag men säger inget.
Sitter tyst och lyssnar, de säger stolt att de medvetet valt att vänta med barn.
Jag är verkligen den som respekterar andras val fast jag ser en "fara" med att vänta.
Den "personliga utvecklingen" verkar vara det enda som gäller just nu.
Alla vill vara fria, självständiga och framgångsrika.
"Undra om det verkligen ska vara så?", säger jag plötsligt högt.
Blir  förvånad själv över att jag sa det.
"Vad menar du?", säger han och ser nästan bestört ut.
Försöker förklara hur jag menar.
De säger att de inte har varken tid eller ork, inte ens på fritiden.
"Fast det beror väl på hur man ser på barn?", försöker jag med.
Han säger att det är bättre för barn att vara välkomna.
"Precis!", tänker jag tyst, det var exakt så jag menade men han förstod mig inte.
Hur du ser på barn verkar vara helt olika, förstår jag med ens.
"Barn - en belastning eller rikedom!".
Kanske det ändras från och med att man får det, vad vet jag? 
Det känns som jag har haft det hela mitt liv.
Barn alltså...

"Jag kommer aldrig att erkänna att..."

besöksräknare

"Allt kan du inte ta i munnen!", säger jag.
Han mest ser ut som en liten hamster.
"Spara till huset också!", fortsätter jag.
Försöker desperat "rädda" lite genom att sno åt mig.
"Mehn... mamma! Det är ju så gott. Prova själv!", säger han.
Nästan trycker in en bit in i munnen på mig.
"Mmm", tänker jag.
"Det är gott, faktiskt godare än när de är gräddade!", fast det tänker jag aldrig erkänna. 
Alla har samlats för att göra pepparkakshus.
Vi  gör det varje år och är alltid lika uppskattat.
Brukar dock sluta med att föräldrarna sliter med husen, barnen tröttnar och leker något annat.
Pepparkakshus har vi sagt att vi ska göra varje år, redan innan denna traditionen var.
Det blev aldrig av!
Varför? Enkelt svar:
"Funderar du länge på att göra en sak - blir den ofta ogjord!".

"... har vi förmågan att glömma bort!"

besöksräknare

"Puh, vi kom i tid!"., säger jag och vi stressar in i klassrummet.
Tusen små tärnor och stjärngossar springer omkring varandra.
Nervositeten kan nästan "tas" på.
Föräldrarna på plats och ännu mer sorl här.
Någon släcker ljuset och plötsligt blir det helt tyst.
Sakta, sakta kommer de in och ställer sig på rad.
"Hon kommer med ljuset och värmen!", sjunger de.
Det är så vackert!
Trots att någon håller på att tappa glittret och någon har missat att ta med sig stjärnan.
"Julen är här och ge oss fred på jorden!".
För några minuter lyssnar vi.
Tänker "vackra tankar".
Ända tills någon tänder ljuset igen.
Vi tänker på allt vi "måste" och allt "borde ha gjort".
"Ja, vad julen egentligen handlar om... har vi en förmåga att glömma bort."

Nu kommer någon där, jag vet nog vem det är: Saanktaa luuciiiaa :)

besöksräknare

Den konstigaste lucia jag sett. Exotisk dans och blå ring....

besöksräknare

"Vad i hela fridens namn höll han på med?"
Vickade först åt ena hållet sen åt det andra, fortare och fortare så kronan hängde trekvart.
Kikande lite i smyg på de andra och mycket riktigt tittade de tillbaka på mig, undrande.
"Vad var det för exotisk dans han dansade?"

Rektorn skruvade på sig mer och mer, i takt med hans ömmande moder.

Rätt som det var... bara lämnade lucian tåget!
Mitt i "Lusse Lelle", de andra barnen kom av sig lite och jag förstod ingenting!
Han skulle prompt vara Lucia trots att jag försökt att förklara att det mest var flickor som var det.
Han hade suttit med sitt mjölkglas och förklarat för mig att det finns inget som är "tjejjigt" eller "killigt". 
"Vi fick välja om vi ville vara vitklädda eller tomtar. Jag valde att vara Lucia. Fast det blir en överraskning för fröken, för det har jag inte sagt än!", sa han och gjorde något konstigt "ploppande" ljud som han åstadkom med mjölkglaset. 
Sög in luft och drog ut det.... "plopp!"
Vid fikat efter Lucia-tåget böjde jag mig fram lite diskret, frågade vad som hände?
"Jamen mamma! Du skulle inte ha gett mig så mycket mjölk igårkväll. Jag var ju jättekissnödig!".
Aha, därav denna lustiga "dans", nä jag skulle nog inte det. 
Allt hans sugande med glaset hade  resulterat i att han fått en mycket missklädsam stor blå "ring" runt hela munnen.
"Det var nog den konstigaste Lucia-uppvisning någon sett!", sa han, såg lite ledsen ut och fortsatte:
"Ja...kanske skulle ha varit tomte ändå. Med ett stort vitt skägg som dolt min blåa ring?"
Hans ömmande moder såg på honom och sa att han var jättefin ändå.
Rektorn kom fram, såg leende på honom och sa:
"Det var en rolig överraskning, den där dansen!".
Pojk-Lucian sken upp som en sol och dagen var räddad.

Vad har du för minnen av Lucia? Minns du när du satt vid din skolbänk med din clementin, pepparkaka och den där lerklumpen du gjort själv som skulle föreställa ljushållare? Den hade du målat röd och lackat. Var det jobbigt när ni valde Lucia?
Detta är bara ett roligt minne jag har från några år sedan.

Varför?

besöksräknare

"Varför?" , tänkte jag och la på luren.
Vännen brusade upp och menade att nu måste jag minsann "stå på mig".
"Högt och ljudligt... en gång för alla!", säger hen och ser bestämt på mig.
Det är bara det att det är inte jag!
Visst blev jag arg, fast mer ledsen men tänker inte visa nåt av det, bara min egen övertygelse.
"Så tyst som möjligt!", mumlar jag och går min väg.
Tänker inte ge några stora tal eller fientliga demonstrationer. 
Det handlar inte om konflikträdsla, det har vi alla lite till mans för vem tycker om bråk?
Kan också "säga ifrån" och bli arg men det ska mycket till innan jag blir det.
"Varför?", undrar vännen och jag ser att hen inte förstår när jag säger:
"Därför att jag helt enkelt inte behöver vara som dem!"..
Andra kommer fortfarande att välja vara som de vill, det är upp till mig att låta dem göra det.
Om de vill vara som de är så, är det "okay" för dem, men inget som passar mig.
"Det kommer att finnas många problem där det faktiskt är lättare att tyst kringgå det än att protestera!", fortsätter jag.
Vet att jag egentligen är en alldeles för känslig själ och måste lära mig att "rycka på axlarna".

... men det är jag och ingen kommer att kunna ta min personlighet ifrån mig.

"Den tillhör mig... bara mig!", tänker jag.
På min fråga om "varför" kommer jag aldrig få något svar och egentligen kan det kvitta...

Vad som än händer...

besöksräknare

Vad handlar julen om för dig?

Du möter min blick, får mig att inte skämmas för något.
Vågar vara mig själv, när jag är med dig.
Vad som än händer...
Du är ärlig, rak och ger mer än du tar.

En sån som det går att lita på.

Du erkänner inte allt... i "efterhand"
Jag går inte att "ändra" på och det tycker du är okey.
Blir glad med dig, mer ofta än bara "ibland".
Vad som än händer...
Det är vad kärlek är för mig.
"Vad är det för dig?"

Ps. bara lite funderingar om hur just DU därute nånstans tänker om kärlek, såhär i juletider.

Jag är en "udda" tjej...

besöksräknare

"Fy, vad du är uppstudsig!", sa hon och tittade på mig med skarpa ögon.
Blev helt "paff", det är nog det minsta folk upplever mig som annars .
"Har alltid sett dig som lite annorlunda...", fortsatte hon men såg nu en skymt av leende i hennes ögonvrå. 
"Jaha, hon skojjade!", tänkte jag och brast ut i skratt.
Hon hängde på och snart fnittrade vi åt den lustiga situationen som blivit.
"...ja du är en "udda" tjej många gånger, det får jag väl medge!", sa vännen och såg leende på mig.
Det är dock inte alltid folk tycker om att jag är det... "annorlunda".
Fast det finns många som varit det och ändå sedan fått "rätt", eller hur?
Tänk bara vad folk hånade män som typ "Einsten" eller bröderna "Wright".
 - Tills de lyckades ja!
Nu jämför jag mig inte med dessa storheter alls.
Ville bara säga att det är kanske är "priset" som de som är "annorlunda" får betala ibland?
Det lustiga är att det gör lika ont varje gång jag möts med typ "förakt" eller nåt, när jag vägrar följa (enligt mig själv) "knäppa" regler.
Tur det finns såna som ser mig med vänlighet också.
"Ja, de som skrattar med mig... inte åt mig!".

Känns lite falskt, måste jag medge...

besöksräknare

Världen är så mycket mer än vad vi ser...

Han säger fina ord, där han stolt står och beklagar sorgen i teven:

"Jag har alltid stått både för jämlikhet och demokrati!".

Men han har alltid stått bakom Mandela förut... varför nu?

Svaret är enkelt.

"Vem kan inte säga så?", tänker jag.

Känns lite falsk, måste jag medge.

Det är inte vad vi säger utan vad vi faktiskt gör, hur vi lever våra liv som räknas.

"Just det förstod Mandela!".

Han var en klok och ödmjuk man och är säkert glad där i himlen nu.

Tittar leende ned på oss andra som kör runt i snöblasket.

Kan riktigt se det framför mig.

Kanske han sjunger en liten trudelutt också, för humor hade han.

"Intelligent, stark och medmänsklig!"

Det var så han levde sitt liv.

"Vad var det han såg som vi inte ser? Varför är vi så blinda?"

Tror att det han vill säga oss är:

"Vi bara människor!".

Inget annat.

Vad vad det som hände - jag som skrattade nyss!

besöksräknare

Skratta och du lever längre!

"Släpp loss dig själv!", tänker jag.
Malte ligger på mage och smånynnar. 
Målar monster så det står "härliga" till.
Barn kan det där, alldeles naturligt.
Njuta!
Tar du livet för allvarligt kan du inte ställa dig vid "sidan av", se det roliga i det.
Jag hamnar ofta i absurda situationer. 
Antingen säger jag något knasigt, vilket jag inte är medveten om förrän andra skrattar.
Eller råkar jag brista ut i ett "hejdundrande" skratt, ofta vid "fel" tillfälle.
Fast jag undrar:
"Vad är det för fel med det då?" 
(Nu pratar jag inte om att skratta åt människor, utan att skratta med dem).
Ska jag gå omkring och vara ilsken blir det bara ett hinder. 
Blir liksom inte "jag" och du skulle säkert efter ett tag undra:
"Vad var det som hände - hon som skrattade nyss?"
Ett gott skratt "förlöser", inte sant?
Vänder mig mot Malte:

"Vet du att det sägs att ett gott skratt förlänger livet?".

Han slutar nynna, tittar upp på mig med runda små barnaögon:
"Oj, men mamma! Då skulle du ju bli 110 år eller nå`t!", 

"Fasiken! Hur svårt kan det vara?"

besöksräknare

Hej hopp. Snart är det slut på hösten och julen är här!

"Fasiken! Hur svårt kan det vara?", tänkte jag.
Tittade eftertänksamt först på den ena, sen på den andra.
Kom på att enda vägen ut ur den här fällan, var att sluta tänka på vilken som var "rätt" eller "fel".
De var lika fina, var på sitt sätt så att jag tog båda jumprarna.
Det är svårt att välja, kan verkligen inte göra det ibland.
Drar mig till minnes vad min vän som jobbar som psykolog sa en ggn.
Hon hade frågat en patient om han hade svårt att fatta beslut och han svarade:
"Tja... både ja och nej!".
Det där hade kunnat vara jag det;)

Dina bröst är som svalor som häckar!

besöksräknare

Malte hann inte ens ta av sig pepparkaksdressen, nu är det vinter och snart jul igen.

"... Dina bröst är som svalor som häckar!".
Hört den textraden?
"Mehn! Vad betyder det? Vad har fåglar och bröst med varann att göra?" 
Ur radion strömmar låten och jag ser framför mina ögon hur såna bröst skulle se ut.
Kan  villigt erkänna att de tuttarna som kompositören målar upp:
"... liknar de typ ett vändstekt ägg... eller nåt?"
Har aldrig förstått den konstiga liknelsen, kan du lösa den gåtan för mig?
Lägger upp fötterna på bordet (fast jag vet man inte får!).
Eftersom låten handlar om fåglar, lyssnar med skarpt öga efter vilka jag kan höra.
Dricker mitt kaffe och kan minsann utse en del! 
Rätt duktig på det faktiskt.
I somras hörde jag "Talg-oxe, Gråsparv" , ja också en och annan "uggla" som hoade. 
Regnet smattrar nu rofyllt mot fönsterrutan och det grå novemberslasket är snart slut.
Tyckte mig plötsligt se en stor "örn". 
För inte alls så länge sedan hade svalorna byggt på bo i "tak-nocken", (smålänskt  uttryck?). 
Nu är det vinter och snart jul igen:
"Tiden gick så snabbt, det känns som alla årstider smälter samman. Kan inte urskilja om det var igår eller idag!"

"Dina bröst är som svalor som häckar".

.

Svälja eller inte?

besöksräknare

Jag utspökad till nåt... ja, vet inte vad egentligen. Det var Halloween i allafall ;)

"Om du är full och har en cigg i handen... då vill du inte att mamma och pappa ska se det!", säger vännerna.
De förklarar vidare hur mycket bättre "grejen" är :
"Den är så braa! Den måste du ha!".
Står själv som ett fån och förstår ingenting!: 
"Men... sväljer vi ALLT eller?", frågar jag.
Får till svar att jag inte har "hajjat grejen" alls!
"Mehn Nilla, där hänger ingen längre!". 
De yngre har svikit min gamla "apparat" och jag undrar varför?
"De andra har inte hittat denna ännu ju!", svarar vännerna nästan i kör. 
"De andra" är föräldrarna tycks jag förstå.
Själv tycker jag det verkar som om de förflyttat sig mer än 30 år bak i tiden!:
"Men formatet då? Det är ju som när mamma var ung!", fortsätter jag lite försiktigare nu, för jag har förstått att jag "klampar dem på tårna".:
"Ingen annat har det har idag!", säger jag lite bestört och stirrar på den nya "grejen" jag fått i min hand.
Det blir tyst nån sekund.
En av vännerna mumlar lite tyst:
"Ja, fast nu är det bara så.
Okey, fick svar på min fråga:
"Ja, vi sväljer allt!"
Det är "Insta" som gäller. "Fejjan" är helt ute... så är det bara!".

Ps. Du kanske får läsa om texten, när du fått reda på vad det handlar om. För att "hajja grejen", som mina vänner säger ;) 

Står inte ut längre!

besöksräknare


"Står inte ut längre!", skrek jag.

Efter att ha försökt hålla humöret uppe timmar, "sprack" det för mig.
"Vad är det nuu då?", svarade han och tittade ärligt förvånat på mig.
Inte det minsta medveten om vad jag menade."Jamen, du klagar hela tiden!", svarade jag uppgivet:
"Stenarna är för vassa, himlen för molnig och blommorna för stora. Finns det ingen hejd?".
Tycker det är jobbigt med folk som ska klaga på allt!
Ofta är det nog ett sätt att försöka få uppmärksamhet men en negativ sådan.
Det motsatta är att det där skrytsamma beteendet en del lägger sig till med.
"Vet inte vilket som är värst egentligen, vad tycker du?"
Klart det är skillnad på att våga säga att du gjort nåt bra och att hela tiden "slå sig för bröstet".
Att behöva den sortens gillande är liksom att säga:
"Din syn på mig är viktigare än min!"
Försökte förklara hur jobbigt det är att lyssna på allt klagande för min semesterresenär och tyckte väl det gick någorlunda hem hos honom.
Kort därefter köpte vi glass, han sa:
"Åh...glassen är för kall!".

Nej, nej raring!

besöksräknare

Vi på utflykt i "Strandbjörket" en fin höstdag.

Jag:
"Du kan ta på dig vad som om helst."
Det var tidig morgon.
Malte lufsar stolt ut från sitt rum:
"Vad tycker du om det här, mamma?"
Jag:
"Nej, nej raring! Randigt och prickigt går inte ihop! Gå och byt antingen jumpern eller byxorna så de passar."
En vecka senare, på väg till "Strandbjörket"...
Malte:
"Vad ska jag ta på mig, mamma?"
Jag:
"Jag har ju sagt att du kan ta vad du vill. Varför ska du alltid fråga mig?"
Just det - varför...
För att vi ofta glömmer, eller rent av inte "ser" att vi lär våra barn att vara osjälvständiga.
Vi skulle tänka oss för ibland...

... så jag blir tyst då...

besöksräknare

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst".

Ratad men också älskad. 

Har träffat på båda, säkert du med?
Försöker ibland säga hur det kan vara, fast gör mig inte förstådd.
Så jag blir tyst då...
Är den jag är, fast visar dig inte alltid vad!
Vill inte vara den som "skyller" på något.
Inte försöka förklara varför.. 
Så jag blir tyst då...
Om du visade mig att jag är "värd" nå´t, även när jag är lessen skulle jag bli glad. 
Fast kanske orkar jag fortfarande inte prata.
Så jag blir tyst...

Ända tills du visade mig! 
Sakta började jag lyssna.
Ovant  började jag prata.
Bara för att du lyssnade. 
"Det gjorde hela skillnaden". 

Ibland behöver vi en vän att hålla handen med.

(Ps... tro nu inte jag är deppig el nå´t... ville bara beskriva hur det kan vara när du är lessen och beter dig som "värst". Det är då du behöver tröst som mest. Eller hur?)

Valet är ditt...

besöksräknare

Det är lätt att gå vilse i skogen.

"Vill vara som "alla andra"... vad det nu än är?"
Ofta vill vi det men förblir oss själva ändå.
Fast med tiden förändras vi, oavsett vi vill eller inte.
Vi är inte så olika som vi tror.
Säkert har du gått "vilse" någon gång i livet men också kommit "rätt", eller hur?
"Två vägar gick åt olika håll i skogen, och jag...
jag tog den som var mindre använd,
och det gjorde hela skillnaden!.
(ordspråk)
Åt ena håller ligger "tryggheten" och åt andra andra, något stort och okänt. 
Något som inte är "kartlagt". Vilket håll skulle du välja?
"Valet är ditt!"

Naken på stranden...

besöksräknare

Det är varken mer "rätt" eller "fel" att springa naken på stranden än nå´t annat. Om det nu är vad du vill göra alltså.

"Du ska aldrig behöver "styras"... aldrig någonsin!", viskar jag, övertygad om att du sover och inte hör:
"Om du vill naken på stranden och samla snäckskal, är det varken mer "rätt" eller "fel", än när n´ån "höjdare" bestämmer nå´n lag hit eller dit!".
Försöker så stilla jag kan ta mig ur sängen så du inte vaknar. 
Rycker till när jag hör dig säga:
"Nä mamma... de är bara lite "olika"!". 
Du ser fundersam ut samtidigt som sömnen verkar dra i dina ögonlock:
"... fast jag hade inte velat se nån så´n springa naken på stranden... hade du?".

"Långa nätter..."

besöksräknare

Tränade hårt... och klarade det!

 "Långa nätter...".

I natt drömde jag.

Mannen tittade strängt och riktade geväret mot mig.

Tvingade mig att göra en svår sak.

Om jag klarat det på en utsatt dag, skulle det rädda livet på mig!
Tränade hårt, både min kropp och hjärna.
Tills jag äntligen kunde!
Vaknade dyblöt, tänkte:

"Var det jag själv, som stod med geväret riktat mot mig?".

Då hade jag gjort som jag alltid gör, för jag har lärt mig av gamla vanor:
"Går mina egna vägar".
"Upptrampade stigar",  istället för att pröva nya.
"Har aldrig gjort som dem säger, ändå har jag frågat dem om råd!".
Varför?
Jo, för att gamla vanor är svåra att bryta. Så "enkelt" är det...
Önskar jag visste vilken den där "utsatta" dagen är...
"... så jag hinner göra allt det jag så gärna vill!"

Det du drömmer om...

besöksräknare

"Ge mig ett råd som jag ta!", sa vännen men jag hade inget.
Nyvaken och rufsig satt jag mitt emot henne med kaffekoppen i handen.
Pratade en stund om "allt och ingenting" .
Från hur "jobbigt" livet kan vara, till vilket smink som gjorde oss vackrare. 

Kaffet tog slut och vännen gick hem.

Mötte mig i spegeln, såg ett leende och det slog mig att:

"Glada människor blir vackra". 
Även mig! 
Det är som om jag stått bakom en spegel och försökt se vad det är jag ska se.
Inget smink i världen kan få någon vackrare, om du inte ler. 
För jag har hört att:
"Man blir vacker... först när man känner sig om det"!.
Kanske jag inte är vad du drömmer om men:
"... jag är det du ser!".

Jag vet hur det känns...

besöksräknare

Älskade att bli fotad redan då...

Fjorton år och jag vet hur det känns.
Det gör inte hon!
"Det är inte ditt fel!", säger hon, tittar på mig med glasögonen på näsan.
"Du måste tro", fortsätter hon.
Tystnad...
"Jag tror inte", svara jag och säger med grötig röst:
"Jag vet att han är försvunnen...".
Tystnad igen...
Min barndom hade varit lycklig. 
Känner värken i bröstet.
Tittar på den långsamma sekundvisaren, tre minuter kvar.
"Skriv ett brev till honom.", föreslår hon. 
Det har gått många år.
En dröse med brev har det blivit.
Kanske han får läsa dom... nån dag. De ligger fint nedpackade i en låda. 
Även om jag inte är fjorton längre, finns samma verk i mitt bröst kvar:

"Jag vet hur det känns när du saknas mig!"

Var det dröm eller verklighet?

besöksräknare

Barfota i åkern klockan 05.00

I en dröm hörde jag dom viska i natten!
Genom mina ögonlock kunde jag se hur de dansade nedanför mitt fönster.
Barfota och ett med naturen.
Kunde "sålt min själ" för att få stanna med dem.
Kanske var jag för trött eller så drömde jag men orkade inte gå upp för att titta.
När jag vaknade visste jag knappt vad jag skulle tro?
"Var det en dröm eller verklighet?"
Oavsett vilket hade jag dansat med dem hela natten lång, om jag kunnat.
"... ända tills det var dags att stiga upp igen!".