Nilla mitt i maten!

räknare
besöksräknare


Barn är härligt naturliga
Jag har ett slags hat-kärlek till telefoner. I många familjer har jag sett att alla springer ikapp när den ringer. I min familj är det helt tvärtom. Alla sitter kvar där de är och liksom bara hoppas på att någon av de andra ska ta det.


Inte för att jag inte tycker om när folk ringer till mig. Nej då. Tvärtom brukar jag tycka det är kul. Bevisar ju bara att någon gör sig besväret att vilja prata med mig. Eller tycker så mycket om mig att de bara längtar efter att få höra min röst.


Det är nog bara så, att jag är en "ansikte-mot-ansikte-människa". Därför har jag så svårt själv också för att ta upp mobilen för att ringa. Kanske har jag svårt för att "tolka" vissa på rösten? Inte vet jag.


Men, vi är olika och så ska det väl vara. Såklart är det inte alla jag har svårt för att prata med i telefon. Men jag är inte en sådan där tjej som, så fort jag kommer hem från jobbet kastar mig på telefonen och pratar med bästa väninnan i fem timmar. Vilket jag förstått att det finns folk som gör.


Detta kan faktiskt bli ett litet problem ibland. Ska ta ett litet exempel, så du förstår:

Du har en vän, som betyder mycket för dig. Ni har kul ihop och kan prata om allt. Det finns bara en sak som stör dig och det är att det alltid är du som tar kontakt. Vännen ringer aldrig.

Du kommer, förutsatt att du nu gillar vännen, förmodligen att fortsätta ringa. Fast du gör det med tungt hjärta. Känner varje gången en liten sorg över att aldrig själv bli uppringd.

Kanske är du tveksam till om du betyder lika mycket för henne/honom, som personen gör för dig?

Alltså, då ser jag det såhär:
Var glad att det ringer, lite då och då

Här kan du välja hur du vill göra. Antingen accepterar du situationen, som den är. Du kanske tänker:

”Hon betyder så mycket för mig, så jag är beredd att hålla kontakten. Vad spelar det för roll?”

Eller så säger du som du känner för henne och ser vad du får för svar.

Eller så slutar du helt enkelt ringa, fast då tycker jag inte att motivet ska vara att ”ge igen”.

För ärligt talat. Vi ÄR olika och ibland får vi nästan påminna oss om det. För det är säkert därför vi väljer att fortsätta vår relation. Visst?

Jag tror att det gäller att försöka vara lite ”sunt” egoistisk i situationer som dessa. Det är inte vare sig fult eller provocerande, som just detta laddade ord verkar vara.

Barn är fantastiskt egoistiska. Min lille Malte sätter naturligt ord på sina behov och önskemål. Kan i ena sekunden resolut trycka in cd-skivan med Mora Träsk, när jag vill lyssna på någon fin låt på radion. När jag vänligt förklarar att jag vill lyssna, säger han:

"men JAG vill lyssna på Mora Träsk!"

Sedan kan han högt direkt efter ropa:
Det är härligt med barns naturlighet

”Mamma, du är världens bästaste mamma!”

Med handen på hjärtat, så är vi väl faktiskt i grunden mer egoistiska än vad vi vill erkänna? Detta tror jag faktiskt är en överlevnadsinstinkt.

Med detta menar jag inte att vi ska sluta tänka på andra. Absolut inte! Men vi behöver bli bättre på att lära oss att vi faktiskt ger bäst, när vi ger av egen fri vilja. När vi har energi så det räcker.

Låt oss inte slösa med den på sånt som bara själ den på. Så:

”Sätt hänglås på egoismen!”

Dessa hänglåsen finns i Riga. De är ditsatta av förälskade par som  låter gravera in sina namn på låset. Sedan låser de fast det på en bro och kastar nyckeln så långt bort som möjligt i vattnet. Desto längre, desto lyckligare och hållbarare blir deras relation.
Jag väljer nu att prata med der personerna jag själv känner jag har tid och lust till. För tillfället.

Råkar någon av dom ringa precis när jag ska äta, tänker jag svara helt enkelt:
Nilla-mitt-i-maten!”



Kraaam från "Nilla-mitt-i-spaghettin!"
Nilla o Malte "mitt-i-maten"

En ung mammas bekännelser

räknare
besöksräknare



Idag var Malte och jag ute och lekte i snön. Det var härligt.

Fast vad jag ska skriva om nu, är inte alltid bara så härligt. Det handlar om en ung mammas bekännelser. Den unga mamman är jag. Var bara något över de 20, när jag fick min första son, Philip. Tätt följt av min andra, Felix.

Jag var en väldigt barnslig flicka, långt upp i åldrarna. När jag tittar på de som är i den åldern nu, känner jag inte igen mig alltid. De är så förnuftiga. Så duktiga. 

Visst, det var jag också. På ett annat sätt. För när jag fick dem, blev mitt största uppdrag, att visa världen att jag visst skulle klara av att bli en duktig mamma. Trots att alla runt mig, påvisade sina farhågor om att det inte skulle gå. Jag var ju så otroligt barnslig och skulle aldrig klara detta.

Det blev fina pojkar av dem. Det blev det! Här är vi nu 2012
I min dagbok skrev jag en dag:

”Det kändes som igår”. Det var ju alldeles nyss jag kom hem men min lilla baby från BB. Han låg där i sin lilla säng. Jag satt bredvid och tyckte att det var underligt tyst. De hade förberett mig och berättat, otaliga gånger med underton. De hade lyft ett varnande finger och sagt att::
”Nu minsann, kommer det att bli jobbigt för dig! Nu skulle hon minsann inte kunna göra NÅGONTING själv längre”.

 För när man har en baby, gråter den hela tiden. Eller så bajsar den, rapar eller spyr. Ja, någon egen tid skulle det i alla fall inte bli mer, hade de sagt till mig. Fast alla hade varnat mig för att det skulle bli så jobbigt, blev det aldrig det. För han var ett så ”duktigt” barn. Och jag älskade tiden vi fick tillsammans.

Likadant blev det när jag fick sitt andra lilla barn. Jag gav allt och alla som trodde att jag inte skulle klara av att ha barn, de skulle jag minsann visa. Det skulle bli fina pojkar. Jag gav sitt liv för att de skulle ha det bra.

Det är kanske så det är att få barn. Den kärleken, går inte att beskriva. Jag blev som en lejoninna. En väldigt ung sådan. 

Vi tre, har nu blivit fyra!
 Tiden gick och vi trivdes tillsammans.  Vi sjöng, vi spelade, vi lekte och vi bara fanns. Som om det var en egen liten värld vi levde i.

Fast tiden går fort när man får barn. Därför kände jag knappt igen mina pojkar, om jag tittade på dem med ”andras” ögon. När någon exempelvis sade:

”Gud, vad stora de har blivit. Nu är de till och med större än sin egen mamma, inte sant?”

Efter ett långt uppehåll, kom då sedan min lilla "sladdis", Malte. Nyss var han en liten bebis, nu är han redan fem år.

Jo, det var sant men för mig var de i alla fall mina små pojkar, trots att de nu var tonåringar.

Det tär på krafterna, att bygga snögubbar, leka och sjunga. God natt!






Well Be Friends `til We´re Old n Senile... Then We`ll Be New Friends!

räknare
besöksräknare




En positiv tös, det är jag det. Trots att jag både snavat, snubblat och slagit mig i mitt liv. Precis som alla andra. Fast vi har alltid, av någon underlig anledning rest oss. Åtkilliga gånger har jag rest mig, sopat bort gruset från mina skrubbade knän. Fortsatt framåt.

För vad kan vi annars göra? Egentligen? Hur vi än vrider och vänder oss, fortsätter livet. Det kan vi inte göra något åt.

En liten fråga för dig, att reflektera över:
·         
  • Är positivt tänkande en medfödd genetisk kvalitet, hos oss människor?

Alla råkar ut för tråkiga saker i sitt liv. Fast även positiva. Men det verkar som om det är här som vi ibland skiljer oss åt lite grand. En del fokuserar nästan bara på det som är negativt, medan andra tvärtom.

lessen...
Om vi blir ledsna över något, känner vi oss ofta tillbakakastade till ruta ett. Då är det lätt att vi fastnar i gamla tankevanor.

Fast jag har kommit på en sak! Det är då jag känner att jag behöver en människa som med distans kan titta på mitt liv, utifrån. Någon som vågar ställa alla dessa frågor, som jag helst inte vill höra.

Denne någon, som kan hjälpa mig att komma loss från de där vanorna. Som påminner mig om att den enda personen som egentligen kan påverka. Det är faktiskt bara jag själv.

Ett gammalt par sitter på en parkbänk, när jag är på promenad runt den vackra sjön som ligger mitt i vår stad. De sitter där tysta och tittar på änderna som glatt simmar runt och ivrigt väntar på att de där människorna ska kasta några smulor till dem.

Med en naturlig självklarhet håller de varandra i handen. Det är det som fångar min uppmärksamhet. För det är precis så jag tänker mig själv på ålderns höst.

Först och främst, hoppas jag att jag får behålla mitt eget liv, och min kärestas så länge som möjligt. Självklart.

Det är en konst att hålla kärleken vid liv
En annan, viktig aspekt är att kunna hålla kärleken vid liv. Sjävklart kommer den att utsättas för olika små prövningar. Precis som vi själva snubblar, i vårt liv. Fast vad som är små dispyter och vad som är stora. Det är något som var och en får avgöra själv. Men det är en helt annan historia det. Lämnar den för nu.

Det gamla paret slänger lite av brödsmulorna från bullarna de äter till fåglarna. Jag låter mina steg gå lite långsammare nu, för jag är nyfiken på de gamle. Tittar lite "under lugg" på dem, när jag passerar.

Trots att de är både rynkiga, ihopsjunkna. Ser jag att det lyser lycka i deras ögon.

Jag tänker att de har förstått hemligheten. Ja, den där djupt bevarade hemligheten om hur man håller liv i ett förhållande.

Tror själv att det handlar mycket om respekt

Fantiserar om vad jag tror att de skulle svara om jag vågade gå fram till dem och fråga hur det var när de träffades? Den där första gången? 

Då skulle de nog skina upp, deras nu så rynkiga små ansikten. De skulle nog titta förälskat på varandra och inte alls se de där djupa fårorna. Utan den personen de blev förälskade i. Som han och hon såg ut, för länge sedan. Unga och friska.

Det är ju oftast så, när vi träffas. Vi vill berätta för hela världen, hur underbar, vacker vår nyfunne vän är. Hur vi liksom svävar på moln. Denna underbara känslan.

Sedan, när vardagen hinner ikapp oss. Går vi plötslig på i upptrampade fotspår. Uniformeras till familjer med fredagsmys och lördagsgodis.

Just detta läser jag att många menar är så negativt. De menar att det är då vi tappar bort det där speciella. Det som sticker ut och det som gör oss så starka i vårt förhållande.

Kanske det är så? Fast ändå, tänker jag där jag går. När jag skilde mig, vet ni vad det var jag saknade allra mest?

Det var inte allt det där fantastiska som vi säkert kände, då för hundra år sedan när vi var nyförälskade. Om vi nu var det? Är faktiskt inte så säker. Vi var så unga och det liksom bara blev vi. Av någon anledning. Kanske för att jag blev med barn. Det är ju en anledning så god som någon. Fast visst var jag för ung. Bara 20 år och väldigt omogen. Men det är också en annan historia. Lämnar det.

Nej, det jag saknade mest var just tryggheten. Alla människor behöver den. I någon form. Redan små barn, kan du stolt höra säga:

”Hemma hos oss gör vi såhär….”

Med en inre stolthet deklarerar de för kompisarna att de minsann brukar mysa med gotte tillsammans hela familjen varje fredagskväll.

Kärlek
Visst är det så att vi måste tänka mer på att anstränga oss, på att umgås. Tända ljus en tisdagskväll, som en god vän till mig sa. Ta ett glas vitt och äta något gott.



Det där vardagliga
Saknaden var dock inte mest de stunderna. Nä, det var de där vanliga sakerna som vi gör varje dag. Det som man annars inte har en tanke på.



I min fantasi tar jag äntligen mod till mig. Är bara tvungen att gå fram till det gamla paret och fråga. Fick till svar fyra små plitande ögon som stirrande och oförstående, tittade tillbaks på mig. De tar fram sina hör-apparater och nästan skriker till svar:

”VAD SA DU LILLA VÄN?”

Fnittrar lite åt mina små fantasier, där jag traskar vidare. Tänker att jag upprepar min fråga till dem. Nu högt och över-artikulerande. Den gamla damen och herren tittar då kärleksfullt på varandra. Damen säger, med skrovlig röst:

”När jag var ung, trodde jag att det var den jag levde med, som skulle göra mig lycklig. Nu vet jag att det är bara jag!"

Så klok gammat tant, tänker jag. I min fantasi kunde jag riktigt höra hennes röst som fortsatte:

"… fast det är klart. Gunnar, han är nog ett kap, det är han. Lyssnar alltid och är väldigt förstående. Det är han. Eller hur älskling?”



Den gamle herren tittar oförstående på sin gamla tant och svarar, också med skrovlig och väldigt för hög röst:

”VAD SA DU LILLA VÄN?”




"Missförstå mig rätt!"

räknare
besöksräknare
Hej där!

Vad är vackert och vad är inte?
Vi behöver bara gå till oss själva och de personer vi har i vår närhet
Är det inte så, att de som ni tycker är trevliga, snälla och omtänksamma personer också blir vackra i era ögon? 
Och de som är dumma, knäppa och elaka i era ögon, också blir "fula"?
Mamma lärde mig att ”det finns inga fula människor”. 

Det kan väl hända, så är det nog. 
Fast i mina ögon kan jag se vackra människor förvandlas till ”fula” ibland. Bara genom att de är dumma, otacksamma och ibland rent av utstuderad och genomtänkt elaka mot andra. Då får de vara hur vackra de än vill på utsidan. Jag tycker ändå att de är "fula".

Jag har också varit med om att personer som jag inte känt och som kanske inte är världens fotomodeller, enligt alla kriterier, bli såå vackra. Bara av att visa en fin insida, liksom.

Ja, jag tror att ni vet vad jag menar. Personer som vågar visa sina styrkor men också sina svagheter. 

De tycker jag är vackra… och sexiga. Ja, faktiskt. Jag tycker inte att sexigheten sitter i en kropp. Nä, den sitter i något annat. Vad vet jag inte, kanske själen? 
Den som visar sig genom folk ögon? Eller, kanske det är så att man bara känner själen? Den går inte att se. Bara känna?


Okeeey, då. Nu ska jag inte försöka vara bättre än någon annan dödlig människa här på jorden. Det är väl klart att alla har sina sexideal och så. 

Fast jag menar… med handen på hjärtat… de personerna som du eller jag , bara ser som ”kroppar”, de vill man väl bara ha sex med en gång då? Och sen aldrig mer.

Nä, det är de där personerna som ”tänder” en med något annat. 


Vad vet jag faktiskt inte… men något annat är det ju. Om någon kunde förklara det för mig, så vore det ju bra. Men jag tror inte att någon kan det. För jag har inte svaret själv.

Calle Schulman, ni vet, bloggaren. Han sa att den där klyschan man säger att ”skönheten kommer inifrån”. Han menar att det är helt fel. Han skriver att det är precis tvärtom – fulhet kommer inifrån. 

En enligt alla idealsnygg tjej blir "råful", om hon är elak eller korkad eller fördumsfull. 
Han menar att hon blir en skräcködla. En padda. En fuling. Osexig så "in i helvete" (Schulmans ord.. inte mitt, jag svär aldrig = faktiskt sant;). 

Han säger att han nästan njuter av att se en snygg tjej bli så där äckligt "ful", när det blir uppenbart att hon har ett "fult inre".

Ja, jag kan faktiskt inte mer än hålla med farbror Schulman här. Nästan lika mycket som jag njuter av att se en ”ful” människa bli riktigt "vacker", när jag får se en glim av insidan. Älskar den känslan.

Summa av kardemumman av denna fundering ikväll blir: 

"Klä er hur ni vill och var hur snygga eller fula ni vill. Men visa ert inre och var gulliga, så får ni precis vem ni vill!".


4 tecken på att jag fortfarande är "ung"

räknare
besöksräknare

Börjar med att berätta om en rolig episod.

I fredags var jag och fikade med "mamma-gänget". Vi träffas ofta. Barnen leker och vi vuxna pratar av oss om allehanda "problem" och roligheter som händer i vårt liv. Denna gången var vi hos Gabbe. Vädret var vackert men kallt när vi körde dit, Malte och jag. 

När vi skulle hem, var det full storm. Oj, vad det blåste. Kändes som om det vore värsta tornadon. Snöade vertikalt, där vi satt i bilen. Jag kunde bara köra i 20 km/h.

Hemma hos mig är det just nu väldigt rörigt, för det är helrenovering på gång. Jag har så många män i mitt hus som jag aldrig haft förr . Fast det är bara trevligt. Jag kallar dem för "mina farbröder". Det har blivit ett litet internt skämt oss emellan. För de är inte farbröder. Det är män i alla åldrar. Allt från 20 och uppåt.

De tu som varit där mest hittills, har nästintill blivit ""familjära". På det sättet att vi faktiskt "måste" leva under samma tak, dagarna i ända. Det kräver en hel del, kan jag tänka. Av dessa yrkesmän. Jag menar, de måste ha varit i många hem, med många olika sorters människor. Fast jag tycker de klarar det galant. I allafall i mitt hem.

Den roliga lilla episoden, inföll iallafall när jag och Malte äntligen kom hem, den här kvällen. Nedfrysta av vädret och hungriga på mat. Lite smått stressade, ni vet hur det kan vara. Då hittar vi den här lappen, på köksbordet:


Hehe... det vittnar om humor, tycker jag. Så lite det behövs ibland för att få en att le.

Då kommer vi till vad detta lilla blogginlägg ska handla om idag.

Det här med att ha barnasinnet kvar. Du är nog inte riktigt vuxen, förrän du inser att det är en tillgång att våga ta fram det lilla barnet i dig. 

4 tecken på att jag fortfarande är "ung"

1.   När jag kollar på Carola H på tv:n, inser jag att jag visst kan se snygg ut, trots min ålder.


Oj, det där kan tolkas lite hur som helst ser jag nu när jag läser. Menar alltså
inte att jag är snyggare än henne. Nä, snarare att hon ser så fräsch ut.
Dessutom är hon faktisk äldre än mig.

Men erkänn att det finns liiite likhet ändå... vill jag ju tro då iallafall
2.   Dras fortfarande med mina tonårsfinnar. Ursäkta att jag tar upp det här. Ni som är kvackelmagade kan väl låta bli att läsa det där då. 

När slutar det förresten att kallas för det? Tonårs-finnar? Jag menar, visst det är samma sorts
sådana som jag dragits med ända sen jag var tonåring. Men för böveln! Har ju själv
barn som är tonåringar!

Förresten säger min hudläkare att jag kan vara glad för att jag har det. 
För då
får man inte lika lätt rynkor”, säger han. 
Jag har bestämt att han är en mycket
klok man.

3.   Är precis lika fåfängd som när jag var yngre. Fast om du tror det tar längre tid att fixa till sig på mornarna, ju äldre jag blir, har du fel.  

Det kanske beror på att jag förflyttat min fåfänga? Till att handla mer om att ha bra
produkter till mig, än att sminka mig i timmar för att se bra ut, som jag gjorde förr. Ja, inte vet jag.

Eller om det beror på att jag börjar chansera men inte märker det själv? Kan ju alltid skylla på att jag inte ser så bra och inte hade tillgång till
mina läsglasögon.

Jag som lite. Är jag mig lik?
4.   Är ung i sinnet. Vill jag påstå i alla fall . Älskar att busa. 
Känns fortfarande som om jag bara går omkring och ”leker” vuxen. 
Är livrädd att någon ska komma på mig om det , nån dag. 

Jag älskar att leka

I rymden finns många känslor

räknare
besöksräknare



Barnkalas på tapeten idag. Träffade min kära  mammagrupp med anhängande barn. Det är alltid lika roligt.

Tack Tessan och alla mina fina vänner! Blir alltid på lika gott humör efter att vi träffats och tjattrat, som de små hönor vi är.

Jag och Malte på barnkalas. Undra vem som tycker det är roligast, egentligen!


Körde hem. Det var mörkt. Oj, så mörkt det är nu förtiden. När vi inte har någon snö som lyser upp det minsta. Malte frågar om det är dag eller natt. Ja, det kan man undra. Klockan var bara strax innan sex.

Steg ur bilen. Klafs, klafs i mörkret. Trevade mot vår ytterdörr. Gick där och höll varandra hårt i handen.

Den andra handen hade vi utsträckt, liksom för att ta emot om vi råkade stöta på något. Kanske en älg eller något skulle stå i vägen för vår lilla vandring från bilen till dörren.

Det är en av de stora skillnaderna med att bo på landet eller i stan. Det är verkligen jätte-jätte svart ute på landet.

Jag kan ju säga att jag drar mig för att gå ut med soporna själv eftrer möjkret intrång. Är lite rädd för att stöta på ett vildsvin eller nåt.

Plötsligt stannar Malte upp. Jag är tvungen att stanna jag också, eftersom vi håller varandra i handen. Han tittar rakt upp mot himlen och förblindad studerar stjärnorna. Det började för ett par månader sedan. Vi hade parkerat och skulle just gå in som Malte stannade och tittade upp och sade ingenting på en lång stund. Jag frågade vad det var. Svaret kom, nästan som en anklagelse mot mig:

"Men MAMMA! Varför har ni inte sagt nåt?"

Förstår ingenting. Vad menar pojken? Han fortsätter innan jag hinner säga något:

"Det är ju jättevackert!" Han pekar mot himlen och tindrar med ögonen. Varför har ni aldrig berättat detta? Det ser ut som om det var det vackraste han någonsin sett. Jag ställer mig stilla. Lyfter på blicken och tittar.

Ja, det är verkligen vackert. Vi står bara tysta en lång stund. Sedan håller Malte ett litet föredrag för mig om vad alla planeterna på vårt solsystem heter. Varför de heter så samt hur stora de är och hur ytan på dem ser ut.

Efter maten var det dags för bingen. Läste en saga. Läste två sagor och boken om rymden och alla planeter med de fina stjärnorna som Malte nu fattat intresse för.

Sagt och gjort. När jag duschat färdigt, hade Malte fortfarande inte somnat. Jag ´började torka och locka håret i hallen, precis utanför hans lilla rum. Han låg i sängen och tittade lite förstrött på mig medan jag höll på.

"Mamma! Du är fin!", säger han och jag smälter. Barn vet hur de ska ta sina föräldrar. Så fortsätter han:

"Nu när du är så ren, får du akta dig när du går ned för trappan sen!"

Jag tänker men förstår inte riktigt.  Det måste vara Sture han menar, han brukar alltid ligga på ett av trappstegen. Han är heller verkligen inte renlig av sig.

Sture, här med en hårtuss i munnen som han inte ens märker på hela kvällen.
Frågar om det är honom han menar. Men nädå. Svaret kommer snabbt och koncist. Samtidigt som han gäspar och vänder sig om, liksom för att sova:

"Nä, det är min apa. Han har bajsat där. Märkte ni inte att han brukade göra det under granen också, när ni bar ut den?"

Jag hinner inte svara, förrän jag hör ett välkänt snusande från min lille pojk.

Han håller sin bajsande apa i famnen och har stjärnboken som huvudkudde. Och sover så sött.

... och här spelar apan trummor!

Oj.. så STOR den var;)..

räknare
besöksräknare

Min vardagssyn

Såhär roligt kan det vara att rida häst
Okey. Den som sa att man inte kan köpa lycka för pengarna, visste inte att man kan köpa en häst.

Vi brukar köpa den som finns på City Gross. Den kostar 10 kronor att rida. Då gungar den i 5 minuter.

Att det kan vara så roligt att sitta där och gunga, det kan jag inte förstå riktigt. Fast barn har ju använt dessa varuhushästar så länge jag kan minnas. Det måste ju vara lite roligt då, måste prova någon gång.


Går vi sen in i affären, kommer vi till hästavdelningen. Där finns en ännu större häst. Den är väl inte till för att någon ska sitta på den precis. Fast gud, så högt upp man kommer. Jag har provat.

Häst eller inte. Det är rogivande med djur. Nu pratar jag då om riktiga sådana. Inte uppstoppade, eller sådana gjorda i plast. Nä, stora, starka med snälla bruna ögon som tittar sådär klokt på mig.

Jag har förmånen att se hästar varje dag. Bara åsynen av dem, gör mig lugn. För det första luktar de så gott. För det andra, gör de mig så rofylld i själen. För det tredje, tror jag att de vant sig såpass vid mig nu, att de inte längre blir vettskrämda, varje gång jag visar mig för dem.  Tror faktiskt att hästar, har någon sorts sjätte sinne. Eller förresten, alla djur verkar ha det.

Som Mora Träsk sjunger:

"Jag e så ensam, på min sadel.
Jag e så ensam, på min sadel.
Jag e så ensam, på min saaadeel
Jag e så ensam, på min saaadeel...
... för jag har ingen häst!"
Japp, den är stor. Det är den;)