Gjort "självmål"... igen!

räknare
besöksräknare
Tänker på hur vi människor springer omkring.
"Ja, som yra höns!".
Ligger i min soffa och bara njuter av att få vara.
Barnen spelar teve-spel, "Sky-landers".
Kan nästan se en likhet mellan de där monstrena och oss arma små människor.
Vi går förbi varandra, utan att se ibland.
Alla famlar runt i mörkret, 
nu när snön lyser med sin frånvaro.
... Och vart tog snön vägen?

Också jag har dagar, precis som alla andra.
Fast när jag förlorar i stolthet,
när jag känner jag gjort "självmål",
får du mig att förstå att jag vunnit en vän.
Den förmågan måste väl ändå vara sällsynt?
Inte vet jag, det enda jag vet säkert är att:
"för mig är du det vackraste som finns!".
... och jag nöjer mig med att "vila" i det.
Oavsett om vi famlar, springer eller spelar "Sky-Landers" med barnen.
Så länge som vi har varandra,
är det rätt okey ändå.


"Va sa en där nere å göré mänska?"

räknare
besöksräknare
"Va sa en där nere å göré mänska?", sa brodern med skrovlig röst.
De två gamlingarna höll på att göra ett gärdsgårds-staket.
Nu hade höften börjat krångla och han hade just trillat över alla bräderna.
"Ja tyckte en hörde en råtte prassla i gräset!", svarade han på bredaste småländska.
Nu stod julen på farstu-kvisten, grisen var slaktad och de hade plockat in ett dussin ägg från hönshuset.
I filmen såg jag hur de gnetade för att få den där "rätta" jul-stämningen.
Efter att "Britta", hans kära hustru hade "gått bort" sa han:
"Jag saknar henne fortfarande!".
Han såg så liten ut när han sa det.
Fast hans stora, breda händer vittnade om hårt arbete.
Det gick inte lika fort längre att ta sig från kök till ladugården men han skötte sina sysslor väl.
"En motionerar inte för att bli yngre...", sa han.
Sörplade sitt koke-kaffet genom sockerbiten i munnen, som de gjorde förr och sa:
"... utan för att bli äldre!".

Låt mig få värma din frusna själ

räknare
besöksräknare
"Får jag sitta i tomten knä!", sa hon.
Tittade på mig med runda barnögon.
Hade hamnat mitt i sista jusruschen på stan.
Satte mig att vila i den enda fåtöljen som var ledig.
Vilket "råkade" vara där självaste tomten brukade sitta.
Är nog inte som de andra flesta och låter en stol stå tom bara för det liksom.
Bjuda på en pepparkaka och pratade snällt med den lilla en stund.

Till dig bjuder jag på några vackra ord ur en sång som jag och söta Matildha sjöng tidigare:

"Låt mig värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd.
Göra trasig läntan hel
innan den lägger sig död.

Ge dig ny inspiration att leva.

I en  och frusen värld,
vill  jag bjuda på mig själv
för det är du verkligen värd.

Ge dig ny motivation att sväva".

"Egot har talat!"

räknare
besöksräknare
Jag fattar verkligen inte hur mina barn har blivit så bra! Stolt mamma har talat!
"Egot har talat!", tänker jag men säger inget.
Sitter tyst och lyssnar, de säger stolt att de medvetet valt att vänta med barn.
Jag är verkligen den som respekterar andras val fast jag ser en "fara" med att vänta.
Den "personliga utvecklingen" verkar vara det enda som gäller just nu.
Alla vill vara fria, självständiga och framgångsrika.
"Undra om det verkligen ska vara så?", säger jag plötsligt högt.
Blir  förvånad själv över att jag sa det.
"Vad menar du?", säger han och ser nästan bestört ut.
Försöker förklara hur jag menar.
De säger att de inte har varken tid eller ork, inte ens på fritiden.
"Fast det beror väl på hur man ser på barn?", försöker jag med.
Han säger att det är bättre för barn att vara välkomna.
"Precis!", tänker jag tyst, det var exakt så jag menade men han förstod mig inte.
Hur du ser på barn verkar vara helt olika, förstår jag med ens.
"Barn - en belastning eller rikedom!".
Kanske det ändras från och med att man får det, vad vet jag? 
Det känns som jag har haft det hela mitt liv.
Barn alltså...

"Jag kommer aldrig att erkänna att..."

räknare
besöksräknare
"Allt kan du inte ta i munnen!", säger jag.
Han mest ser ut som en liten hamster.
"Spara till huset också!", fortsätter jag.
Försöker desperat "rädda" lite genom att sno åt mig.
"Mehn... mamma! Det är ju så gott. Prova själv!", säger han.
Nästan trycker in en bit in i munnen på mig.
"Mmm", tänker jag.
"Det är gott, faktiskt godare än när de är gräddade!", fast det tänker jag aldrig erkänna. 
Alla har samlats för att göra pepparkakshus.
Vi  gör det varje år och är alltid lika uppskattat.
Brukar dock sluta med att föräldrarna sliter med husen, barnen tröttnar och leker något annat.
Pepparkakshus har vi sagt att vi ska göra varje år, redan innan denna traditionen var.
Det blev aldrig av!
Varför? Enkelt svar:
"Funderar du länge på att göra en sak - blir den ofta ogjord!".




"... har vi förmågan att glömma bort!"

räknare
besöksräknare



"Puh, vi kom i tid!"., säger jag och vi stressar in i klassrummet.
Tusen små tärnor och stjärngossar springer omkring varandra.
Nervositeten kan nästan "tas" på.
Föräldrarna på plats och ännu mer sorl här.
Någon släcker ljuset och plötsligt blir det helt tyst.
Sakta, sakta kommer de in och ställer sig på rad.
"Hon kommer med ljuset och värmen!", sjunger de.
Det är så vackert!
Trots att någon håller på att tappa glittret och någon har missat att ta med sig stjärnan.
"Julen är här och ge oss fred på jorden!".
För några minuter lyssnar vi.
Tänker "vackra tankar".
Ända tills någon tänder ljuset igen.
Vi tänker på allt vi "måste" och allt "borde ha gjort".
"Ja, vad julen egentligen handlar om... har vi en förmåga att glömma bort."



Den konstigaste lucia jag sett. Exotisk dans och blå ring....

räknare
besöksräknare
"Vad i hela fridens namn höll han på med?"
Vickade först åt ena hållet sen åt det andra, fortare och fortare så kronan hängde trekvart.
Kikande lite i smyg på de andra och mycket riktigt tittade de tillbaka på mig, undrande.
"Vad var det för exotisk dans han dansade?"
Rektorn skruvade på sig mer och mer, i takt med hans ömmande moder.
Rätt som det var... bara lämnade lucian tåget!
Mitt i "Lusse Lelle", de andra barnen kom av sig lite och jag förstod ingenting!
Han skulle prompt vara Lucia trots att jag försökt att förklara att det mest var flickor som var det.
Han hade suttit med sitt mjölkglas och förklarat för mig att det finns inget som är "tjejjigt" eller "killigt"
"Vi fick välja om vi ville vara vitklädda eller tomtar. Jag valde att vara Lucia. Fast det blir en överraskning för fröken, för det har jag inte sagt än!", sa han och gjorde något konstigt "ploppande" ljud som han åstadkom med mjölkglaset. 
Sög in luft och drog ut det.... "plopp!"
Vid fikat efter Lucia-tåget böjde jag mig fram lite diskret, frågade vad som hände?
"Jamen mamma! Du skulle inte ha gett mig så mycket mjölk igårkväll. Jag var ju jättekissnödig!".
Aha, därav denna lustiga "dans", nä jag skulle nog inte det. 
Allt hans sugande med glaset hade  resulterat i att han fått en mycket missklädsam stor blå "ring" runt hela munnen.
"Det var nog den konstigaste Lucia-uppvisning någon sett!", sa han, såg lite ledsen ut och fortsatte:
"Ja...kanske skulle ha varit tomte ändå. Med ett stort vitt skägg som dolt min blåa ring?"
Hans ömmande moder såg på honom och sa att han var jättefin ändå.
Rektorn kom fram, såg leende på honom och sa:
"Det var en rolig överraskning, den där dansen!".
Pojk-Lucian sken upp som en sol och dagen var räddad.
Vad har du för minnen av Lucia? Minns du när du satt vid din skolbänk med din clementin, pepparkaka och den där lerklumpen du gjort själv som skulle föreställa ljushållare? Den hade du målat röd och lackat. Var det jobbigt när ni valde Lucia?
Detta är bara ett roligt minne jag har från några år sedan.


Varför?

räknare
besöksräknare
"Varför?" , tänkte jag och la på luren.
Vännen brusade upp och menade att nu måste jag minsann "stå på mig".
"Högt och ljudligt... en gång för alla!", säger hen och ser bestämt på mig.
Det är bara det att det är inte jag!
Visst blev jag arg, fast mer ledsen men tänker inte visa nåt av det, bara min egen övertygelse.
"Så tyst som möjligt!", mumlar jag och går min väg.
Tänker inte ge några stora tal eller fientliga demonstrationer. 
Det handlar inte om konflikträdsla, det har vi alla lite till mans för vem tycker om bråk?
Kan också "säga ifrån" och bli arg men det ska mycket till innan jag blir det.
"Varför?", undrar vännen och jag ser att hen inte förstår när jag säger:
"Därför att jag helt enkelt inte behöver vara som dem!"..
Andra kommer fortfarande att välja vara som de vill, det är upp till mig att låta dem göra det.
Om de vill vara som de är så, är det "okay" för dem, men inget som passar mig.
"Det kommer att finnas många problem där det faktiskt är lättare att tyst kringgå det än att protestera!", fortsätter jag.
Vet att jag egentligen är en alldeles för känslig själ och måste lära mig att "rycka på axlarna".
... men det är jag och ingen kommer att kunna ta min personlighet ifrån mig.
"Den tillhör mig... bara mig!", tänker jag.
På min fråga om "varför" kommer jag aldrig få något svar och egentligen kan det kvitta...

Vad som än händer...

räknare
besöksräknare
Vad handlar julen om för dig?
Du möter min blick, får mig att inte skämmas för något.
Vågar vara mig själv, när jag är med dig.
Vad som än händer...
Du är ärlig, rak och ger mer än du tar.
En sån som det går att lita på.
Du erkänner inte allt... i "efterhand"
Jag går inte att "ändra" på och det tycker du är okey.
Blir glad med dig, mer ofta än bara "ibland".
Vad som än händer...
Det är vad kärlek är för mig.
"Vad är det för dig?"

Ps. bara lite funderingar om hur just DU därute nånstans tänker om kärlek, såhär i juletider.



Jag är en "udda" tjej...

räknare
besöksräknare

"Fy, vad du är uppstudsig!", sa hon och tittade på mig med skarpa ögon.
Blev helt "paff", det är nog det minsta folk upplever mig som annars .
"Har alltid sett dig som lite annorlunda...", fortsatte hon men såg nu en skymt av leende i hennes ögonvrå. 
"Jaha, hon skojjade!", tänkte jag och brast ut i skratt.
Hon hängde på och snart fnittrade vi åt den lustiga situationen som blivit.
"...ja du är en "udda" tjej många gånger, det får jag väl medge!", sa vännen och såg leende på mig.
Det är dock inte alltid folk tycker om att jag är det... "annorlunda".
Fast det finns många som varit det och ändå sedan fått "rätt", eller hur?
Tänk bara vad folk hånade män som typ "Einsten" eller bröderna "Wright".
 - Tills de lyckades ja!
Nu jämför jag mig inte med dessa storheter alls.
Ville bara säga att det är kanske är "priset" som de som är "annorlunda" får betala ibland?
Det lustiga är att det gör lika ont varje gång jag möts med typ "förakt" eller nåt, när jag vägrar följa (enligt mig själv) "knäppa" regler.
Tur det finns såna som ser mig med vänlighet också.
"Ja, de som skrattar med mig... inte åt mig!".



Känns lite falskt, måste jag medge...

räknare
besöksräknare
Världen är så mycket mer än vad vi ser...
Han säger fina ord, där han stolt står och beklagar sorgen i teven:
"Jag har alltid stått både för jämlikhet och demokrati!".
Men han har alltid stått bakom Mandela förut... varför nu?
Svaret är enkelt.
"Vem kan inte säga så?", tänker jag.
Känns lite falsk, måste jag medge.
Det är inte vad vi säger utan vad vi faktiskt gör, hur vi lever våra liv som räknas.
"Just det förstod Mandela!".
Han var en klok och ödmjuk man och är säkert glad där i himlen nu.
Tittar leende ned på oss andra som kör runt i snöblasket.
Kan riktigt se det framför mig.
Kanske han sjunger en liten trudelutt också, för humor hade han.
"Intelligent, stark och medmänsklig!"
Det var så han levde sitt liv.
"Vad var det han såg som vi inte ser? Varför är vi så blinda?"
Tror att det han vill säga oss är:
"Vi bara människor!".
Inget annat.


Vad vad det som hände - jag som skrattade nyss!

räknare
besöksräknare
Skratta och du lever längre!
"Släpp loss dig själv!", tänker jag.
Malte ligger på mage och smånynnar. 
Målar monster så det står "härliga" till.
Barn kan det där, alldeles naturligt.
Njuta!
Tar du livet för allvarligt kan du inte ställa dig vid "sidan av", se det roliga i det.
Jag hamnar ofta i absurda situationer. 
Antingen säger jag något knasigt, vilket jag inte är medveten om förrän andra skrattar.
Eller råkar jag brista ut i ett "hejdundrande" skratt, ofta vid "fel" tillfälle.
Fast jag undrar:
"Vad är det för fel med det då?" 
(Nu pratar jag inte om att skratta åt människor, utan att skratta med dem).
Ska jag gå omkring och vara ilsken blir det bara ett hinder. 
Blir liksom inte "jag" och du skulle säkert efter ett tag undra:
"Vad var det som hände - hon som skrattade nyss?"
Ett gott skratt "förlöser", inte sant?
Vänder mig mot Malte:
"Vet du att det sägs att ett gott skratt förlänger livet?".
Han slutar nynna, tittar upp på mig med runda små barnaögon:
"Oj, men mamma! Då skulle du ju bli 110 år eller nå`t!"





"Fasiken! Hur svårt kan det vara?"

räknare
besöksräknare
Hej hopp. Snart är det slut på hösten och julen är här!
"Fasiken! Hur svårt kan det vara?", tänkte jag.
Tittade eftertänksamt först på den ena, sen på den andra.
Kom på att enda vägen ut ur den här fällan, var att sluta tänka på vilken som var "rätt" eller "fel".
De var lika fina, var på sitt sätt så att jag tog båda jumprarna.
Det är svårt att välja, kan verkligen inte göra det ibland.
Drar mig till minnes vad min vän som jobbar som psykolog sa en ggn.
Hon hade frågat en patient om han hade svårt att fatta beslut och han svarade:
"Tja... både ja och nej!".
Det där hade kunnat vara jag det;)