Sikta mot stjärnorna... så kanske du når trädtopparna!
besöksräknare
 |
| Oj, så högt upp. Får nog komma över min rädsla för höjder innan du ser mig sådär ;=) |
Det är ett motto jag lever efter och det passade ju "ordagrant" bra på de här killarna.
Oj, vad högt upp de var, jag skulle aldrig våga vingla omkring däruppe.
Det enda syftet som skulle ha kunnat fått upp mig, vore om jag tappat bort Malte i folkvimlet.
Det är bara det att den dagen vi kan handskas med elden...
...då är den inte längre farlig!
"Då värmen den bara och lyser upp!".
De här killarna hade kommit över sin rädsla och gjort det enda man kan göra för att bli duktig.
Det är nästan som att lära sig cykla.
Du vinglar oroväckande mycket första gången, andra och tredje med.
Fast när du gjort det några gånger, går det nästan av sig själv.
Malte verkade mest bara imponerad.
Han hade klagat på värmen, vilket barn gör inte det när det är typ 30 grader varmt?
Det enda han kläckte ur sig var:
"Hej, du där. Är du där upp och luftar dig idag?".
Befriande knasig... det är jag det!
besöksräknare
Kajsa som hade kalaset och fyllde sju, klappade mig bakom örat hela tiden.
Det är ett fint litet gäng av barn som bor i vår by och alla i samma åldersklass var där, ca 20 st.
Jag hade jobbat natt och det blev lite bråttom när jag kom hem.
Duscha och sen måla oss... ja, för jag kunde ju inte låta bli att kladda lite på mig med dår´å.
Jag har kommit till den punkten i livet då jag tänker att det inte finns så mycket att skämmas för.
"Får du undan din skam blir du en modigare människa", tror jag.
Rädslan för att göra bort sig hindrar oss människor att uppleva de största äventyren i livet!
Jag menar:
 |
| Kolla vilken tårta! Mamma Anita som gjort. |
Jag vet ingen gång då jag kan ha så trevligt som på kalas där vi sitter och berättar om alla situationer där vi tycke vi gjort bort oss.
Efter ett tag vågar folk berätta de mest hisnande, och det är aldrig någon som skrattar åt en.
"Alla skrattar med en och delar glädjen!"
Det är i alla fall mitt motto här i livet.
Fast... så är jag lite knasig också.
"Befriande knasig... kanske!", tänker jag.
Voffar lite försynt när Kajsa kliar mig bakom örat.
Bon Apetite!
besöksräknare
 |
| Känns nästan som jag är med på faraoernas tid. Bara ligger där och blir matad med vindruvor i stora klasa. Det är livet det! |
Kanske inget är mer sant?
För visst är det väl så att "det som göms i snö, kommer upp i tö"?
Det vet varenda unge som försökt gömma något.
För att inte tala om hur mamman i huset (dvs jag), alltid hittar en massa bortglömda saker när hon städar, fast det är en helt annan sak det.
Any way... det finns bra saker med allt.
Tänk att ett litet, litet frö kan växa och bli såhär stort, stark och fullt med frukt!
Det är nästan så man inte kan tro det.
Det gäller nog i livet också.
Det vi vårdaroch ger näring ger oss också tillbaks, många gånger dubbelt upp.
När tiden är mogen är det bara att plocka godbitarna.
Så... jag lutar mig tillbaks i min solstol och njuter av det goda som livet har att erbjuda.
"Bon Apetite, min vän. Bon Apetite!".
Cést pas bien! " Jag i musikvideon "Revolution".
besöksräknare
 |
| Jag i musikvideon: Revolution. Se den!: https://www.youtube.com/watch?v=tJ7V-c2UOhw  |
Fast den nitiska franska polisen har redan fått syn på mig.
Med snabba steg är han ikapp.
"Jaha, lilla damen. Försöker åka fribiljett!
Nu tar han ett stenhårt polisgrepp på mig och fortsätter:
"Cést pas bien! Det ser vi strängt på här i Frankrike!",
Han tar ett hårt tag om min handled och för mig bestämt över gatan mot hotellet.
"Åh, nä, nä, snälla herr polis, inte böter!", försöker jag på franska.
"Vem har sagt nå´t om det? , svarar han och ser förbryllad ut.
"Nej, här blir det Bistiljen på vatten och bröd för dig!".
Han ser att det faktiskt gör lite ont, där hans stora hand griper om min handled.
Tittar lite snett ned på mig och lättar på greppet.
Det då, ja precis just då förstod att det nog skulle gå vägen ändå.
Han är nämligen typen som tycker synd om flickor som kommer i knipa.
Japp... såná små historier virvlar runt i min skalle när jag ligger i min nya hängmatta.
Låter bidlerna bli vad de vill, eftersom jag har låten Revolution i öransnäckorna.
Lyssna och prova själva, det är underbart att få vara huvudrollen i din film.
Någon som vill höra fortsättningen, nä trodde väl inte det.
Då stänger jag mina blå, låter vinden gunga mig lite lätt och fantiserar vidare då.
Over ´n out. Låten: https://www.youtube.com/watch?v=tJ7V-c2UOhw
Wroom, tut, tuuut!
besöksräknare
Bilarna kör och det är ett herrans liv runt oss.
"Wrooom, tut, tuuuut", tjuter det där vi sitter i den ljumna sommaren.
Får skrika till min kompis för att överrösta allt dån.
Det känns som om vi vore i en storstad, så mycket ljud är det överallt.
"Vad sa du?", skriker hon tillbaks.
Fyller lungorna allt vad jag kan för att få henne att höra.
Då blir det plötsligt helt tyst!
Det är som om tiden stannat och inte ens en fågel hörs.
Fast det gör jag, allt vad jag kan vrålar jag:
"Jo, jag sa att det är nästan som att sitta i utomlandet!".
Alla på fiket vänder sig nyfiket om, servitriserna också.
En farbror säger tyst (som om han pratade med sig själv).
"Utomlandet... det är väl inget ord?".
Hinner ta ett kort innan kompisen tycker att det är dags att gå
Hon tycker inte om när jag gör bort mig.
Vilket jag är väldans bra på att göra, (det är en stor risk man får ta, om man vill umgås med mig.)
Kollar på kortet och visst, solen skiner, det syns att det är varmt och skönt.
MEN... det verkar inte vara riktigt samma lyx-åk som i någon storstad precis.
Åhh, vad sköönt!
besöksräknare
 |
| Tänk så glad man kan bli när någon pillar en i håret. Eller så är det för att jag blev så fin! |
 |
| Vilket härligt gäng jag råkade hamna i. Bara idel glada miner här. |
Det är de bästaste av de bästa som fixar och donar med mitt hår.
Jaquleine och Saras händer känns som små fjärilsvingar på mitt huvud.
Att det kan vara så skönt när någon pillar en i håret!
 |
| Stolt över att ha de bästa vännerna som kan fixa håret. |
Det fanns alltid tjejer som kunde ha på sig jeans och ribbat linne och ändå se ut som en modell.
Jag var en sån där som bara slängde upp håret i en hästsvans utan spegel, kam eller spänne.
Nu känner jag mig i alla fall som i centrum, när Sara och Jaqueline gör mig fin.
Vi småsnackar och fnittrar så som tjejer gör, när vi plötsligt abrupt blir avbruten av nåt.
Utanför dörren hörs ett dunkande och skratt som nog skulle höras en mil bort.
Det är mina duktiga frisörers kompisar som dräller in, en efter en.
Jag kan inte se dom, för nu måste jag sitta med huvudet nedåt för att de ska komma åt.
"Hej, hej!", hälsar jag utan att få ögonkontakt fast det gör inget.
För med deras underbara naturlighet känns det som om vi känt varandra i länge.
Det blir mycket skratt och stoj och när jag äntligen kan titta upp igen ser jag alla glada miner.
"Vilket härligt gäng jag hamnade i!", säger jag och vips är jag färdig.
Redan?, tänker jag
Det känns som jag suttit där typ bara en halvtimme.
"Du har varit här i tre timmar nu!", säger Jaqulin och vi skrattar.
Ja... så är det när man njuter och har roligt.
TACK söta kompisarna Jaqueline och Sara (+ "bihanget" som kom tutande i bilen + killen mé såklart;)
Ps. ni får gärna komma på kaffe när ni vill och vet ni vad? Jag åkte direkt till Willys och köpte de där "Ballerina kladdkakorna" efteråt. Det är sant, halva paketet är uppätet redan.
Som en ko som kissat på sig... eller nå´t.
besöksräknare
"Under tiden vi pratar händer något med mig!"
Sakta men säkert "förändras" jag.
Allt medan hon babblar på vadsomhelst, sjunker mitt självförtroende mer och mer.
Det känns som om håret blir platt och slickas mot pannan.
Sminket som jag la på så fint hemma, ser nu bara kladdig och "billigt" ut.
I alla fall i jämförelse med henne.
Blanda inte ihop detta med avundsjuka, för det existerar knappt hos mig.
Jag blir bara inspirerad av vackra, intelligenta varelser och vill hem och prova den där sminkningen eller tröjan med en gång.
Tittar på hennes munrörelser för lyssna har jag slutat med för länge sen.
Det handlar bara om henne, uteslutande om henne.
Visst, jag erkänner att jag har ett "sjuihelskotta" med bekräftelsebehov...
... fast hon tar priset!
Det är där jag sitter med min kaffekopp och "min själförtroende-tjuv".
Känns som hon bara suuger ur all must i mig, tillslut orkar jag inte ens titta på munrörelserna.
Kollar kyrtornet istället och undrar om den där fågeln i stål alltid funnits där?
Hon tittar på mig frågande, som om hon väntade på ett svar så jag drar till med:
"Eh... ja, jovisst är det så. Håller med dig...".
"Jamen, då går vi då", säger hon glatt och rafsar ihop allt smink och dylikt.
Jag kan pusta ut och vi trippar nedför gatan i våra höga klackskor.
Eller trippar och trippar...
hon går elegant - jag mer som en ko som kissat på sig!"
Sakta, sakta kryper den uppför min ryggrad.
besöksräknare
 |
| Jag har mååånga projekt på G... mest hela tiden. |
"Varför får vi ibland ingenting gjort, när det finns såå mycket att göra?"
Är det rädslan för att inte göra helt perfekt ifrån oss, eller vad?
Jag har hundra projekt pågående i mitt huvud.
Det är allt från att måla huset färdigt till att baka den där tårtan och bjuda vännerna.
Jag gör lite här och lite där, fast det känns som ingenting blir riktigt färdigt!
"Känner du igen det?"
Har märkt att när jag väl andas lugnt och tänker på vad jag håller på med, går det oftast bra.
Fast så den...
... sakta, sakta kryper den uppför min ryggrad.
Den där j-vla stressen!!!
"Var kommer den ifrån?".
Har kommit på ett knep som gör att jag kan "förlora" mig själv i det jag gör:
"Släpp den bara!"
Det finns ingenting jag egentligen kan misslyckas med, bara göra mer eller mindre bra.
(Gör jag det senare får jag vara glad över att jag förmodligen lärde mig något av det).
Presterar du bara perfekt hela tiden så utvecklas du ju inte.
Och vet du vad?
"Du skulle göra många fler saker - om du inte såg dem som omöjliga!".
Ps. Har du något "knep" du kan lära ut?
Tar tacksamt emot, för gudarna ska veta att jag behöver det.
Våga visa kärlek!
besöksräknare
 |
| Våga visa kärlek |
Värdefull, intelligent och underbar!
"Jag undrar hur de som har den gåvan gör???"
När du träffat någon, känn efter hur det kändes...
"Mådde du bra i "hens" närhet?
Eller grabbade du efter en flaska mental handsprit för att tvätta av mötet?"
Du förstår, även om du skulle få till en blixtrande intelligent och fyndig formulering - men får andra att känna sig överkörda av en "bolldozer", då är det inte mycket värt...
Jag vill att mitt möte ska stanna kvar som en varm, mjuk lätt doft av Musk och Liljekonvalj.
För:
"Människor kommer att glömma vad du sa och vad du att du gjorde.
Fast de kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna sig!"
Japp... så är det!
"Hallå, det pågår faktiskt ett liv här!"
besöksräknare
 |
| Resten av eftermiddagen diskuterade vi om hur Spindelmannen lyckas hålla sig kvar i sitt nät. |
"Hallå, det pågår faktiskt ett liv här!", sa jag.
Solen stekte på och jag gjorde maten, samtidigt som jag lukade i landen.
"Kan någon komma och hjälpa mig hänga upp tvätten?".
Svaret blev "tyst som i graven".
Nyss hade det varit ett herrans liv.
Nu tycktes till och med katterna vara försvunna.
Satte maten på bordet och plingade med min plinga.
Den har jag inköpt då alla familjens medlemmar är lite varstans.
Låter trevligare än att gorma.
Till och med katterna verkar fatta vad min plinga betyder, nu för tiden.
Vi satte oss i skuggan för att äta.
Det blev riktigt gemytligt runt matbordet.
"Det pågår faktiskt ett liv bland mina lego-gubbar också!", sa Malte klokt.
Jag insåg att det inte bara är tråkiga saker här i världen.
Resten av eftermiddagen blev tallrikarna kvar på bordet.
... och vi diskuterade vilt om hur Spindelmannen lyckas hålla sig kvar i sitt nät.
Ja... det är ett liv lika viktigt som alla andras.
Så det så.
Joo... det är sant, viskade jag och du nickade.
besöksräknare
 |
| "Jooo.. det är sant!", viskar jag och du nickar tillbaks. |
När jag var liten hade jag två marsvin, först Eliza och sen Fiona.
När vi skulle till mormor (som bodde tolv mil bor), envisades jag med att ta med henne en gång.
Vad jag gladdes åt hennes första bilresa.
Ville visa henne hela världen så...
... jag vevade ned rutan och höll ut henne!
När vi kom hem fick hon lunginflammation.
Veterinären kom och förklarade att det nog skulle gå bra, bara värma höet i ugnen.
Det var viktigt att hon höll sig varm och go.
Satt där och tittade in i ugnen, funderade ett slag och så fick jag ytterligare en "snille-blixt".
Öppnade ugnsluckan och stoppade helt sonika in Eliza där!
Hon hann spatsera kring där ett tag innan min mamma såg och "räddade" henne.
Inte för att hon led speciellt mycket för du kan inte ha ugnen på för hög värme.
Vare sig om du har hö därinne (kan ju börja brinna vetjá) eller om du ska ha marsvin där.
Hon klarade sig i alla fall, om nu bilden av mig ändras... vilket det nog kanske inte gör.
Var alltså vimsig redan på den tiden, då det begav sig.
Malta - hav, sten... också huvudstaden då;)
besöksräknare
.JPG)
Det är något speciellt med havet, känner alla som någon gång varit där.
Mina långväga rötter kommer från Malta (och nä, vi tänkte inte på det när vi döpte honom;).
Där finns det vatten och sten, vilket är i princip allt vad hela ön består av.
Förutom huvudstaden som är döpt efter mig (skojjar... men döpt efter en förfader är den).
Kan det det ligga djupt rotat i mig att älska vatten och sten?
Fånig tanke kanske men ibland undrar jag faktiskt...
Fasiken, vad svårt det är att somna ibland...
besöksräknare
Ilsket lyser de röda siffrorna i mörkret, de sticker i mina ögon.
Kan inte få mina ögon att blunda och vet varken ut eller in, vänder och vrider på mig.
"Fasiken, vad svårt det är att somna ibland...!"
Tro nu inte att jag är jättedeppig eller att det har hänt nå´t, för det har det inte.
Livet bara tjoffsar ihop sig ibland och då vet jag varken ut eller in.
"Är det någon människa på denna jorden som känner likadant? Någon gång?", tänker jag.
"Det skulle vara en liten tröst...".
Ibland ser jag att en del retar sig på alla de där katt-inläggen, maträtterna och leendena.
Allt det där lyckliga som folk lägger ut på sina bloggar, insta och fejjan.
"Klart man gör det!".
(Inte retar sig, utan lägger ut glada bilder. Vem vill visa att man gråter ibland?)
Oavsett hur man själv känner sig är det som att det fyller något sorts behov.
Andra ser och kanske kan man göra någon glad över sin leende katt, i alla fall.
Faktiskt är jag en väldigt glad liten tösabit från mörkaste småland.
Fast för den skull har jag väl för sjutton gubbar rätten att känna alla de där andra känslorna?
Ingen är "superwomen", fast efter att ha pratat med en av mina vänner som inte vart så glad idag, visade hon mig sången. Och vet du vad?
Den hjälpte!
"Jag ÄR en superwomen och jag klarar mig bra!"... tänker jag, innan mina ögon äntligen får för sig att somna.
I morgon är en ny dag och jag får ta itu med den då...
Natti dår´å
Var känner du dig omsluten av värme?
besöksräknare
 |
| Får det vara en liten kaffe-tår, eller är du en The-älskare? |
Den rutiga duken och pelargonierna i fönstret.
Minns inte vad hon sa, inte mycket av vad hon gjorde.
Förutom att hon bakade kringlor och lade in sill som vi hade på mackorna.
Vad jag däremot minns är stämningen i hennes kök.
Satt bara där... och "lyste".
Hon fick mig att "vara med", omsluten av värme.
Farmor fick mig att tro att jag kunde göra precis vad jag ville.
Bli det jag drömde om, vilket redan då var sångerska.
Det var det bara hon som trodde på.
Nu satt jag på en pall och fick mala bönor i kaffekvarnen.
Jag nynnade och hon sa:
"Lilla Nilla! Du är jättebra på att sjung och vet du vad?"
Jag tittade upp, nyfiken på vad som skulle komma och hon sa:
"Du måste vara bäst i världen på att mala kaffe!".
Jag tänker på det ibland, när allt inte blir som jag vill.
Jag är i alla fall bra på nå´t... även om det "bara" är på att mala kaffe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)