Kanin-kärringar-katter... och ett ägg?

besöksräknare

Oj, sicken liten blandning av påskakärringar, små söta påskharar och en och annan påsksjörövare som kom på vår lilla påskäggsletarkalas idag. Det kom till och med ett ägg! Det är sant, en av mammorna hade sminkat sitt ansikte till det och jag kan ärligt säga det var nästan svårt att se vem det var. Men eftersom det är hon och jag som brukar vara utklädda utav oss vuxna så utgick jag från att det var hon.

Det blev en brokig blanding av påskakärringar, påskaharar,  påskagubbar och katter och en och annan påska-sjörövare. Och ett ägg! (det sitter längst bak av klungan)

Roligt hade vi. Åt upp alla våra färgglada kakor och glassbomb som det bjöds på. Små flaskor med deras namn på gjorde att de visste var de skulle sitta.

Mumma med påsk-kakor i glada färgen och banansockerkaka (något måste man ju göra av alla de typ hundra äggen vi blåst ut och målat). Denna veckan har vi levt på ägg-baserade middagar.

Efter lekar som gick ut på att leta lappar, viskleken och andra barnlekar blev det lite fri lek, allt medan vi mammar satt och konverserade om hur skolan funkar och andra viktiga grejer som måste diskuteras. Om man nu kan göra det med en påskakärring och ett ägg med i sällskapet;)

En liten påskakärring bara.

Sedan var det dags för den stora skattjakten då. Den skulle äga rum ute och jag hade väl (lite obetänktsamt) låtit Malte och hans kompis Vilhelm fått sköta denna uppgift. De hade omsorgfullt gjort skattkartor och gömt skatten (en låda klädd i alluminiumfolie) med en döskalle i.

Skattjakt efter alla ägg som skulle lämnas ut

Det blev kalabalik! Barnen hittade skatten med en gång och de gjorde inte alls efter de "regler" som Malte och kompisen hade gjort upp. Alla barnen var glada, utom Malte. Fast så kan det vara ibland. Jag försökte förklara att ibland är det själva grejen med att ha kalas. Man vet aldrig riktigt hur det ska bli utan det är själva "resan" dit som är roligt. Som att förbereda, klura ut lekar, baka kakor och så.

Alla var glada och nöjda. Utom Malte men det löste sig senare med lite diskussion om att ALLT inte behöver bli som man tänkt..

Men åh... jag måste ju berätta om vad jag och Maltemannen hittade på igår med ju. Det var skärtorsdagen och då får man gå man ur huse och "tigga" godis och en och annan peng.

Det tog ju Malte fasta på och tänkte att han skulle tjäna ihop till sitt Monster Fighters-lego.

Det var bara att ta bilen och köra runt till alla nära och kära. Vi hittade dom lite varstans. Pappa var hemma, likaså farmor och farfar. Mormor fick vi åka till Bishop (en bar nere i staden). Oj, så uppskattat det var. Alla kunderna log och tyckte vi var sååå söta. Fick hop en hel del pengar där kan ju tillägas. 

Philip och Felix hittade vi på Media Mark, oj så uppskattat det var då. Alla kunderna och expediterna log så fint mot oss.

Sista anhalten var ett grannhus sedan nöjde vi oss. Kan ni gissa hur mycket pengar han fick i sitt lilla ägg? Jo, faktisk 300 kronor! Det var ju en riktigt lönsam liten tripp det där.
Ja, just det... vi besökte ju mitt jobb också och där blev det både riktigt mycket godis och pengar. För där råkade vi komma precis samtidigt som brandlarmet hade utlösts av nån när de lagade mat. Så kan det gå till där. Alla brandmännen var så snälla så och gav oss pengar. 

Ja... en liten "Gunnel" har jag och Sandra gjort på jobbet också

Och en tripp till Mickes jobb blev det med. Knackade på när Johan hade teorikurs och där blev det en hel del godisägg kan jag lova. 

Tror jag ska slå mig in på den banan. Det är ju bara att klä ut sig till en söt liten gumma och åka runt med sin korg. Det är ju faktisk riktigt bra betalt. Ingen skatt behöver man betala heller.

Dagen slutade med att Malte och jag somnade omslingrade i soffan. Det var två trötta små påskakärringar som sov sött hela natten... mätta av allt godis. Visste du att vi svenskar äter ca 67 kilo godis var på om man slår ut allt godisätande. Shit... det är ju mer än hela min vikt.

I påsk klär vi alltid ut oss till påskakärringar, påskhare och äter ett o annat ägg. det fyller oss med kärlek o tro o hopp inför framtiden. Inte för att jag är särskilt troende men tycker om traditioner. Böda nilla träffade även på en massa brandmän när vi gick vår påskrunda på skärtorskagen. undra vad som väntar bakom nästa hörn då blir det nog middag med lax på påskdagen. Långfredagen är alltid lång men med mycket godis och pengar i fickan känns det härligt. glad påsk

Varför sitter de inte uppe i grenen???

besöksräknare

Kolla om du kan svaret på min fundering sist i inlägget, tack!

Shit, vad livat vi hade det sist på vår lilla tjejfest! Eller "lilla och lilla", vi var typ 15 stycken som sammanstrålade hemma hos Chatarina. Dagarna före hade det stora samtalsämnet runt fikabordet varit vad vi skulle ha på oss. Jag sa att jag redan hade bestämt, varpå jag snabbt fick redogöra från topp till tå vad det skulle vara? Det var enkelt, skulle bara ha två plagg på mig och det var en stickad klänning och något nertill, kom inte direkt på vad de där strumporna heter men jag tyckte inte det var så viktigt. 
Det tyckte alla mina tjejkompisar att det visst var! Det fanns tydligen en hel massa olika sorters strumpor nuförtiden man kunde välja mellan. Jag tänkte att de såg säkert likadana ut, bara färgerna som skiljer dem åt:
"Så är det minsann inte", upplyste de nästan i mun på varandra. "Nähä", tänkte jag och fick försöka hitta ordet på de där förbenade byxorna. Så kom jag på det och sa stolt:
"Kalasbyxor!"
Ett rungande skratt bröt ut och de satte kakorna i halsen:
"Hahahaaa.... kalasbyxor... hahaaa". 
Trodde de skulle skratta ihjäl sig och jag skämdes. Insåg att man inte säger så längre. Jag menar... kalasbyxor!... det hade man i 10 års-åldern och det var absolut inte hippt alls att säga det i dagens modevärld. Inte av en vuxen tjej i alla fall. 

Undra vad man kallar dessa byxor för nuförtiden? För mig är det helt enkelt bara ett par röda jean.

Nä, nuförtiden heter det visst "strumpbyxor" och inget annat. För mig är strumpbyxor det som min farmor hade undertill. Sådana där halvgenomskinliga med tå-hätta och söm mitt i grenen. Det trodde jag inte om dagens unga! Fy, så osexigt. Men men, för allandel. De fick väl kalla det vad de ville, jag höll fast vid att det minsann visst var kalasbyxor jag skulle ha. Men visst, jag skrattade jag också. Det är alltid kul om man kan roa någon.

Vad är detta om inte kalasbyxor så säg?

Alla väntade förväntansfullt innanför dörrarna när jag kom till festen. Visserligen tycker jag om att göra entré men just denna dagen var jag, förutom 40 minuter för sen (hade kört vilse på vägen dit), mina kalasbyxor att visa upp.
De godtjändes i alla fall, vilken tur. De hävdade fortfarande att det var strumpbyxor men jag står fast vid att det är kalasbyxor. Vad heter det annars? De var bruna och tjocka i ribbstickat. Jättesnyggt faktiskt.
Så till dagens fundering då:
"Hur kan det komma sig att vi kan bota canser och flyga till månen. Fast fortfarande har ingen uppfunnit en strumpbyxa som sitter uppe i grenen!".

"Men MAMMA då!"...

besöksräknare

Hej hopp i påsktider!

Idag började påsklovet och jag och Malte var ute i skogen och plockade ris. Påskpyntade fint med vårt hemmagjorda påskpyssel. Det gör inget alls om det syns att det är gjort av barnafingrar, det ska se lite sisådär ut tycker jag. 

Hönan "Agda" ligger och ruvar på Sture (katten). Hon är gjord av hönsnät och kommer med godis varje år.

Har sparat allt möjligt krimskrams ända sedan mina stora barn var små. Det tycker de är jättepinsamt när de kommer på besök med sina kompisar:
"Men mamma då... har du sparat den fula påskakycklingen? Den gjorde jag ju typ i trean!"
Påsken är alldeles för kort bara! Jag vill ha glada färger och påska-kärringar i varenda hörn mycket längre. Fast det är inget jag kan göra åt, får njuta så länge den varar.

Små kycklingar i marsipan

 Blir så glad av alla färgerna, det visar på att det finns hopp om en vår och stundande sommar i år igen. Trots att det känns som om vintern försöker bita sig kvar så gott det går. Hu, så kallt det är! Fast idag kunde jag och Malte fika i solens strålar  i hörnet av vårt hus. Det var mysigt. Jag drack kaffe och Malte åt glass och försökte hugga hål i isen i en av mina tunnor. Det gick sisådär. Det enda som hände var att jag fick en isbit i mitt kaffe:
"Lite får du väl tåla!", tyckte Malte och jag höll med.
Någon som verkligen får tåla kyla är vår "Gunnel!". 

"Gunnel"... kaffet frös till is. Hon hade det värre än jag som "bara" råkade få en isbit i mitt;)

Hon sitter nu i vår hage och får frysa dagar och nätterna igenom, stackarn. Vacker är hon inte, vår lilla påska-kärring men kul är det att sätta ihop henne. Har till och med gjort avtryck på mitt jobb genom att göra en där också. Det är inte lätt att låta bli, när man heter Pernilla och tycker det är så roligt att pyssla. Många säger att jag skulle passa att jobba med barn. Fast där har de fel! Det skulle bara sluta med att jag själv satt och pysslade, helt omedveten om vad som hände runt omkring mig. De små barnen hade kunnat ta vägen vart som helst, för när jag pysslar går jag liksom in i någon sorts trans. Superskönt är det, fast inte så värst bra om man måste ha koll på typ 20 barn eller hur många de nu är på såna där ställen. För många, kan jag tycka. Iallafall inne i stan, här där vi bor är det typ 8 st i en 1-3. Det är skillnad det och så borde alla barn få ha det. Fast det är en helt annan historia. Slutar med att säga:
Glad Påsk, lite såhär innan påsken ens ha börjat.
Tjingeling!

Vad kan jag stå till tjänst med? Nothing o ingenting, typ

besöksräknare

I en lummig berchå i väntan på god glass.

Ler och ser så söt och inbjudande jag bara kan. Det är det enda jag känner mig riktigt säker på. Ibland får jag så hiskeligt dåligt självförtroende. Fast varför förknippas alltid det med att man tycker att man inte duger utseendemässigt, typ? Jag säger det absolut inte för att skryta utan mer som ett konstaterande. Jag känner att jag är bra på en sak och det är sitta och se söt ut. Visserligen kan jag vara rolig också. Men det är allt.
Iallafall vissa dagar. Andra känner jag mig som världens mest oatraktiva människa på detta jordeliv och borde gå och dra något gammalt över mig, just för att skona mina medmänniskor. Då förmår jag inte ens att vara rolig heller. Så... vad kan jag då stå till tjänst med? Nohting och ingenting...
Jo... det finns en sak till jag inte sviker mig själv och det är när det gäller att vara mamma. Vet att det finns ingen i hela världen som skulle vara bättre mamma till just mina barn. Kanske för att vi känner varandra så väl? Inte vet jag. Kanske är något genetiskt, att det ska vara så.
För att få mig lugn de där dagarna då jag har fjärilar i magen och ingenting verkar vara som det ska, då brukar jag längta till det gröna. Det som växer år ut och år in. Det sviker aldrig (förutom om det varit en väldans kall vinter då), fast för det mesta så kommer de där ljusgröna skotten och glädjer alla som ser, känner doften och bara inte kan värja sig mot allt det vackra.
Minns du det än? När du satt i skuggan i bersån och åt världens godaste glass, tillsammans med den du tycker allra mest om? 

Glassen är serverad!

Jaja, nu finns det ju de som har pengar och kan fly landet såhärårs och få sig en grundsolbränna, vilket gör att det blir dubbelt så lätt för dem att se sådär härligt djupbruna ut redan på våren. När alla vi andra får gå omkring och nästan ge våra medmänniskor solbrillor för att de inte ska bländas av våra vita ben. För någon gång måste vi ju exponera dem, så de får chansen att komma i kapp. Men det unnar jag dem. Det skulle jag också ha gjort om förutsättningarna fanns. Lätt.
Nu när jag snart ska ut i den kalla världen utanför mitt lilla hus, som äntligen blivit varmt av min fuskkamin och varma filtar runt oss till Bolibomba, så bor fjärliarna i min mage fortfarande. Hoppas de inte flyger upp mot halsen och gör att jag börjar lipa bara. Vill inte att de ska se hur jag mår.
Så... jag kommer att sitta där och le och se så inbjudande jag bara kan då. Inombords försöker jag desperat hålla fjärilarna i schack.
Så kan det vara ibland.
" Det blir bättre sen", tänker jag. "Det blir det alltid!"
Om jag bara står ut med det här lilla nedslaget av att snön och kylan ville hit en sista ggn så får det väl vara så då. Snart är den stundande våren här. Snaart... bara det är snart känns just nu lite långt borta!

Den galna vetenskapsmannen...

besöksräknare

I lekparken.

Det enda min käre son kan tänka på just nu är att han vill ha den galne vetenskapsmannen i Monster fighters (lego). Trots att jag försöker hitta på allt möjligt mellan himmel och jord så slutar det med att vi pratar om denne man. Om det så skulle vara att han befann sig nerför rutschkanan skulle han nog tänka på honom. Han börjar dagen med att säga det och han slutar dagen med samma sak. Kommer ihåg hur det kunde kännas när man var liten och verkligen önskade sig nåt. Det kändes som alla andra hade de där slalomskidorna utom just jag. Så fick man dom och det var roligt en vecka, sedan kändes det exakt som att åka på sina gamla vanliga. Ja... är det inte Leif Walter i "Mora Träsk" som är det stora samtalsämnet så är det "Monster Fighters" för tillfället. Vet inte riktigt vilket jag föredrar.
Vi tar fram hans sparbössa och räknar det han sparat ihop. Eller rättare sagt de småpengarna som vi lagt dit för att slippa ha tjocka plånböcker själva. Han räknar omsorgsfullt enkronor, tior och femmor:
"En, två, tre, fyra..."
Det slutar på 205,50.

Maltes sparbössa.

"Räcker det?", frågar han hoppfullt och jag kollar i katalogen vad den kostar. Innan jag tänkt så har jag sagt att det gör det nog, för hur mycket kan en liten legogubbe kosta egentligen? Jag menar, den är typ fem cm hög så under hundralappen måste det ju vara, tänker jag. Gissa om jag tappade hakan när jag såg prislappen?
Uppåt de 500 kronorna kostade hela paketet! Visst att de måste tjäna pengar på att göra leksaker men ibland är det nästan så man hisnar. Paketet innehåller den galne vetenskapsmannen plus lite grejer till.
Det blev till att förklara att det inte räckte. En hel kväll gick sedan åt till att diskutera om detta. Tillslut, när han skulle sova tittar han mig djupt i ögonen och säger med sin lenaste röst:
"Du mamma... räcker det om jag hjälper till att damsuga? Är det värt dom pengarna?"
Jag förklarar att det inte gör det och försöker dra pralleller om allt möjligt hur mycket 500 kronor är. Säger att det är ungefär lika mycket som det kostar att gå på konsert med Mora Träsk. Det verkar som om han tillslut förstå. För att se dem är ju värt mycket pengar, de som är så bra.

Lefi i "Mora Träsk"

Sömndrucken säger han med lite sluddrande röst innan han somnar:
"Okey mamma... om jag duschar alldeles själv, utan att du behöver tjata. Det borde ju vara värt de pengarna, eller hur?"
Sen somnar vi och jag slår vad om att han drömmer om den galna vetenskapsmannen. 

Happy guy!

Hulken är i mitt vardagsrum!

besöksräknare

Det är KUL med snö, bara man får vänja sig.

Solen lyser genom mina fönster. Det känns nästan som det vore vår ute. Om det inte var för att jag visste att det är typ 15 minusgrader. 

Vi tar oss ut ändå. Malte, hans kompis och jag. Var skönt vet var! 
När vi hade halkat några gånger var, gick vi in. Barnen hade rastats, fick stekt falukorv med makaroner och jag satte mig med en kopp kaffe. Värmde mina stelfrusna händer runt kaffekoppen.

Livet kan vara härligt. I det lilla, om man öppnar ögonen och ser det.  Mediterar lite:
"Andas in... andas ut... sakta...!"
På min stresshanteringskurs, vilket alla borde gå, säger de att alla har ett "inre rum". Jag har hittat mitt. Det är när jag var liten, hemma vid en rödrutig duk vid farmors köksbord. Hon steker biffar och bakar kringlor som vanligt. Som jag minns det gjorde hon det jämt. Här trivs jag. Här känner jag mig lugn. 
Egentligen har jag två "inre rum". Det ena är hos farmor och det andra är mer som en trädgård. Fast där traskar jag mest omkring med någon jag tycker mycket om. Gör ingenting mer än att "bara vara" liksom. Sitter vid elden på kvällarna och badar i vattenfallet på dagarna. Som en sekvens ur filmen "Den blå lagunen". 

När jag nu sitter med min varma kaffekopp känner jag att jag hittat dit. Mediterar för fullt, allt medan barnen sätter på nån film på tv:n. Om det så bara är för en kort stund, gör det att jag  kan ladda dina batterier något hiskeligt.
Teven visar "Hulken" och barnen ojjar sig över hur "ful" han är. Jag kikar med ett öga för att kolla. Ser hur barnen liksom nästan dansar framför teve-apparaten. Slår sig för bröstet och försöker likna Hulken så gott det går. Det ser jätteroligt ut och vi brister ut i ett rungande skratt alla tre. Ja, det kanske också är ett sätt att vila sin hjärna på. 
Sedan ville de ha fika så det var bara att sätta igång med att baka en kaka. Det tycker de är roligt. Mamman (dvs jag) kan väl tycka det är sisådär kul med vetemjöl som yr och små kladdiga barnavtryck på fönsterrutor och annat. Men men, vad gör man inte för att barnen ska ha kul. Glada barn = glad mamma. 
Tack Hulken för de minutrarna.
Tjingeling!

Machomamma vs curling?

besöksräknare
Doften är så ljuvlig så det bara inte går att vara sur. Det är sant! Prova att baka bullar och sedan äta dem med kall mjölk och röda kinder efter allt knådandet av degen. Det finns inget godare och mysigare såhär när vårmörkret lägger sig utanför. Alla som vill får vara med att baka. Det brukar sluta med att mamma bakar och barnen äter deg. Vad gör väl det? Bara de inte får för mycket deg så det blir magkramp klart. Vet att det är mycket prat om hur man (läs vi mammor och pappor) ska uppfostra våra barn nuförtiden. Än ska vi göra si och än så. Jag brukar gå på min magkänsla, det brukar sluta rätt bra. Tänker inte så mycket utan försöker lära mig av barnen. Att vara här och nu, då kanske det inte gör så mycket om vi ibland låter dom vara med att göra sysslor hemma och ibland inte. Tror inte de blir så bortskämda av det faktiskt. 
By the way... vill du se oss knåda deg kan du göra det i denna videon. Här ser ni också hur mycket barnen får vara med i det vi tycker är roligt. Alltså att göra video, musik och sånt.

Är det slutsopat framför våra barn nu? Efter allt prat om att vi curlar dom kommer nu nya diskussioner om hur tuffa vi egentligen får vara mot våra barn? Tar ett exempel:
Nuförtiden tycker jag mig se att allt fler barn lider av fetma. Hur tar vi tag i detta, utan att vara för hjärtslitande hårda?
Det är ett känsligt ämne, jag vet och just därför tänker jag skriva om det. Alltid kan det väl reta nån. 
En mamma gick ut i tidningen Vouge och berättade om hennes dotters hårda bantning. Oj, vilka reaktioner det blev! De fanns de som menade att hon typ skändat sitt barn genom att outfita henne för sin egen vinning. En vinning som skulle visa sig bli ännu större efter den debatt som följde. Bokförlagen stod på rad för att få kontrakt med henne.
Samtidigt tror jag faktiskt att många kan känna igen sig, för hur som helst måste vi faktiskt inse fakta: det är ett problem. Visserligen ett I-lands sådant men ändå ett problem. Kan nästan tycka att det i såfall skulle kunnas ses från det andra hållet också, att det är barnmisshandel att göda sitt barn till fetma. Nu pratar jag alltså inte om sådan fetma som är sjukligt betingat utan av den som kommer av dålig utfodring.

Upsan... ja, det är en tårta! Skyll inte på mig, det var inte jag som gjorde den där saken som sticker upp i mitten (vilket för övrigt är en banan... och inget annat). 

För min del tycker jag att det är bra när någon vågar lyfta denna frågan. För alla pratar om det ändå men det verkar vara förbjudet att ta tag i det i verkligheten liksom. Hur ska vi göra om vi inte ens vågar ta upp det i media? Sen kan det väl diskuteras om det just i fallet ovan var "rätt eller fel" men ett laddat ämne, det är det.
Nä, det är sannerligen inte lätt att vara mamma om man ska försöka leva upp till alla andras krav och måsten. Jag ser det såhär:
Om du inte gör något och barnet blir överviktigt, då har du varit en slapp mamma medan mamman som håller koll på skafferiet riskerar att bli anklagad för att vara utseendefixerad.
Jaha, bara att välja vilket jag vill vara då: machomamma eller curling? 
Hur i hela fridens namn kommer vi att lösa detta dilemmat? Tror jag tar mitt ansvar och håller koll på skafferiet. Nu ska vi ut i solen fika bullar med saft som vi gjort själva (ja, jag håller minsann koll på mitt skafferi. Det gör jag)...så:
"hej hej, leverpastej!"

Saftar och syltar

Machomamma är en som inte är en curlingmamma. Är baka bullar med sitt barn att vara för tuff i sin barnuppfostran? Fetma hos barn är ett laddat ämne som knappt ens tas upp i media. Endel menar att vissa metoder är att skända sitt barn. Här ses musikvideon med böda nilla och malte som sjunger en barnvisa vs barnsång. Ni ser även en tårta med en snopp i gjord av en banan.

Varför tror jag alltid att jag ska typ dö när jag är lycklig?

besöksräknare

Okey... fråga:

"Varför tror jag alltid att jag ska typ dö när jag är lycklig?"
Läste att det finns en till på jorden som verkar känna så och det gjorde att jag började tänka. Egentligen både tänker jag och stressar alldeles för mycket. Städar, fejjar och leker med barnen. Emellan detta ska jag hinna jobba.
När jag känner mig lycklig kommer det alltid något som jag tror ska hända. Typ att jag ska få cancer och dö. Minst! Vågar inte ge mig hän och känna att jag kan vara trygg. Vänjer mig aldrig vid känslan över att även jag har rätt att få vara det. Lycklig. Utan att det ska hända något hemskt.
Vi sitter vid bordet som är översållat av lego, Malte, jag och en kompis till honom. Vi äter glass med strössel och kolasås. Det är tyst för en stund och alla smaskar. 

Vi leker med lego och äter glass... och filosoferar ;) 

Jag ställer frågan:
"Vad blir ni lyckliga av?"
Får svaret:
"Många saker"
Tyst.... sen säger de nästan i munnen på varandra:
"Jag blir lycklig över att få åka till Leos lekland!"
Jaha, tänker jag. Det blir inte jag sådär värstandes lycklig av. Blir mest bara svettig över att vara där. Alla små gångar och krusiduller man ska krångla sig igenom. Fast det är klart, är barnen glada blir mamma glad.
När vi smaskat färdigt på glassen säger Malte:
"Jag blir lycklig över att magen tycker glassen är god!"
Ja... det säger faktiskt en hel del. Vi får mat, det får inte alla på jorden. Vi kan leka på Leos, alla barn får ens inte leka. Vi får ha vår mamma, pappa och vi får gå i skola. Om man tänker så har vi mycket att vara lyckliga över. 

Det är bara det att jag har en tendens till att tro att allt det där hemska ska hända just mig, om jag tillåter mig att känna mig lycklig. För det är ju just i de där små skälvande, levande sekunderna som man blir varse om hur himla underbart det är bara att få vara här.

Vinterbad och barnkalas!

besöksräknare
Igår badade jag tunna! Oj, vad skönt det var. Trots att det var iskallt i luften kunde vi lätt gå upp och ned i bara bikini. Satt där och tittade på stjärnorna efter en god middag och vin. Bara tjejer... och en kille. Han trivdes nog, kan jag tänka. 
Vill också ha en badtunna men med tanke på vad det kostar så blir det nog inte någon sådan. 

Man tager vad man haver!

Kan du tänka dig... bilden ovan satte Malte in på blocket när han ville sälja mitt kära badkar. Oj, vad svar han fick! Många undrade så klart om flickan i medföljde... hrmpf!

Fast visst hade det passat med en i min trädgård. Där i mitten av alla ekarna. Som det är nu får jag bada i ett vanligt gammalt badkar som blev över när vi renoverade badrummet. Inte dumt det heller, fast man får knappt plats med mer än en. Det får bli Malte och jag. Han tar inte så mycket plats.

Tänk vad kul man kan ha med enkla medel. Ren blev jag iallafall;)

Nåväl. Annars har det varit barnkalas för hela slanten idag och sedan blev det lek med barn här hemma. För tillfället är det hjälmar på och walkie talkie och jagning av katter som står på spel. Innan var det legobygge. 

En söndag helt i min smak alltså, ha det gott folks.
Böda nilla kan faktiskt bada på andra platser än på böda camping. Att ha barnkalas med vinterbad i tunna eller badkar kanske inte är att rekommendera men kul och härligt roligt är det iallafall. Särskilt med lite musik i lurarna också. Wiwa såklart.

Flugsvamp och spott?

besöksräknare

Malte och jag som MONSTER!

 "Hulken"! 

Även om du nu inte är född på 80-talet, vet du säkert om vem det är. Han har gjorts om till tecknad version också. I mer eller mindre lyckade versioner.

Som tecknad dårå

För tillfället är det monster som hägrar i Maltes fantasivärld. Det otäckaste han vågar se är dock hans legomonster. Han bygger stora slott där Dracula ska få bo med sin brud. Hon lagar mat till honom av flugsvampar och spott (enligt Maltes egna utsaga... det var väl det värsta han kunde komma på).

Se så glad han är för sina monster!

Malte:
"Du mamma... är verkligen Hulken snäll mot snälla människor?"
Jag:
"Jaadå!"
Malte, efter lång tystnad:
"Om jag träffar på Hulken så ska jag ge honom något snällt!"
Jag:
"Som vad då?"
Malte, "... ja...något som  en tatuering!"