Blogga kaxigt?

besöksräknare

Jaha, läser om hur man ska skriva för att folk ska läsa inläggen man gör i sin blogg. Tydligen ska man skriva kaxiga inlägg. Vad är det? Är det att jag ska tillåta mig att "tycka" om någon specifik fråga? Det är väl nästan den enda skillnaden mellan vad en bloggare och en journalist gör? Om inte den senare ska recensera en film eller nåt då. Fast du har väl inte ofta läst om att en journalist som ska skriva om en händelse lägger in personliga kommentarer? Typ, att "det var väl ändå smart gjort av rånarna att ta den eller den flyktvägen?" Nä, trodde inte det heller. Fast jag som bloggare får gärna göra det och i många fall kan det vara kaxigt att våga göra det. Då får jag också vara beredd på att få mothugg . Fast mig gör det inget. Jag känner mig säker på mig själv, det rinner oftast av mig som en gås. Jag har fördelen att ta bort knäppa kommentarer också om jag vill, känns rätt tryggt. Fast i ärlighetens namn, är det inte många som kommenterar min blogg och gör de det är det till mig personligen, eller möjligtvis via facebook.
Eller är kaxig att jag ska leta upp saker jag kan hacka ned på? Är det att förlöjliga andra?

Det gäller att se sig själv som kaxig

Nä, att vara kaxig för mig, betyder inte alltid att bara vara typ "elak" i sina kommentarer. Det kan lika gärna betyda att jag tror på något och vågar säga det. Trots att det kanske verkar som om halva Sveriges befolkning tycker något annat. Jag är av uppfattningen att det jag tycker inte är oåterkallelikt. Det är faktiskt okey att ändra sig. Det borde vi lära oss och göra lite oftare.
Har du någon gång varit på konsert och upplevt att artisten sjunger bra men saknar glöd? Eller tränat för en instruktör som kan allt om aerobics men ser rädd ut framme på scen? Det har jag. Vet du vad jag tror skillnaden mellan de som inte platsar på scen eller inte? Jo, en del människor har lätt för att ställa sig framför en publik och etablera kontakt. Andra skriver glödande rader eller greppar en mikrofon och låter tankarna flöda. Gemensamt för dem alla är att de kommunicerar med sin publik. Och det känns! Att våga göra det man brinner för. Det tycker jag är kaxigt!
Tjingeling;)

Dagens plask på äventyrsbadet

besöksräknare

Det är ett konstigt fenomen, det där som händer så fort man kommer i vattnet. Du har fortfarande din vuxna attityd, när du betalar i kassan.  Väl inne i omklädningsrummet, försöker du bära din värdighet bland hundra andra nakna kvinnor och barn. Sedan händer nästan alltid det oundvikliga mötet. Du träffar någon du känner och du, något besvärad över att att ni båda står där helt nakna, ändå försöker att verka helt oberörd i denna speciella situation. Jag menar, det är inte naturligt att träffa sina arbetskolleger helt utan kläder! Inte brukar du väl stå i någons vardagsrum och konversera över ett glas rött vin, naken? Nä, det ÄR inte så vardagligt för mig i alla fall. Nu står jag där i duschrummet, kanske med armen i sidan lite snett lutad mot väggen och pratar jobb eller nåt.
Sedan är det dags för nästa steg. Plaska runt i bassängen. Plötsligt känner du hur roligt det är och delar glädjen över att plaska runt i vattnet med ditt barn. Här går det bara inte att hålla fasaden uppe längre. 
Titta på videosnutten jag bjuder på här. Jag menar, KOLLA bara på mig! Det är ju inte ens djupt. Stackars Malte håller dessutom på att bli helt nedtryckt i vattnet av sin klumpiga men LYCKLIGA mamma.


kraaam n

Jag - ett självhäftande ego!

besöksräknare

Hej hopp!
Så var våra cyklar klara då. Det tog sin lilla tid att sitta och klippa ut fina blommor av det rosa självhäftande plasten jag (tillslut) hittade. Vet ni att det är nästan fullständigt omöjligt att få tag i detta nuförtiden? Tydligen har fabriken som tillverkat det gått i konkurs, vilket i längden gör att det inte finns att få tag i uti affärerna. Det måste vara för att jag inte köpt på några sådana på några år nu. Ska berätta lite närmare. För inte så länge sedan, var jag beroende av självhäftande plast. Det är sant! Fråga alla mina vänner som var i min lägenhet på den tiden. De kan intyga detta.
Det började med att jag tänkte byta ut färgen på det tråkiga kaklet som var i mitt kök. Så långt allt väl. Det var bara det att jag tyckte det blev så bra, så jag fortsatte. Klädde in köksbänkarna. Fortsatte med alla dörrar. Ja, det gick så långt att jag till och med köpte plast som skulle se ut som trä och klädde in golvet. I badrummet! Jo, så var det... till och med toaringen fick sig en uppfräschninng. Usch, så ohygieniskt. Det gick inte att vare sig hålla rent eller för den delen ens damsuga. För bara man gick emot någon av mina fint inklädda dörrar blev det "fina" ränder i plasten.
Usch, VARFÖR berättar jag denna pinsamma historia? Nu får jag allt skämmas! Man klär inte in en hel lägenhet i självhäftande plast. Man gör det bara inte!
Men, men... nu har det gått tio år sedan denna historia ägde av stapeln och man får väl hoppas jag vuxit till mig lite då. Vågade sedan knappt nudda vid någon rulle självhäftande plast på flera år . Tänkte att, om jag börjar med att klä in något, slutar det väl med att jag klätt in både mig och barnen .
Men så igår, tog jag mod till mig. Köpte en ynka liten  rulle. Malte och jag klippte ut blommor så det stod härliga till. Eftersom det regnade hela förmiddagen så kunde vi ändå inte sticka ut våra näsor. 

Min fiina cykel

Sen kom solen. Med stort S, en efterlängtad sådan. Vi skuttade glatt ut och började klistrade för hjärtans skull. Nu skulle våra cyklar bli fina.
Här har ni resultatet. Ja, Malte tog slut på nästan alla blommorna själv för hela hans styre skulle vara fullt av rosa sådana. Väldigt snyggt och väldigt "o-flick-aktigt", kan ju jag då tycka som är ärrad av genus-tänk så det bara skvätter av det;) Men, men... fint blev det. 

Malte brås på min mor. Tycker det är mycket användbart med självhäftande plast

Fast... kan ju säga att den där fabriken som tillverkar självhäftande plast, de skulle vara rätt glada över mitt lilla sned-hopp, där i lägenheten för tio år sedan. Det gjorde nog att konkursen kunde vänta flera år på sig att komma. 
Fram för fler användningsområden för självhäftande plast, jag anmäler mig att vara med i reklamkampanjen. Vet inte vilket som skulle ha varit roligast: att få vara huvudpersonen i tv-reklamen eller att få gå lös på självaste plasten. Egot har talat. Ett beroende självhäftande ego. Det är jag det, kram kram

Jag höll på att ta kål på mina gäster

besöksräknare
Midsommarfesten avklarad. Den gick bra.Alla var där. Mina stora barn, mitt lilla barn och alla byns barn. Utom några som åkt till släktingar i Dalarna. Vi lekte lekar, gick tipsrunda och drack snapsen som sig bör. Ja, när jag får leka, då är jag i mitt esse. Kan inte hjälpa det men jag fullkomligt älskar att vara festfixare. Efter att Malte och jag hade dukat, bar det av mot kohagen för att sätta upp alla frågor som Malte omsorgsfullt hade knåpat ihop. De handlade mestadels om rymden, alla planeterna, Mora Träsk-sånger eller alla världens flaggor (som verkar vara det "nya" intresset för honom).
När gästerna anlänt, fått sitt välkomst-tugg, bar det iväg i samlad trupp. Första frågorna gick bra. Fast när vi skulle gå in i kohagen hände något konstigt med kossorna. De blev helt vilda. Det hade de inte varit när Malte och jag tidigare var där. Fast då var det bara han och jag. Inga speciella hot, liksom. Nu kom då en samlad skara, lite lätt uppskruvade och högljudda människor emot dem. De hoppade och studsade och höll på. Började bli väldans intresserade av alla frågorna som hängde på träden. Dem blev indränkta med kosaliv allihop. Inte så kul för mig då, som skulle samla in dem allt eftersom..

Mina trogna följeslagare. De fem damerna i kohagen.

Ja, det var väl min midsommar det, i korta drag.
Jo, just det... jag hade fått ett tips om att det skulle bli gott att krydda sin egen snaps med skal av en apelsin, en citron och en chilifrukt.  Efter klunken, blev det helt tyst. Sedan hördes bara en suck, för folk fick inte ut ett ljud.Kan härmed meddela, att jag höll på att ta död på mina gäster! Hade missuppfattat en liten, liten detalj i receptet då. Det hela handlade om att jag skulle göra detta på en 75:a, kom jag på efteråt. Jag hade gjort det på en sådan där pytte, pytte, pytteliten flaska jag köpt på systemet. Jaja, jag är inte van vid att köpa sånt! Men, man lär så länge man lever. Och kära gäster, om ni läser det här... loovar och svär att nästa gång ska jag lyssna lite mer uppmärksamt på hur jag ska göra, nästa gång. Ni där uppe i Dalarna som inte kunde vara med, kan vara glada ni slapp att smaka på just denna snapsen. När ni kommer ska jag bjuda på en gjort helt enligt receptet. Som det ska vara alltså;))

Glad Midsommar kära vänner därute i etern!

Vinner Sverige?

besöksräknare
Glad Midsommar på er alla!

Varsego: en svensk jordgubbe direkt från landet!

När jag åkte förbi det sedvanliga jordgubbsståndet häromdagen kostade jordgubbarna 25 kr. Idag nästan det dubbla! Japp, så är det när alla ska ha jordgubbar, såhär i midsommartider. Tur att jag vart tvungen att flytta mitt midsommarfirande tills imorgon då, eftersom jag blev tvungen att jobba idag. Då kan jag köpa jordgubbar till reapris när jag ska göra min tårta.
Men vad är det här med jordgubbshysterin egentligen? Alla vill ha svenska jordgubbar, så de som säljer har hittat en "genväg". De importerar billigare gubbar från andra länder sedan paketerar de om dem i Sverige. Då kan de skriva att det är svenska jordgubbar. Helt enligt seder och bruk. Också köper vi ovetande våra "svenska" gubbar till vårt hedniska och traditionsenliga midsommarfirande. Helt ovetande sitter vi där och tycker att "jodå, visst är de svenska jordgubbarna godas ändå!". Tycker det nästan liknar någon sorts etnisk rensning i jordgubbslandet. 
Vi odlar våra egna i Maltes land. DE vet jag med all säkerhet är svenska. Om inte plantan är inköpt av trädgårdsbutiken från utlandet då.
Fast hörru... har det verkligen så stor betydelse då? Om de är svenska eller inte? Huvudsaken är väl att de är goda?
Nä, jag fattar inte riktigt vad poängen är? Okey då, kan väl hålla med om att det inte är bra för miljön med alla de här transporterna. Det är väl det enda då.
Sedan att vi snikna svenskar köper de billigare, utländska gubbarna är en annan sak. Men, vi måste väl ha lite proportioner på allt? Det handlar ju till sist och syvene om att vi (till vilket pris som helst) vill ha jordgubbar på vår midsommartårta.
Oj, glömde... det finns en sak till vi vill ha, fint väder! Fast det är det inte mycket vi kan göra något åt. Även om vi så tittar för hundrafemtio gången på väderprognosen som tv sänder.
Så, en gång till säger jag, Glad midsommar på er, dansa små grodorna, ta er kryddade snaps och njut av era jordgubbar, svenska eller inte. Till er som ska köra långt till släktingar vill jag bara säga: "se till att hålla avstånden. Särskilt i morgon, det kan finnas många "dagen-efter-bilister" därute!"
Kram, kram

Varit ute på vift!

besöksräknare
Varit ute på vift. Likt en fågel som provar sina vingar, lite grand kändes det som. Det var så kul och jag slogs av hur upprymd man kan bli, bara av att få ett brake mitt i all vardagliga stress. 

Denna örnen hittade jag i Maltes skola!

Olika, fast lika... ändå:)

När jag satt på flygplatsen i väntan på mitt tåg, fanns det mycket att titta på. Vad som föll mig in, var hur lika vi människor egentligen är . Faktiskt.
För där vimsade vi alla runt letande efter en skylt, en gate, nån människa som skulle anlända med flyg eller ett att passa själva. Olika generationer, nationer, turister och vakter.
Vet du vad jag mer kom på? Jo, att när det verkligen gäller, när vi är sådär utlämnade,  då är vi också väldigt måna om varandra. Frågar du bara hövligt, får du oftast ett lika hövligt svar tillbaks. Tror det beror på att man har lätt att identifiera sig med själv känslan av att känna sig utlämnad, där på flygplatsen.
Satt där och kollade in hur folk ser ut egentligen. Endel långa och smala som fotomodeller, endel som glada bullmammor. Vad de hade för resväskor, kvalitet eller bara en kasse. Själv kunde jag inte skiljas från min Diesel-väska. Vad fånigt att bry sig om en sådan petitess. Fast så är det. Den är stor och jag får plats med vad jag vill ha med mig.
Ja, vi är goda, vackra varelser, vi människor. Tänk själv på någon vacker människa du någon gång har mött. Vari låg deras skönhet, om du tänker efter? Var det en ung kvinna i exklusiva, vackra kläder men med mungiporna pekande nedåt? Eller ligger skönheten kanske inte bara i vackra yttre attribut? Tror inte det. 

Kvalitet eller inte...

Tror däremot att du lätt kan se skönheten i en människa som har glimten i ögonen och som utstrålar glädje, öppenhet och kraft. En sån där människa du skulle kunna tänka: "Om du så gick omkring i en gammal säck skulle du ha varit vacker och tilldragande...!" Det kan i princip vara vem som helst. En gammal fröken, en släkting, en vän eller bara någon förbipasserande i väntan på bussen.
DET är en vacker människa för mig. Med det inte sagt att vi inte ska bry oss om kläder och vår hygien. Nej, inte alls. Fast det är viktigt att inte döma andra för fort. Det kan finnas en vacker människa i ett inte så vackert skal också. "Det kan finnas ett får i ulvakläder", heter ett talesätt.
För att få ett vackert yttre, krävs först och främst att finna glädjen. Den lyfter dig skyhögt och med den tror jag att du kan uträtta och få uppleva saker du i din vildaste fantasi inte trodde var möjligt. Du behöver inte tro mig. Skrid till handling och testa. Du kommer att se beviset.
Det satt jag där och tänkte på, i väntan på att mitt tåg skulle komma. Tittade lite extra noga på den där farbrorn som gick och letade tomburkar långt ned i sopnedkasten. Han tittade tillbaks och plötslig spred sig ett leende över hela hans ansikte. Han såg, att jag hade sett honom. Det gjorde honom tydligen glad och jag såg plötsligt en helt annan man, än den uteliggare jag tagit honom för. Han var ingen farbror, han var en ung kille. 
Vi sa aldrig något till varandra och sekunden efter var han borta. Tåget kom och jag tänkte att det både var lite sorgligt men ändå vackert på något sätt, att han blev så glad över ett enda litet ögonkast. Det kanske gjorde hans dag.

Hoppas bara han fann tillräckligt med burkar, så han fick lite mat i sig också. 

Städa, städa varje freda också varje jul. Det tycker jag är kuuul

besöksräknare
Idag varit en flänga hit och flänga dit dag. Först skulle vi till öron och kolla hörseln på Malte. Väl där så var det inte denna dagen... sen vart det dansträning och sedan vart det att besöka nya förskolan för Malte. Oj, så spännande att få vara med och titta på lokalerna och äta mellanmål, i form av bananbitar och äppel.

Nu, äntligen lite fredagskväll med mys (förhoppningsvis). Om det inte blir att städa, städa och åter städa, vilket vi kvinnor (och en del män med för den delen) brukar ha en tendens till att alltid verka vilja göra.
EN grej som är härlig, är att det nu går att hänga tvätten ute. Luktar ju så förgjordat gott. Viktigt dock att man är nyduschad och ren när man slinker ned mellan de nytvättade lakanen. Helst ska de vara manglade också. Fast min mangel hängde inte med när jag flyttade från mitt förra hus. Det var en så stor och skrymmande sak från typ medeltiden, så den fick stå kvar. Undra om de nya husägarna använder den än. Man fick ha stora armmuskler för att dra runt den.
Annars så preparerar jag mig mest för att jag ska jobba i morgon hela dagen plus natten. Fast det gäller att ta tillvara på de små stunderna man är ledig. Vi människor är ju nästan mer på jobbet än hemma. Hur kunde det bli så tokigt?
Så därför tänker jag vara i mitt blomsterland, som vanligt. Det är avkoppling för mig det. Bland så mycket annat...

Nä, vi får införskaffa några extra timmar på dygnet så vi hinner göra lite roligheter emellan alla våra jobbpass. Det tycker jag är en god idé.

Dutteduttedutt

besöksräknare

Jag har Taraxacum i mitt hår! 

Taraxacum officinale. Maskrosen. Vår vackra, lysande gula blomma som vi verkar älskar att hata. Varför? För att den kommit på förmågan att överleva nästan överallt? Har sett hur den seglivat brutit sig igenom asfalten för att kunna slå i blom.
Tycker själv det är en fantastisk art som jag har valt att låta finnas, den korta tid som den nu finns. Tänker inte trötta ut mig för att lägga energi på att få bort den. Kanske vi skulle försöka att "tänka om" lite när det gäller vissa saker här i världen? Vore det inte på plats att vi började forska om vad det är som gör att den verkar överleva nästan överallt? Alla andra blomster skämmer vi bort. Vi planterar om i rätt sorts jord och vattnar och har oss. Det finns till och med, ursäkta nu alla tanter men det är oftast just sådana som brukar "prata" med sina Pelargoner har jag hört. Kanske förutfattad mening, men ändå. Vi "duttedutteduttar" med våra växter så det står härliga till. Tänk om vi hade hittat hemligheten som Maskrosen har när det kommer till överlevnad. Det hade varit nåt det.
Förresten frågade Malte för någon dag sedan när vi satt i bilen och åkte förbi ett såntdär jättegult, vackert område där blomman fick härja fritt: "Mamma, varför heter Maskrosen, just Maskros?" Ja, svara på det du om du kan. Jag kunde det då rakt inte, hur mycket jag än vände och vred på mina celler. Vi kom på att det kanske bara var maskarna som uppskattade denna "ros"!
Den allra första buketten jag fick i år, var just en liten barnahand som stolt räckte fram två Maskrosor med olika långa skaft. Vem smälter inte för det?

Lukta får du se vad som händer...

Om du tänker efter har den glatt många barn, och vuxna med för den delen fast då oftast när den vuxne var barn och inte visste att det var ett ogräs. VEM är det egentligen som bestämt att den ska vara det? Ett ogräs alltså?
I min trädgård leker vi för fullt och njuter av denna ädla art, i denna sommarvärmen som vi blivit välsignade med. Oj, det där lät nästan religiös men det är nästan så jag blir det, när jag ser vad vacker natur vi har omkring oss.

Varsegod, en blomma till dig!

Så, nu springer vi runt, Malte och jag och jagar varandra med våra maskrosor och försöker blåsa frön i ansiktet  på varandra. 
Vi leker lekar som säkert är hundra år gamla. Vem har inte försökt lura någon att lukta på en maskros, för att sedan knäppa upp den på nästippen så att denne någon blir gul. Vem har inte delat på skälken så att den krullar ihop sig, sådär gulligt. Halsband kan man också fläta ihop. Vackert blir det inte men vad gör det? 

Vi avslutar med en hälsning från två "maskorsbarn".