"Jag kommer aldrig att erkänna att..."

besöksräknare

"Allt kan du inte ta i munnen!", säger jag.
Han mest ser ut som en liten hamster.
"Spara till huset också!", fortsätter jag.
Försöker desperat "rädda" lite genom att sno åt mig.
"Mehn... mamma! Det är ju så gott. Prova själv!", säger han.
Nästan trycker in en bit in i munnen på mig.
"Mmm", tänker jag.
"Det är gott, faktiskt godare än när de är gräddade!", fast det tänker jag aldrig erkänna. 
Alla har samlats för att göra pepparkakshus.
Vi  gör det varje år och är alltid lika uppskattat.
Brukar dock sluta med att föräldrarna sliter med husen, barnen tröttnar och leker något annat.
Pepparkakshus har vi sagt att vi ska göra varje år, redan innan denna traditionen var.
Det blev aldrig av!
Varför? Enkelt svar:
"Funderar du länge på att göra en sak - blir den ofta ogjord!".

"... har vi förmågan att glömma bort!"

besöksräknare

"Puh, vi kom i tid!"., säger jag och vi stressar in i klassrummet.
Tusen små tärnor och stjärngossar springer omkring varandra.
Nervositeten kan nästan "tas" på.
Föräldrarna på plats och ännu mer sorl här.
Någon släcker ljuset och plötsligt blir det helt tyst.
Sakta, sakta kommer de in och ställer sig på rad.
"Hon kommer med ljuset och värmen!", sjunger de.
Det är så vackert!
Trots att någon håller på att tappa glittret och någon har missat att ta med sig stjärnan.
"Julen är här och ge oss fred på jorden!".
För några minuter lyssnar vi.
Tänker "vackra tankar".
Ända tills någon tänder ljuset igen.
Vi tänker på allt vi "måste" och allt "borde ha gjort".
"Ja, vad julen egentligen handlar om... har vi en förmåga att glömma bort."

Nu kommer någon där, jag vet nog vem det är: Saanktaa luuciiiaa :)

besöksräknare

Den konstigaste lucia jag sett. Exotisk dans och blå ring....

besöksräknare

"Vad i hela fridens namn höll han på med?"
Vickade först åt ena hållet sen åt det andra, fortare och fortare så kronan hängde trekvart.
Kikande lite i smyg på de andra och mycket riktigt tittade de tillbaka på mig, undrande.
"Vad var det för exotisk dans han dansade?"

Rektorn skruvade på sig mer och mer, i takt med hans ömmande moder.

Rätt som det var... bara lämnade lucian tåget!
Mitt i "Lusse Lelle", de andra barnen kom av sig lite och jag förstod ingenting!
Han skulle prompt vara Lucia trots att jag försökt att förklara att det mest var flickor som var det.
Han hade suttit med sitt mjölkglas och förklarat för mig att det finns inget som är "tjejjigt" eller "killigt". 
"Vi fick välja om vi ville vara vitklädda eller tomtar. Jag valde att vara Lucia. Fast det blir en överraskning för fröken, för det har jag inte sagt än!", sa han och gjorde något konstigt "ploppande" ljud som han åstadkom med mjölkglaset. 
Sög in luft och drog ut det.... "plopp!"
Vid fikat efter Lucia-tåget böjde jag mig fram lite diskret, frågade vad som hände?
"Jamen mamma! Du skulle inte ha gett mig så mycket mjölk igårkväll. Jag var ju jättekissnödig!".
Aha, därav denna lustiga "dans", nä jag skulle nog inte det. 
Allt hans sugande med glaset hade  resulterat i att han fått en mycket missklädsam stor blå "ring" runt hela munnen.
"Det var nog den konstigaste Lucia-uppvisning någon sett!", sa han, såg lite ledsen ut och fortsatte:
"Ja...kanske skulle ha varit tomte ändå. Med ett stort vitt skägg som dolt min blåa ring?"
Hans ömmande moder såg på honom och sa att han var jättefin ändå.
Rektorn kom fram, såg leende på honom och sa:
"Det var en rolig överraskning, den där dansen!".
Pojk-Lucian sken upp som en sol och dagen var räddad.

Vad har du för minnen av Lucia? Minns du när du satt vid din skolbänk med din clementin, pepparkaka och den där lerklumpen du gjort själv som skulle föreställa ljushållare? Den hade du målat röd och lackat. Var det jobbigt när ni valde Lucia?
Detta är bara ett roligt minne jag har från några år sedan.

Varför?

besöksräknare

"Varför?" , tänkte jag och la på luren.
Vännen brusade upp och menade att nu måste jag minsann "stå på mig".
"Högt och ljudligt... en gång för alla!", säger hen och ser bestämt på mig.
Det är bara det att det är inte jag!
Visst blev jag arg, fast mer ledsen men tänker inte visa nåt av det, bara min egen övertygelse.
"Så tyst som möjligt!", mumlar jag och går min väg.
Tänker inte ge några stora tal eller fientliga demonstrationer. 
Det handlar inte om konflikträdsla, det har vi alla lite till mans för vem tycker om bråk?
Kan också "säga ifrån" och bli arg men det ska mycket till innan jag blir det.
"Varför?", undrar vännen och jag ser att hen inte förstår när jag säger:
"Därför att jag helt enkelt inte behöver vara som dem!"..
Andra kommer fortfarande att välja vara som de vill, det är upp till mig att låta dem göra det.
Om de vill vara som de är så, är det "okay" för dem, men inget som passar mig.
"Det kommer att finnas många problem där det faktiskt är lättare att tyst kringgå det än att protestera!", fortsätter jag.
Vet att jag egentligen är en alldeles för känslig själ och måste lära mig att "rycka på axlarna".

... men det är jag och ingen kommer att kunna ta min personlighet ifrån mig.

"Den tillhör mig... bara mig!", tänker jag.
På min fråga om "varför" kommer jag aldrig få något svar och egentligen kan det kvitta...

Vad som än händer...

besöksräknare

Vad handlar julen om för dig?

Du möter min blick, får mig att inte skämmas för något.
Vågar vara mig själv, när jag är med dig.
Vad som än händer...
Du är ärlig, rak och ger mer än du tar.

En sån som det går att lita på.

Du erkänner inte allt... i "efterhand"
Jag går inte att "ändra" på och det tycker du är okey.
Blir glad med dig, mer ofta än bara "ibland".
Vad som än händer...
Det är vad kärlek är för mig.
"Vad är det för dig?"

Ps. bara lite funderingar om hur just DU därute nånstans tänker om kärlek, såhär i juletider.

Jag är en "udda" tjej...

besöksräknare

"Fy, vad du är uppstudsig!", sa hon och tittade på mig med skarpa ögon.
Blev helt "paff", det är nog det minsta folk upplever mig som annars .
"Har alltid sett dig som lite annorlunda...", fortsatte hon men såg nu en skymt av leende i hennes ögonvrå. 
"Jaha, hon skojjade!", tänkte jag och brast ut i skratt.
Hon hängde på och snart fnittrade vi åt den lustiga situationen som blivit.
"...ja du är en "udda" tjej många gånger, det får jag väl medge!", sa vännen och såg leende på mig.
Det är dock inte alltid folk tycker om att jag är det... "annorlunda".
Fast det finns många som varit det och ändå sedan fått "rätt", eller hur?
Tänk bara vad folk hånade män som typ "Einsten" eller bröderna "Wright".
 - Tills de lyckades ja!
Nu jämför jag mig inte med dessa storheter alls.
Ville bara säga att det är kanske är "priset" som de som är "annorlunda" får betala ibland?
Det lustiga är att det gör lika ont varje gång jag möts med typ "förakt" eller nåt, när jag vägrar följa (enligt mig själv) "knäppa" regler.
Tur det finns såna som ser mig med vänlighet också.
"Ja, de som skrattar med mig... inte åt mig!".