Är hon så där jämt?

besöksräknare

Vissa sidor av mig, behåller jag för mig själv. (bild från videon "Marilyn") 

"Är hon så där jämt?", hör jag dom säga. 

Först när någon kommer mig riktigt nära, (vilket är väldigt få...), jag kan slappna av och visa andra, seriösa sidor.  
Vi har alla våra rädslor.
Själv är jag rädd för att känna "stora känslor". 
Fast känner så klart dem ändå, trots att jag riskerar att bli sårad.
Är rädd för att bli lämnad. 
Trots att jag vet det är oundvikligt genom livets gång.
Rädd för "stora ord". Tycker det känns svårt att säga:
"Jag älskar dig!".
Vill inte att orden ska "missbrukas", förlorar sin kraft. 
Fast allt det där berättar jag inte för dig, utan skrattar och ler som vanligt.
Svaret på frågan "om jag är sån jämt?", blir i alla fall "nej".
Klart jag har precis samma känslor som alla andra, hela registret.
"Har bara lite svårt att visa det",säger jag... och ler;)

"Damn - I wisch I was your lover!" el "Om jag vore du... hade jag fått nog nu!"

besöksräknare

"Damn - I wisch I was your lover!"
Vissa saker fastnar i min hjärna!
Som låten, den är hiskeligt sorglig. 
Blir både frustrerad och konfunderad men kan inte låta bli att tycka om den! 
"Vad är det som gör att en del låtar är såna? Texten, musiken... vad?"
"Vill också kunna göra sådana låtar ju!"
Flickan i texten vill så gärna men (som jag tolkar) vågar inte.
Blir hans "mamma" i stället,  lyssnar och ser att han inte ler "på riktigt". 
Förstår hur illa han blir behandlad. Hon får bilder hur han har sex med sin partner .

"Det måste göra ont"!

"Det måste säga något om oss människor,  tycker du inte?"

Skulle vilja säga till den där "snubben" i låten:
"Om jag vore du... hade jag fått nog nu!"

(Ps.. men, vem är jag att säga nåt - det är nog inte samma sak när man väl är där?)

"Nilla! Vad ska folk tro om dig?"

besöksräknare

"Nilla! Vad ska folk tro om dig? Du borde veta din plats!"
Barn tycker det är helt naturligt att tycka om sig själva. Så... hände nå´t på vägen.
De lärde dig att sätta andra före dig själv.
"Det är fint att dela med sig!", sa de.
Spelade ingen roll att det dar dina skatter, dina högt skattade ägodelar.
Vuxenleksakerna delade de inte med sina kompisar men det "hörde inte hit!".
Vinkarna är fina, utan ond avsikt och det är på det sättet vi uppfostrar våra barn.
"Kom alltid ihåg att tacka" sa de kärvänligt och du fick stå ut med otaliga nyp i kinden och klappar på huvudet.
Riktigt små barn gör aldrig så mot varandra, annat än för att göra vuxna glada.

"Om du ska ge kärlek till någon, beror det på hur mycket du har åt dig själv!", sa min kloka farmor.

Förstod det inte då, knappt så jag gör än idag.
Det tar tid att lära om... och lära nytt.
Är det något vi borde tänka på när vi försöker lära våra små barn att vara civiliserade och passa in i vårt liv vi lever här?
"För passa in måste vi väl... eller?"

Natten på hotellet...

Eftersom det inte är ofta med hotellvistelserna får jag väl stå ut i mitt egna vardagsrum dårå.

besöksräknare

Älskar sova en natt eller två på hotell! 
Där är som en helt annan värld. 
Får en känsla att ingenting där är på "riktigt" . Sängar med järnstänger och vackra vyer.
Verkligheten finns inte så länge jag är inom "murarna" på hotellet.
Kan sitta i foyajén i timmar och bara titta på folk! 
"Var kommer de ifrån, vart de är på väg?".
Pappor som desperat försöker hålla reda på mammor och barn som springer runt. Förälskade par som sitter och håller handen. 
Tittar djupt in i varandras ögon. 
"Undrar vad de ser, som bara de kan se?".
Vid dörren står en man i strikt, svart kostym. Han beställer taxi till dem som vill.
"Först därutanför kommer verkligheten i kapp!". 
Synd bara det inte är så ofta det blir övernattningar.Tror jag flyttar dit eller får jag väl anställa nån i svart kostym och hög hatt, ställer honom utanför min ytterdörr. 
Berättar mina dagdrömmar för Malte:
"... men mamma! Han hade fryst om han skulle stå där!", fast ändrade sig efter ett tag. Han verkade ha begrundat tanken lite. Insåg att det faktiskt hade varit lite trevligt med tillgång till en hjälpsam karl ändå:
"Fast han skulle ju ha en hatt som värmde honom!".
Jag höll med:
"Ja... också kunde han göra honnör, varje gång vi skulle till Ica eller nå´t!".

Före och efter...

besöksräknare

"Före och efter...".
Tusentals gått igenom det. Du och jag med.
"Det ska värka i bröstet ibland".
Säger vem?
När vännerna du satt och pratade med om "allt och inget" igår, känns som de pratar ett helt annat språk idag. Känner du igen känslan? 
Vem är det som är så förgjordat "dum" som har bestämt att vi ska lära vi oss mer misstagen och än av att lyckas?
"Jag är rädd för de dagarna!".
Likt ett barn slår jag med knytnävarna i bordet och skakar på huvudet. Skriker ut:
"Jag vill inte... jag vägrar!" ...fast det kommer inga ord. 
För... "det tillhör att vara människa!", har nån bestämt (Gud?).
"Fy, vad patetiskt!". Skulle ställa en enda fråga, "varför" (detta oändliga ord)?
Så, min käre Gud (om du nu finns) varför måste det få finnas? Känslan:
"... före och efter".
Den tycker jag vi tar och skippar, helt enkelt.



(Ps... ja, skrev detta efter vårt fina samtal min kära tjej-kompis. Trots din ringa ålder är du så klok... och du, vill säga dig - det går över. Lovar;)

Flyger fritt...

besöksräknare

Vi är örnar som svävar fritt omkring, Malte och jag.
Ute i den friska höstluften springer vi sicksack mellan våra ekar, likt en "dans". 
Med armarna utsträckta armar som vingar känner vi hur luften bär oss.
"Har alltid undrat hur det känns att flyga?".
Tänk... vi kunde glida vart vi ville! 
"Kanske flyger du en stund med oss?"
Idag väljer vi att flyga långt, långt bort. 
"Vi flyger fritt" 
Hur högt behöver jag flyga för att känna mig fri som en fågel, tror du? 
Högt, högt... fast... då kan jag också falla, har du tänkt på det?
"Då vill jag falla fritt!".

I min fantasi händer det!

besöksräknare

"Det är mycket bättre i min fantasi".
Där händer det en massa roliga saker.  I verkligheten är jag så förgjordat feg!
"Vad är det jag är rädd för?"
Kanske att min "ryggsäck" blir för tung?
"Bär på så många saker!". 
I min fantasi är jag inte feg, utan modig. 
"Ja,som en lejoninna!", tänker jag och ler lite åt synen. De är både modiga och starka, hade lätt kunnat bära min "ryggsäck" . 
Tänker hur min "djungel", (trädgård) såg ut i somras och försöker jämföra "fiction" med verklighet. 
Visserligen är jag ingen lejoninna där, snarare nån rädd liten ekorre och...  
... årstiderna "smälter samman" i mitt huvud. 
"Var det då eller nu det hände?". Mitt minne sviker mig.
"Fast...", försöker jag trösta mig med:  
"...det hände i alla fall!".