... om sanningen ska fram så...

besöksräknare

Jag tänker för mycket! Det är sant, min skalle skulle må bättre av att få bli lite avstängd ibland. Du vet, när en fundering liksom fastnar i skallen. Hur jag än försöker att tänka på annat, poppar den upp. Har läst någonstans att det är så med musik också. När en trudellutt fastnar, är det för att hjärnan försöker få "ekvationen" i låten att gå ihop. Vilket den uppenbarligen inte gör, eftersom refrängen bara maler på. Ända tills det råkar poppa upp nån annan låt som hjärnan kan hålla  på att räkna ut. Konstigt? Ja, fast vetenskapen är inte alltid så lätt att förstå sig på.
Hur som helst, idag har jag haft en såndär "tänkar-dag". Samtidigt som jag gått och påtat bland mina blommor, bäddat rent, fixat mat och annat nödvändigt, har min skalle roat sig med att tänka. Usch, vad jobbigt.

Jag tänker bäst när jag donar med vardagliga ting

Nu undrar du väl säkert vad jag funderat på så mycket då? Tja, egentligen allt och inget. Har väl mest funderat på vad det är som gör en lycklig och vad som gör det motsatta. Vi sätter upp alla dessa "mål" som vi vill uppnå. När vi väl gjort det, blir det ändå inte riktigt som vi tänkt oss. Den där lyckan som vi borde känna när vi nått till dit, infinner sig inte. Vi har kanske på vägen, satt upp andra mål och så håller vi på.
För länge sedan var det en friidrottare som blev intervjuad av en journalist på tv:n. Löparen hade satsat många år på att bli bäst i världen. Tidigare hade han visst tagit både silver och brons fast det här var hans första guldmedalj i ett så stort mästerkap.
Journalisten avslutade med att fråga hur det kändes att äntligen få vinna? Löparen tittade fundersamt på journalisten och sa:
"Det kändes jätteskönt att stå där överst på prispallen och lyssna till nationalsången med medaljen över bröstet. Men... om sanningen ska fram är det inte så mycket värt om man samtidigt är olyckligt kär:"

Det finns medaljer för allt möjligt. Här, en för "vältalighet":

Mycket tänkvärt, tycker jag och inser att jag nu måste göra något annat än att hålla på med såna stora frågor, en eftermiddag som den här.
Med denna lilla anekdot ville jag bara berätta att, oavsett om du når dina uppsatta mål eller ej, stora som små, är det inte alltid säkert att det blir som du trott. Fast tro mig, det kan vara okey ändå. Har läst någonstans att det inte är målet i sig som är det viktiga, utan vägen dit.
Jaja, tror jag kommer att tillbringa resten av kvällen i soffan med ett stort korsord eller nåt istället. För att vila min arma skalle lite grand.
Tjingeling:)