Det borde finnas en varningstext på mig.

räknare
besöksräknare

Rafsade ihop kläderna och drog den röd-vit-randiga "Gina Trico-tröjan" över huvudet, den fastnade på näsan. Ett ben i taget  i jeansen och sedan knäppa i midjan. 
Krängde snabbt på mig min skinnjacka som jag köpt på Tradera. Den som ser ut som en sån där motorcykeljacka, sen bar det iväg. Tyvärr inte på någon motorcykel utan i Audin som väntade utanför huset.
Tittade som hastigast i hallspegeln på väg ut och försökte fixa till mitt hårsvall så det skulle se lite mer propert ut. Var glad över att det var långt.  Ju längre, desto mindre tid framför spegeln. Så har mitt hår alltid funkat, därför har det alltid fått vara långt.
Väl inne i bilen sätter jag på radion. Hög volym och rutorna ned. Solglasögonen på och jag känner hur vinden smeker mitt hår. Njuter. 
"Det är gott att leva ibland", tänker jag och drar ett djupt andetag liksom för att suga in den somriga doften. Sommaren än fortfarande här trots att vi gått över till November. Det luktar våt, varm asfalt blandat med kohagens ljuvliga doft som jag kör förbi.
Fast jag drar mig till minnes hur det har varit. Det var någon låt på radion från svunna tider om triggade igång minnet. 
Såhär i efterhand kan jag se att jag inte fick en så där värst bra början på vuxenlivet. 
Det var först när jag träffade en kille, jag var väl en sisådär 20 år som mitt fest-liv började rulla igång. Det är rätt mycket för att inte ha varit ute en enda gång och festat, inte sant? 
Vi var ett gäng med bara killar också jag. Vi brukade träffas hemma hos "Bobbo" (fingerat namn)
"Det borde funnits en varningstext på mig under den tiden", tänker jag allt medan låten strömmar ut ur rutorna på min bil.
Drar jag upp musiken och minns känslan. Friheten över att ha hela livet framför sig och inte en tanke på att behöva tänka på några andra än oss.
Men... det var inte bara roligt att vara där i "mellan-landet", någonstans i gråzonen mellan ungdom och ansvarsfull vuxen. Det var många gånger väldigt tufft. Kändes motigt och segdraget. Många var det som skulle "lägga sig i", som vi såg det då. Nu förstår jag att det var av omtanke. De ville så väl att det skulle gå bra för oss men vi ville göra som vi själva ville och känna oss fria. 
Ibland var vi inne på den farliga vägen och det hade kunnat gå snett. Vilket det nu inte gjorde, därför är det egentligen lönlöst att tänka på. 
Det gör jag också när låten tar slut. 
Nu låter jag vinden ta tag i mitt hår och fortsätter lyssna på andra låtar som radion spelar. Foten som inte ligger på gasen dunkar i takt och jag ler. De jag möter senare på gatan ler tillbaks. 
Två unga killar går förbi och de är mitt inne i någon diskussion. Vet att ungdomarna idag brottas med mycket fler och många gånger dubbelt farliga saker än vad jag stötte på som ung. Ibland är det bara tillfälligheter som gör att det vänder. Hoppas i alla fall att de kan "känna livet i sig" ibland.
"Det gör de säkert", tänker jag. För hur skulle man inte kunna, en dag som denna?