Ok. Vad är det för fel på mig då???

Tjingeling alla vänner! Det är de små tingen här i livet som gör det värt att leva. Som att uppskatta och ha det kul i vardagen.

besöksräknare

Ok. Vad är det för fel på mig då? Alltså, missförstå mig inte nu men det verkar som om alla andra runt mig är sådär lyckliga, sunda, friska etc. precis heela tiden. Är det bara jag som kan tycka att den där tiden mellan mörker och ljus är så fruktansvärt tråkig?

Jaja, vi här i Sverige klagar ju jämt..visst, det är alltid nåt som är fel. Är det inte så? Vädret, politiken, staten och för att inte tala om resten av världen. Ni vet, det där folket som heter "alla andra". De som gör en massa konstigheter, som vi som bor här i Sverige aaaldrig skulle gjort. Precis som om vi här är så mycket bättre än dem där borta. Jag har en nyhet då: det är vi inte!!

MEN, nu är det inte de där stora sakerna som händer i världen vida omkring som jag talar om. Nä, jag menar det där lilla livet som vi vanligt dödliga människor, går omkring och försöker leva..så gott det går. Vi som kämpar på med det lilla. I det tysta.. Det handlar om vårt arbete, med våra relationer, med vårat eget mående osv. Och precis som om detta inte var något alla gick och gjorde.. Jag har en nyhet: det gör alla!

SÅ det konstiga med hela denna karusellen, vet ni vad det är? Jo, att vi bemödar oss med att försöka förstå oss på varandra, genom att säga (och vem känner inte igen dessa fraser): "Hej, hur mår du? (sagt med ett leende..gärna stort med bländvita, blekta Stimoroltänder). Med få undantag blir svaret nästan alltid: "Jo tack, bara bra" (också sagt med ett Stimorolleende)

Varför? Jag fattar inte riktigt den här "koden". Om nu (mot all förmodan) någon skulle försöka vara lite ärlig och säga lite försynt: "Nja...det är väl sisådär faktiskt". Ja, då tycker vi att den personen är lite "obekväm" och konstig. Vad tror människan? Att man kan svara ärligt på en så banal fråga som "hur mår du?". Nä, vi vill inte höra sanningen och gud nåde den som försöker säga den..sanningen alltså.

Ska vi vara ärliga.. har vi inte lärt oss att lätt slingra oss ur sådana situationer? Kanske inte medvetet men många gör nog det. Kanske för att vi redan har så mycket att kämpa med våra egna små problem. Vi orkar helt enkelt inte med att en annan människa kommer och vill tala om sina problem också?!?

Men hörrni... med handen på hjärtat. Skulle det EGENTLIGEN vara till så mycket besvär? Jag menar, det räcker ju ofta att bara LYSSNA på vad den andra behöver älta lite extra. Vi behöver ju inte komma med lösningen på hennes/hans problem. Det är nog inte heller det som han/hon vill. Det räcker faktiskt att bara lyssna.

Du kommer nog att bli förvånad. För jag tror nämligen att ingen... och då menar jag ingen..., mer än den som "äger" problemet, faktsikt också vet vad lösningen är. Ibland behövs nog bara att någon är villig att orka lyssna lite. Rätt var det är, så har vi då minimerat vad personen nu än må tycka var ett problem. Genom att sätta ord på det... ha någon som lyssnar.

Det är bara ett enda litet krux.. alla vi här på vår jord..har inte någon som vill lyssna. Denna lilla fundering, såhär en vardagskväll, är alltså INTE till alla dom som inte hittat någon att tycka om, att dela allt med. Nä, den är nog mer riktad till alla dem som har så mycket mer att ge. Trots att de har familj, nära och kära. Jag menar att det faktiskt går att ge något till alla dom som vill ha någon som lyssnar. Tänk vilken skillnad ni skulle kunna göra. Bara genom att lyssna.

Och det gäller nog oss alla lite till mans. Ja, just dig... och dig... och du och du... och jag.

Kraaaam n

PS. Jaaa, jag veeet att jag ser helt galen ut på tårt-bilden. Men, men vad gör man inte såhär en fastlassdag (stavas det så?), semmeldag (stavas det så?), fetväggsdag (min mamma sa att man sa så förr?) och kvinnodag som denna. Vill ju bjuda Er kära läsare på nåt gott ju;)

Och ett PS till då...glöm inte att det är det där lilla vardagliga i vardagslivet..som gör livet värt att leva. Ska jag berätta en nyhet... och en hemlighet? Så är det!

Kramelikram då, n

Våren på G..el??

Blunda och tänk på en plats där det alltid är sommar, där du och din bästa vän rider barbacka genom prunkande blomsterängar... Precis så tycker jag min älsklingsplats på jorden är på den ljusaste delen av året..VÄLKOMMEN in o du härliga vän...vem du nu än må vara..till Ekdungen, där jag bor;)







besöksräknare

Det gamla ska ut..o det nya in.

Våren är på G? Nja..eller kanske. Liite i allafall. Idag tog jag mig tid att sätta mig vid husknuten. I lä och med en kopp nybryggt kaffe. Gud, vad skönt det var. Att bara sluta ögongn, värma fingrarna genom att hålla om den varma kaffemuggen. Lyssna på några små ynka fågelkvitter som lyckades ta sig igenom vindens kalla blåst.

...och rätt var det var..så bröts tystnaden. Brumm, tut, tut och den där välkända melodin, som just denna lilla ljusblå lastbil har haft sedan man själv var barn. Typ för hundra år sedan el så;)

"dododelidom, dododelidom, di dada dada daaaa"...Glassbilen är här (också ett vårtecken ju) och plötsligt så uppenbarar sig på mina näthinnor där jag sitter i solen..88:an. Mmm, det vore ju gott till mitt kaffe nu när våren är här.

Men när jag sekunden efter, känner att kaffet blivit iskallt på de två minutrarna jag suttit här..förmodligen har det blivit kallt av den iskalla vinden. Då inser jag. Våren är inte här... inte än.

Tänk...våren är ju så förgjordat kort också. Det verkar vi liksom glömma bort från år till år. Vi blir lika förvånade över att våren är så kort, som vi verkar bli när den första snön kommer. Då när nästan inga har hunnit sätta på vinterdäcken och då det är "såå halt som det aaaldrig har varit nååågon gång tidigare".

Men eftersom våren är så kort, så gäller det att vara beredd. Så man hinner njuta av den, menar jag. Du vet... när vitsipporna bildar en vit matta i min ekdunge. Så härligt. Det är även där som jag hittar de alltra första outslgna små blomster. Som jag varsamt plockar, tar in och sätter i ett litet glas på köksbordet. De signalerar, "Ja, den är på G, våren".

Håll bara ut... snart... snart kan vi slänga våra kläder,gå barfota i gräset och känna doften av vår. Lite unket först,..du vet allt det där gamla som kommer upp till ytan och som varit gömt under snön...och sen.. den häärliga, höga soldoften... av vår. Livsglädjen som smittar av sig från alla blommor som kämpar sig upp genom de gamla löven från i fjor.

Nä, nu ska jag in och så lite av mina frön. Så de får tid på sig att gro tills det blir dags att vänja dem vid utelivet. Förmodligen, förhoppningsvis den varmare och skönare delen av våren.

Ps... hittade lite nostalgibilder på glassar. Visserligen var jag ju inte med i den här världen när första fanns...men ändå;) Den första är från 67 o den andra från typ 99.

Kraaaam n

besöksräknare

Hej alla glada!

Åh, vad jag längtar till sommaren nu. Också har vi heela långa februari framför oss. Här får ni lite bilder på hääärliga sommaren som finns i mitt växthus. Plus lite vinterpyssel jag roar mig med i väntan på att sommaren ska komma. Det bidde en sparbössa till Malte. Också en bild som visar på hur det egentligen ser ut för tillfället utanför mitt köksfönster. Sten Sture Den Store Stövelfrisk (ja, han heter så...vår katt) tittar in och tycker det är varmast att sitta precis utanför köksfönstret, nära till hands att komma in i värmen.

Kraaam på er alla vänner därute i cyberspace. Hoppas ni alla har det bra, N

En liten dröm om de varma dagarna...

besöksräknare

Vi satt utanför hans egna lilla stuga och drömde om de varma dagarna. Ni vet då ni själva var barn och när man glömt bort vad det var för dag...ja, det var då det verkligen var sommarlov.

Nu ska jag berätta om en dag för inte så länge sedan. En helt vanlig dag, som alla andra? Med risk för att låta som den där reklamen för Fritidsresor och han den där Mange. Ni vet han som bara tjatar på dansk accent om "de där dagarna"... Nåväl, jag tar den chansen;)

En dag som alla andra.

Klockan ringer 6.20. ”Pip, pip, pip”, skriker den med gäll ton. ”Åh, är det redan morgon?”, tänker jag. Kändes precis som om jag nyss slagit ihop ”mina blå” för natten. Nu stiger jag upp och drar upp rullgardinen som stängt ute morgonljuset. Går in på toaletten och försöker titta i spegeln, vilket inte är lätt då lyset sticker i mina morgontrötta ögon. ”Åh, vad jobbigt”, tänker jag och är så trött, så trött.

Letar fram tandborsten och blundar, njuter av att känna tandborsten mjukt massera mitt tandkött. Kommer i ett närmast transliknande tillstånd som kan liknas vid att jag nästan sover, fast ståendes, blundandes och borsta tänderna. Vaknar från mitt tillstånd av att jag känner ”Sture”, katten smeka sig mot mina ben. ”Jaha”, tänker jag, ”Dags att kliva in i duschen”. Känner varma strålar av vatten mot min nakna hud. ”Härligt”… Ännu en gång tillåter jag mig att njuta mig bort för en kort sekund, sen är det dags att schamponera, tvätta och ha balsam i håret. Vaknar till liv av att jag nynnar och inser att ”Ja, jag är faktiskt på ett rätt så gott humör ändå”.

När jag torkat mig, håller på att försöka måla ögonen så att folk jag möter inte ser hur trött jag egentligen är så hör jag ett mjukt gurglande från sovrummet. Katten och jag smyger tillbaks till sängen och där ligger han. Min lilla solstråle och ler mot mig med hela ansiktet. Han är sex månader och får mig alltid på gott humör på mornarna. Han tycker aldrig att det är jobbigt att vakna, han är alltid utvilad på mornar och hans morgonhumör är stående glatt, trevligt och hela han skiner som solen självt.

Vi gullar, leker och gosar med varandra en stund. Ögon söker ögon och vi småpratar leende med varandra medan jag byter blöja, tvättar av honom och sedan ammar honom, efter att jag själv satt på kaffepytten och lyssnar till puttrandet och luktar på nybryggt kaffe som väntar på mig. Allt medans solstrålen äter och kikar på mig vid mitt bröst.

När jag lagt honom på fårskinnsfällen och han ligger och gurglar medan han leker med sina fötter så öppnar jag altandörren och får in solens första varma strålar. Frisk morgonluft strömmar in och jag bär ut de blommor som fortfarande är känsliga för frost till mitt prunkande växthus. Solen är väldigt ljus och ute hörs ett öronbedövat fågelkvitter. Det är alla fågelhanar som sjunger för att honorna ska välja just dem. ”Danskarna”, som var och hälsade på förra sommaren trodde knappt sina öron, berättade svärmor. Och tänk, jag slås av vilket otroligt öronbedövande ljud av fågelkvitter varje vår.

Jag och min solstråle sätter oss ute i den varma morgonsolen och äter goda ostmackor med paprika på tillsammans. Min egna lilla solstråle och jag. Han kvittrar i kapp med fåglarna, jag prasslar med min morgontidning.

Det är då jag hör det. Ett plötsligt, konstigt ljud… Vad är det? En konstig fågel? Ett djur? Det låter först långt bortifrån men kommer snabbt närmre och närmre. Jag rycker till med ett ryck. Det hemska hånar mig rakt in i mitt ansikte med att lysa med ett elakt leende rakt in i mina ögon. Röda, ilskna siffror. Medan han tjuter med en gäll, hög stämma rakt in i mina öron. ”Pip…pip…piiip. 6.25. ”Åhh, nej…jag måste göra allt igen”…

Jag försöker greppa vad det är som hänt. Just det, den underbara tiden med långa sommarmornar är slut. Det är vinter, kallt och jag är inte ledig längre med min solstråle som fortfarande sover så sött bredvid mig. Jag jobbar nu och det är bara stress, jäkt och att slänga i sig frukosten innan man ska iväg, ut i det kalla, råa vädret. Men en sak är fortfarande kvar och kommer så att vara för all framtid. I alla fall så länge jag lever.

Jag vänder mig bort från de röda, ilskna siffrorna som envist hånar mig rakt in i mina ögon och ser honom. Han vaknar, kikar på mig och ler. Min egen solstråle! Då gör det inget om jag måste göra allt om igen, igen och igen. En dag som alla andra.

Ja, det var alltså bara lite tankar såhär i det kalla vintermörkret, den där kvällen då vi satt utanför hans egna lilla stuga en kväll efter att vi byggt en jättesnöhydda som vi satt ljus i. Och tänk vad tiden går fort. Jag tycker inte det var länge sedan han var ett litet knytte på sex månader. Och nu sitter han här med ett stort leende på sina läppar och förgyller fortfarande min vardag på det allra bästa sättet man någonsin kan tänka sig. Var ålder har sin charm, som någon klok och vis människa någongång myntat så sant. Och tänk så vackert allt är ändå, om vi bara tar tillvara på varandra. Sådär mitt i vardagen. Kram alla mina vänner, Nilla

Vad är ditt motto?

besöksräknareHejsan alla glada!

Nu är julen här och med den ska man vara glad... Då är bara frågan: är alla det? Nej, så är det verkligen inte. En grej som jag funderat över är vad folk lever efter för motto? Jag menar: vad har du för motto här i livet som du går efter? Eller kanske du inte har något alls? När jag var liten sa min mamma någon gång en sak som fastnat: "stå på dig...annars gör någon annan det". Ja, det kan man ju tolka hur man vill. Som liten flicka förstod jag nog inte alls vad hon menade men ju äldre jag blev så fattade jag. Och ja, jag kan nog ärligt säga att jag gjort det. Men frågan är då bara om det varit bra? Kanske jag skulle ha gjort som så många andra, levt ut sina lustar i unga åldrar. NÄ, där har de isåfall alldeles fel. Jag menar att var och en MÅSTE få leva sitt eget liv och det finns inget motto man inte kan bryta. Oavsett om det handlar om att leva i monogami eller i ensamhet eller med en massa fruar, eller vad du än vill. Huvudsaken är att DU gör det som känns rätt för DIG.

Nu när man inte är liten flicka längre...förutom inuti sitt skal, vilket jag försöker tänka på närhelst jag träffar en människa i samtal..att det finns ett barn därinne, det är därför han/hon beter som som han/hon gör.. Hur som helst, nu när man inte är en liten flicka längre så lever jag nog mer efter mottot; "det man ångrar mest är det man inte gjort". Ja, så kanske det är. Men då talar jag ju mot mig själv.

Ja, det är inte lätt. Ett motto jag tycker är vedervärdigt är iallafall: "det finns inget dåligt väder - bara dåliga kläder". Men hallå!! Säg det till dem som var med i tsunamin!

Ja, ett annat motto jag tycker är bra är: "sikta mot stjärnorna - så kanske du når till trädkronorna". Hoppas jag når till mina i ekdungen;)

När det gäller mitt eget arbete med hur man kan förhålla sig till sig själv och andra så läste jag någonstans att "var dig själv - alla andra är ändå upptagna". Det tycker jag var bra.

Annars så kan man ju bara helt enkelt lyssna till min kära norrländska fars råd: "He orn schä" (översatt Det ordnar sig)



Ps. fast nu skulle ju den här bloggen egentligen handla om min/vår musik och vårt liv här på landet bland blommor och barn. Men en låt kallad för "He orn schä"..nä, tror inte det. Vi kör på våra gamla invanda rutiner. Det får bli vårt motto för idag, kraaaam n

besöksräknare

Här lite axplock av vad jag pysslat med under sommarhalvåret. Det blev både ett äggahus, vitmålat ladugårdsfönster och lite annat.

Jaha, då är det julens tid igen. Åh, vad jag älskar förberedelserna inför julen. Det är ju mycket roligare än själva julfirandet ju. Fast i år har jag blivit lite snuvad på konfekten, så att säga. Min förkylning satte stopp för mycket av den njutning jag brukar känna. Fast å andra sidan så får jag väl ta igen det i mellandagarna då. Också hann jag ju bli färdig med allt fulpyntande eftersom tv skulle komma och filma. Det var kul...både att bli filmad och att julpynta;) Ja, som sagt...det är mycket som jag bara fullkomligt ÄLSKAR att göra...har vi ju fått lära om mig nu när man blivit tevekändis och allt. GOD JUL vänner:) Kraaaam n

Blommor

besöksräknare

Bara lite axplock från sommaren (som inte riktigt har lämnat oss än). Bilderna togs faktiskt igår (september).

Maten åt vi i mitt växthus med mina goaste vänner. Vi hade "Barbro-kväll" (ett tjejspel, som rekomenderas varmt). Det blev Tapas och det kunde inte göras bättre på någon restaurang (jag hade delat ut recept som de fick göra). Kruxet var bara att det var deras arma stackars män som fått stå vid spisen och laga mat, eftersom de själva var upptagna med annat. Så - tack alla pojkar som gjorde mina recept så fint;)

Kraaaaam n