Vilken frihetskänsla!

besöksräknare

Barn på grönbete. Tänk så många det finns som inte har den möjligheten...

Tar av mig strumporna, sitter och dinglar med bara fötter i solskenet.
"Åh, vilken frihetskänsla!", säger jag högt till Doris (katten).
Hon ligger bredvid mig, kurrar högt och ljudligt som svar.
Känner att jag varit "duktig" så det räcker för idag och nu tar jag en kaffe och väntar på Malte.
När skolbussen har "levererat" honom, skuttar han likt en "kalv på grönbete" mot mig.
Ler med hela ansiktet och ropar glatt:
"Nu är våren här!".
När han är framme hos mig har han lyckats kränga av sig både jacka och "ryggan".
"Ja, fast du måste fortfarande ha jackan på dig!", säger jag och hör nästan min egna mamma röst, hur många gånger har man inte hört den frasen?
"Det har ju inte du!", säger han och pekar på mina bara fötter.
Det är så sant som det är sagt och vid det här laget har han slängt av sig skorna och strumporna också.
De ligger som små "korvar" bredvid Doris, fast hon verkar inte ha ont av det.
Kurrar nöjt vidare medan jag och Malte pladdrar.
Jag orkar inte tjata om att jackan ska på, utan vi sitter bara där och njuter.
Filosoferar om "allt och inget" och har det bara bra resten av eftermiddagen.
Det är något speciellt när man kan ta av sig och känna de där första solstrålarna.
Eller hur?

Tog med mig lite av våren när vi gick in.

Blir så osäker ibland...

besöksräknare

Blir osäker ibland...

Många gånger försöker vi "bädda" in våra barn i "bomull".
Vi vill så gärna skydda dem från allt ont här i världen.
Oftast lyssnar jag till goda råd men sen följer jag dom inte.
Jag har alltid gjort det som känns "rätt i hjärtat".
Ändå händer det ibland att vi hamnar i jobbiga situationer.
Då kan jag så osäker.
Vet inte hur jag ska bete mig?
Oftast är det när jag känner mig stressad eller ledsen för något.
När de känslorna tror jag att det är viktigt att:
förklara!.
Vi kan inte alltid vara glada och trevliga.
Även små barn kan förstå hur det känns att vara ledsen.
Fast vad som är ännu viktigare:
"Kom ihåg att säga att det inte är han/hennes fel!".
(Om det inte är det såklart).
Annars kanske ditt barn tycker att det måste ta ansvar för hur du mår.
... och det är det sorgligt nog alldeles för många som känner, tror jag.

Alla blommor går att sätta i "vas". 

"Én höller si törr om fötterá!"

besöksräknare

Våren är på väg... eller är det hösten?

"Klafs, klafs, klafs", tog nog fram mina vårskor lite för tidigt.
Muttrar något till katten "Doris" som springer ikapp mig på väg mot dörren.
Klafsar in med mina blöta skor i köket,  sätter på vattenkokaren. 
Slänger mig på köksstolen, drar av mig de blöta jeansen och kängorna. 
"Åh, så skönt!".
Tycker mig höra vad "Doris" tänker där hon tyst sitter och tittar på mig:
"... det är okey att inte orka ibland!".
Eller så vill hon bara ha mat, vilket är mer troligt.
Dörren öppnas och tillsammans med en massa löv virvlar Malte in.
Han skiner med hela ansiktet.
Verkar inte bry dig ett dugg om att han är lerig från topp till tå.
Berättar med kvittrande röst att våren har kommit.
Du tittar på mig där jag sitter i bara strumplästen och säger:

"Huvudsaken é att e´n höller si törr om fötterá!", 
Du lägger huvudet på sned, försöker låta som "Emil i Lönneberga" på bredaste småländska.
Vilket du lyckas väldigt bra på.
All ork kom tillbaks som om du hållit ett trollspö ovanför mitt huvud. 
"Simsalabim!", säger du  och viftar med låtsastrollspöt.
Vi skrattar.
Varm i själen igen. 

Nyponsoppa med smulade skorpor i - mums!

besöksräknare

Malte och jag.

Efter att vi vadat omkring i vattentussarna ett tag, gick vi frusna in igen.

Jag skalade en apelsin till vår lilla fika.

Doften av den fick mig att minnas hur det var när jag själv gick på dagis.

"Vet du vad vi brukade få till "mellis" när jag gick på dagis?", frågade jag Malte. 

Han satt vid köksbordet och försökte göra läxan han fått.

"Nä, vad?", svarade han och såg pillermarisk ut. 

Om det var för att han slapp koncentrera sig på läxan eller om han hade ett genuint är intresse av vad jag åt på dagis, vet jag inte. 

Troligtvis inte det senare men jag brydde mig inte utan fortsatte :

"Jo, nyponsoppa med smulade skorpor i", sa jag och märkte hur saliven kom smygande, bara jag tänkte på det.

"Mums, vad gott det var!".

Malte sitter tyst, som förstenad och tittar på mig:

"Oj... stackars dig!", nästan viskar han. 

Nu är det min tur att titta förvånat på honom.

Försöker förklara att vad man äter på dagis ändrar sig med tiden.

"Ja, men de hade väl inte behövt gå tillbaka i tiden?", svarar han med betoning på "tillbaka".

Han försöker trycka in en hel apelsinklyfta i sin lilla mun.

Den får plats med nöd och näppe men genom en liten, liten springa han päser han: 

"Vatten och bröd - det är ju vad tjuvarna får i finkan!".

Break Me Shake Me

besöksräknare

Här sitter jag och förbereder årets blommor.

"Break Me Shake Me!"
Idag får jag ingenting gjort, det är som om det kommit cement i baken på mig.
Regnar, snöar, är alldeles för varmt, blåsigt, vindstilla eller för lerigt.
"Va?", tänker du nog nu: "inte kan det väl vara allt det där på samma gång?".
Nä... men det är allt av lite, varje dag.
Har bestämt mig för att börja bygga på min lilla "bebiskammare" för fröerna.
Så det hinner komma upp lagom till sommaren.
Gör det varje år och det är roligt, fast lite jobbigt innan jag kommer igång.

Min vackra trädgård.

En kopp kaffe i soffan i väntan på att Malte ska kommer hem hinner jag.
Då ska vi fika och han får bli mitt råd om vilka fröer vi ska sätta.
Ibland behövs det att någon nästan handgripligen "tar tag" och ruskar om en.
"Mycket som ska göras och ingen att skicka", säger jag lugnt till Malte som ivrigt pekar på alla fröer han vill vi ska sätta.
Han tycker vi ska ha såna där jättekonstiga som äter flugor och är giftiga.
Jag är mer inne på de med vackra färger och dofter.

"Det gäller att "skynda långsamt", säger jag.
Kryssar omsorgsfullt ide vi bestämmer oss för.
Sitter sedan tysta och drömmer oss bort.
Ser för våra inre hur fantastiskt vackra de kommer att se ut, i sin fulla blom.
Nu ska vi bara så och sedan sköta om dem med kärlek och vatten.
"Det får räcka med att drömma, än så länge", säger jag...
... och tar en klunk kaffe medan Malte spelar "Skywalkers".

Okey, kanske inte är så snällt men vaddår´å?

besöksräknare

Så var det det här med valet av dippsås. Vilken tycker du är godast?

"Okey, det kanske inte är så snällt men vaddår´å?"
Jag hade kvällen till ära förberett mig på att få min vilja igenom.
Bor man med bara killar, blir det lätt så att de får sina förslag genomförda.
Nu tänkte jag försöka vara lite smart, skulle använda mig av "ledarskap" .
Bara lite, så det knappt märks liksom... kunde det väl inte vara så farligt heller?
"Alla medel är bra, utom de dåliga!, säger jag nästan högt där jag sitter vid köksbordet och "smider mina planer".

En "taktisk manöver" i form av en inbjudan till dialog, är aldrig fel.

Det gäller att kunna "hantera" dem.

Först ge dom "utrymme" till deras förslag och sedan "pang" förklara jag för dem vilken "bristande flexibilitet" de har!

Deras ord verkade inte räcka till för det blev tyst en stund.

Lite surmulet gick de med på att titta på den där romantiska filmen jag ville se.

"Jippea, det gick förvånansvärt bra, måste utövas fler gånger!", tänkte jag och kände mig upprymd, fast... "du ska inte säga hej förrän du gått över bron"  och det fick jag erfara.
Nästa "fight" som stod på agendan var nämligen valet av de tre dippsåserna till chipsen.
Oj vad de var på hugget må du tro, snabbt som ögat snodde en av dem till sig påsen och sa:
"Den här blir bra, eller hur? .... Ja, ser ut att bli tre mot en!".
Alla andra utom jag nickade frenetiskt och jag drog en liten suck.
"Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket", tänkte jag, här gällde det att vara tyst och få dem att tro att de hade "vunnit".
Vilket de i själva verket inte alls hade gjort, för det var jag.
Goda chips till filmen, glada barn och en glad mamma.
En lyckad kväll ändå, måste jag medge.

Trollkarlen ifrån Oz.

besöksräknare

Jag vill också stå på scen, som den teaterapa  jag är.

Kön ringlade sig  fram.
Barn med sina "bihang" som skulle på musikalen "Trollkarlen från Oz".
Farmor hade köpt biljett men blivit sjuk så det var jag som fick äran att gå med Malte.
Alla i kön hade ett leende på läpparna, det var en fröjd att se hur förväntansfulla de var.

Markoolio och "Tobbe trollkarl".

När vi sett den var det en uppspelt Malte i bilen på väg hem.
"Vem skulle du vilja vara i teatern?", frågade han.
Jag tänkte efter... de hade ju varit bra allihop:
"Lejonet kanske?", kom jag tillslut fram till.
"Nää..", svarade han och drog ut lite på svaret:
"...du är ju tjej, det går inte...".
Jag nickade och höll med.
"Fast joo, nu kom jag på det...", sa han så plötsligt att jag hoppade till:
.. det hade ju varit perfekt,då hade du inte behövt klä ut dig!"
Jag:
"Ehh... hur menar du då?", 
"... Jamen du har ju hår som en man, det hade varit perfekt!", 
"Ja just det!", svarade jag.
Sedan fortsatte diskussionen om vem som vad var och så vidare.
Den rekommenderas i alla fall, har du möjlighet så gå och se den.