besöksräknare
Mickes kommentar till mitt uttalande: "Sommaren är inte alls i antågande. Det är vintern som inte kommit än"
Hej alla glada!
Vill bli en cool, lugn tjej. Med rastaflätor och dreds kanske?
Tänkte jag skulle prova på det här med att lära mig stressa ned. Ja, i form av exempelvis Yoga, meditation och sånt där. Har redan börjat med afrikans dans. Det är kul. Man ser kul ut iallafall.
Var på stresshanteringskurssintervju. Shit, blir ju stressad bara av att skriva ett så långt ord.
För att inte tala om hur stressad jag var när jag, efter stort möda och besvär äntligen hittade dit. Höll nästan dessutom på att regna bort totalt på vägen. För att inte tala om blåsten. Oj, vad det blåste. "Emil", hette den visst den här gången. Det är den jag går i på filmen ovan.
Först trodde jag bara att alla stormar hade flicknam. En kompis sa, att det var för att stormarna är så lika tjejer." Först är de lugna, sen när de drar tar de med sig både hus och hem."
Nu stämde alltså inte det. För nu har vi haft både Per och Emil här. Tycker dock att de var lite klena ändå. Iallafall om jag jämför med Gudrun. Henne var det klös i.
Med andan i halsen kom jag tillslut till stresshanterings-kurs-intervjun. Förklarade att jag faktiskt inte hade tid att gå på den där kursen... egentligen. Hörde hur knäppt det lät. Det är just därför de ska lära mig att hantera stressen.
De gav mig i funderingar om att tänka på någon episod, då jag kände totalt lugn. Minns när jag var liten. Vi var väldigt mycket i vår stuga i Öhr som farfar byggt med sina egna händer.
Den varma solens strålar smeker mina små händer där jag sitter i bara strumplästen. Sanden sipprar genom dem, när jag sakta häller den i ett kärl. I min värld är det just nu sås till mina köttbullar som består av kottar, i en karott jämte. Grytorna har jag fått av farmor. De skulle ändå slängas, hade hon sagt.
Utanför min fina lekstuga, på baksidan hade jag mitt "kök". Inne i stugan låg farfar och slumrade tillsammans med Lisa, min docka. Hon väntade tålmodigt på att mina köttbullarna skulle bli färdiga.
Jag mumsade under tiden på blåbär som hade blivit över, när farmor gjort en paj till efterrätt. Bina surrade, vinden smekte mitt hår.
 |
| Japp, det är jag och farmor |
Barn, de kan verkligen fokusera på det som de håller på med. Då känner de ingen stress. Minns att jag kunde bara ligga där i gräset. Bara för att se det svaja för vinden. Titta på ett enda grässtrå och faschineras av det.
Det prasslade plötsligt till jämte mig. Det var en orm! Glatt slingrade den sig fram till mig. Fort gick det. Jag tog helt sonika och lyfte upp den. Tittade noga, fick ögonkontakt. Vad fin den var.
Ett skrik hörs uppifrån balkongen. Farmor väckte min slumrade farfar som verkade få eld i baken. Som en pil for han upp och sekunden efter hade han fått tag i en spade och huggt huvudet av ormen! Dängde och slände den några varv i luften. Swisch, swisch, sa det..
Blodet från den sprutade åt alla håll. Fick några skvätt i mina ögon.
Mina ögon, som vid det här laget var fulla av tårar. Vad gjorde han? Varför skrek farmor så? Jag grät hejdlöst, för jag förstod ingenting av det som hänt. Och min vän ormen, hade fått ett så barbariskt slut.
Farfar lyfte upp mig med sina starka armar och tröstade mig nära mitt öra;
"Såja, såja, var inte rädd mer min lilla flicka. Nu har fafar tagit död på den otäcka ormen!"
Vad fel det kan bli, ibland. I den sekunden, vet jag inte vem av oss som kände mest stress. Han, för att han blivit så rädd? Farmor, som inte kunde göra något åt situationen, däruppifrån som hon var?
...eller jag, som hade förlorat utforskarlusten av vissa, "otäcka" djur...
Men, såhär en vinande och kall dag. Var ute och gick, hörde vinden vina. Det lät exakt som det där swisch-ljudet som blev när farfar svingade ormen. Då för länge sedan. Ändå kommer just det minnet tillbaks när jag hör vinden utanför huset.
Håll ut, vänner dock. Solen e på ingång.
 |
| Så vackert det var på min promenad |
