besöksräknare
En positiv tös, det är jag det. Trots att jag både
snavat, snubblat och slagit mig i mitt liv. Precis som alla andra. Fast vi har
alltid, av någon underlig anledning rest oss. Åtkilliga gånger har jag rest
mig, sopat bort gruset från mina skrubbade knän. Fortsatt framåt.
För vad kan vi annars göra? Egentligen? Hur vi än
vrider och vänder oss, fortsätter livet. Det kan vi inte göra något åt.
En liten fråga för dig, att reflektera över:
·
- Är positivt tänkande en medfödd genetisk kvalitet, hos oss människor?
Alla råkar ut för tråkiga saker i sitt liv. Fast även
positiva. Men det verkar som om det är här som vi ibland skiljer oss åt lite grand. En
del fokuserar nästan bara på det som är negativt, medan andra tvärtom.
 |
| lessen... |
Om vi blir ledsna över något, känner vi oss ofta
tillbakakastade till ruta ett. Då är det lätt att vi fastnar i gamla
tankevanor.
Fast jag har kommit på en sak! Det är då jag känner att
jag behöver en människa som med distans kan titta på mitt liv, utifrån. Någon
som vågar ställa alla dessa frågor, som jag helst inte vill höra.
Denne någon, som kan hjälpa mig att komma loss från de
där vanorna. Som påminner mig om att den enda personen som egentligen kan
påverka. Det är faktiskt bara jag själv.
Ett gammalt par sitter på en parkbänk, när jag är på
promenad runt den vackra sjön som ligger mitt i vår stad. De sitter där tysta
och tittar på änderna som glatt simmar runt och ivrigt väntar på att de där
människorna ska kasta några smulor till dem.
Med en naturlig självklarhet håller de varandra i
handen. Det är det som fångar min uppmärksamhet. För det är
precis så jag tänker mig själv på ålderns höst.
Först och främst, hoppas jag att jag får behålla mitt
eget liv, och min kärestas så länge som möjligt. Självklart.
 |
| Det är en konst att hålla kärleken vid liv |
En annan, viktig aspekt är att kunna hålla kärleken vid
liv. Sjävklart kommer den att utsättas för olika små prövningar. Precis som vi
själva snubblar, i vårt liv. Fast vad som är små dispyter och vad som är stora.
Det är något som var och en får avgöra själv. Men det är en helt annan historia
det. Lämnar den för nu.
Det gamla paret slänger lite av brödsmulorna
från bullarna de äter till fåglarna. Jag låter mina steg gå lite långsammare
nu, för jag är nyfiken på de gamle. Tittar lite "under lugg" på dem, när jag
passerar.
Trots att de är både rynkiga, ihopsjunkna. Ser jag att det lyser lycka i deras ögon.
Jag tänker att de har förstått hemligheten. Ja, den där
djupt bevarade hemligheten om hur man håller liv i ett förhållande.
Tror själv att det handlar mycket om respekt.
Fantiserar om vad jag tror att de skulle svara om jag
vågade gå fram till dem och fråga hur det var när de träffades? Den där första
gången?
Då skulle de nog skina upp, deras nu så rynkiga små ansikten. De skulle nog
titta förälskat på varandra och inte alls se de där djupa fårorna. Utan den personen
de blev förälskade i. Som han och hon såg ut, för länge sedan. Unga och friska.
Det är ju oftast så, när vi träffas. Vi vill berätta
för hela världen, hur underbar, vacker vår nyfunne vän är. Hur vi liksom svävar på moln. Denna underbara känslan.
Sedan, när vardagen hinner ikapp oss. Går vi plötslig
på i upptrampade fotspår. Uniformeras till familjer med fredagsmys och
lördagsgodis.
Just detta läser jag att många menar är så negativt. De
menar att det är då vi tappar bort det där speciella. Det som sticker ut och
det som gör oss så starka i vårt förhållande.
Kanske det är så? Fast ändå, tänker jag där jag går.
När jag skilde mig, vet ni vad det var jag saknade allra mest?
Det var inte allt det där fantastiska som vi säkert
kände, då för hundra år sedan när vi var nyförälskade. Om vi nu var det? Är
faktiskt inte så säker. Vi var så unga och det liksom bara blev vi. Av någon
anledning. Kanske för att jag blev med barn. Det är ju en anledning så
god som någon. Fast visst var jag för ung. Bara 20 år och väldigt omogen. Men
det är också en annan historia. Lämnar det.
Nej, det jag saknade mest var just tryggheten.
Alla människor behöver den. I någon form. Redan små barn, kan du stolt höra säga:
”Hemma hos oss gör vi såhär….”
Med en inre stolthet deklarerar de för kompisarna att
de minsann brukar mysa med gotte tillsammans hela familjen varje fredagskväll.
 |
| Kärlek Visst är det så att vi måste tänka mer på att anstränga oss, på att umgås. Tända ljus en tisdagskväll, som en god vän till mig sa. Ta ett glas vitt och äta något gott. |
 |
| Det där vardagliga |
Saknaden var dock inte mest de stunderna. Nä, det var
de där vanliga sakerna som vi gör varje dag. Det som man annars inte har en
tanke på.
I min fantasi tar jag äntligen mod till mig. Är bara
tvungen att gå fram till det gamla paret och fråga. Fick till svar fyra små
plitande ögon som stirrande och oförstående, tittade tillbaks på mig. De tar fram sina hör-apparater och nästan skriker till
svar:
”VAD SA DU LILLA VÄN?”
Fnittrar lite åt mina små fantasier, där jag traskar
vidare. Tänker att jag upprepar min fråga till dem. Nu högt och över-artikulerande. Den gamla damen och herren tittar då kärleksfullt på
varandra. Damen säger, med skrovlig röst:
”När jag var ung, trodde jag att det var den jag levde
med, som skulle göra mig lycklig. Nu vet jag att det är bara jag!"
Så klok gammat tant, tänker jag. I min fantasi kunde jag riktigt höra hennes röst som fortsatte:
"… fast det är
klart. Gunnar, han är nog ett kap, det är han. Lyssnar alltid och är väldigt
förstående. Det är han. Eller hur älskling?”
Den gamle herren tittar oförstående på sin gamla tant och svarar, också med skrovlig och väldigt för hög röst:
”VAD SA DU LILLA VÄN?”
