besöksräknare
Varför har vi svårt för att prata om vissa saker,
egentligen?
.jpg)
Självklart menar jag inte att vi ska gå omkring och prata vitt och
brett med alla om allt.
Men visst är det är svårt att prata om vissa
saker. Varför?
Är vi rädda för att framstå som löjliga? Kanske att
vederbörande ska bli arg? Irriterad?
Ja, vissa människor reagerar med ilska, om de blir
kritiserade. Andra blir generade, rädda och osäkra.
Fast egentligen, varför göra det så komplicerat? Det
vore så mycket enklare om vi helt enkelt bara sa vad vi tyckte eller ville.
Tunghäftan kommer ofta som ett brev på posten för mig.
Fast hur pinsamt och jobbigt det än må vara, så vinner vi på att lära oss säga
som det är.
Våra röster är de bästa verktygen vi har, när det gäller
att kommunicera. Ja, vi har ju kroppsspråket också.
Men, det är faktiskt inte förbjudet att ändra sig, i en
sakfråga heller.Du har ju din fulla rätt att ena dagen pröva någon mer exotiskt
rätt och nästa någon helt annan.
Din smak förändras, ju mer erfaren du blir. Detta
tänker jag, gäller allt. Mat, sex, relationer…
I en tidning läser jag om lite icke viktig info. Kan
vara kul att veta:
”Kvinnor använder upp till 8 000 ord, 3 000
ljud och 10 000 ickeverbala signaler. Så som ansiktsuttryck, huvudrörelser
och kroppspråk.”
Detta gör vi kvinnor varje dag! Fortsätter att läsa:
”Män använder bara 4 000 ord, upp till 2 000
ljud och 3 000 ickeverbala signaler.”
Hmmm, då tänker jag att det faktiskt kanske inte är
konstigt om män har svårt att tolka våra subtila signaler?
Män använder alltså kort och koncist verbal
kommunikation. De förväntar sig att vi gör detsamma.
Det måste väl vara därför som det ofta blir denna
situationen, som du säkert känner igen dig i:
Mannen:”Men, varför sa du inget?”
Kvinnan: ”Men… det är ju uppenbart!”
Tänker att det självklart inte går att generalisera
allt.
Vill ha fler mäns om talar kvinnornas språk. Även
tvärtom.
Tänk om vi kvinnor vågade säga rakt ut vad vi tycker.
”Heja dem, som gör det!”, säger jag.
Fast… med ett litet varningens ord då. För jag tycker
inte det är okey att ALLTID säga ”sanningen”. För vems sanning är det och
varför MÅSTE den sägas, om den sårar?
Kanske är det nödvändigt ibland men med en gnutta
eftertänksamhet, respekt och framför allt kärlek till vår medmänniska.
Det är aldrig fel. Men.. det är väl kanske en helt
annan historia.
Ikväll har jag talat
barnets språk. Efter att vi varit på simhallen, förlorade Malte och jag
oss i kreativitetens anda.
Det blev ett fint akvarium.
.JPG) |
| Maltes och mitt fina akvarium! |
Det är också ett sätt att visa kärlek. Att bry sig och finnas, även om vi kanske inte sa så mycket, där vi satt och pysslade.
Men, det är ju så mysigt. nattinatt folks!
