Fastnade i reklamhögen och hittade...

besöksräknare
Tittar på en tavla som konstnären Karin Sverenius målat. Ja, jag har den, kanske enligt en del, lite nördiga sidan att jag tycker om konst. I alla de former.Gillar att titta på utställningar, även om det inte blir så ofta nu för tiden. Vet egentligen inte varför jag tycker det är så mysigt att göra det men det är hela grejen liksom.  Ungefär samma känsla som när du är och julhandlar. Alla ljusen och eldarna överallt. Förväntansfulla barn och tomtar som bjuder på glögg och pepparkaka. Det är ungefär den känslan jag får när jag besöker någon konstateljé (fast... nä, julhandlingen vinner, det gör den ju;). Ändå... du strosar omkring där, utan tid och rum. Dricker kaffe och bara låter sig ryckas med in i konstnärens värld.

Nu är jag inte på någon utställning utan får nöja mig med att bläddra i nån broschyr som råkat dimpa ned i min postlåda och där beblandat sig med allehanda reklambroschyrer om allt. Min blick fastnade på denna tavla och likt nån recension jag läser, är jag bara mer än villig att hålla med. Denna konstnär, heter det så, när det handlar om en "hon"? Det kanske det gör, med tanke på att man nuförtiden ska säga "hen" till allt och alla? Hur som helst, konstnären är väldigt duktig på att måla ljusets alla växlingar. Vår, vinter, sommar och höst. Har du tänkt på det? Varje årstid har sitt speciella ljus. Dammet som syns så väl när vårljuset strömmar in genom fönstret, som om det vore mer damm just då. Sensommarljuset som gör himlen alldeles röd...

Han + hon = hen (för dig som inte kan engelska betyder "hen" höna;)

Tavlan jag tittar på just nu föreställer en solvarm klippa i det sneda solljuset. Uppe i den blå himlen flyger ett gång vårystra fiskmåsar. Det är kallt och friskt i luften, kanske bara någon plusgrad men jag riktigt känner i själen att våren är på väg. 

Detta tänker jag på här där jag sitter och drömmer mig bort. Så drar jag mössan över öronen, halsduken omsorgsfullt om min hals och knäpper alla knapparna på min jacka. Det får inte komma in en enda liten millimeter av höstvindar här inte. Nu känner jag mig rustad för att slåss mot alla höstlöv som råkar komma i min väg. Ute viner vinden men i mitt huvud har konstnären lyckats hålla vårvärmen kvar i min kropp. Det är just DET jag gillar med konst. Den gör gott, oavsett vad den förmedlar gör den något enskilt för alla som utsätts för den. I det här fallet, vårkänslor mitt på en snålblåst höstdag som denna.

Visste du att denna tavlan av Rembrantd "kökspigan" från början hette "pojke med ansiktet i handen". Här snackar vi "hen" i allra högsta grad;)