Skvallertrappan

besöksräknare

Okey, nu ska jag försöka (kortfattat och begripligt) mig på att förklara skillnaden på "skitprat och skitprat". Vilket sannerligen inte är lätt, tro mig:

När du sitter i fikarummet, är du då den som suttit där tyst när någon gjort sig rolig på någon annans bekostnad? Det har hänt oss alla, om vi ska vara ärliga. Ofta kan tystnad tolkas som att man håller med, trots att ens hela inre nästan skriker:
"detta är inte okey!" 
Eller kanske du skrattade med men ångrade dig när du fått tid till eftertanke? Det kan vara svårt att erkänna och det kan vara lika svårt att verkligen gå och be om ursäkt. 

Mitt problem ligger inte här. Nä, det är nog det motsatta, kan jag säga. Jag tar ofta på mig nästan allt som om det vore enbart mitt fel, även om det var någon annan som sagt något ofördelaktigt om någon. 
Fast jag har bestämt mig för att tycka om det draget hos mig, istället för att se det negativt. Det är väl bättre att be om ursäkt en gång för mycket än en gång för lite? Då har personen som blivit utsatt för det lättare att kunna urskilja vilka som verkligen står för och är hennes/hans vänner när skitpratet väl kommer fram. För fram kommer det, var så säker. Oavsett om det tar tid eller inte, det som "göms i snö, kommer upp i tö". Så är det. Med detta inte sagt att du ska springa omkring och leka skvallerbytta så fort du hört något om någon. Nä, verkligen inte! Det är skillnad på skitprat och skitprat, om du förstår vad jag menar. Ska försöka förklara:
Om ni sitter och skrattar MED någon och inte ÅT någon. Om det är elakt skratt eller vänskapligt. 
Ibland kan jag tänka att vi på våra arbetsplatser runt om i landet kunde lära oss lite av hur småfolket (dvs. Malte och hans kompisar) löser sånt här. Vi borde göra som de och återinta "kompissamtalet". Tänk vad mycket vi skulle reda ut då! För vi kan inte gå omkring och inte prata vare sig med eller om varandra. Det hade blivit ett helt omöjligt klimat att leva i.
Mig gör det verkligen inget om folk skrattar åt mina tossigheter jag gör. Sålänge det finns hjärta med i bilden.

Det gör ont... och är härligt. På samma gång!

besöksräknare

Malte hälsar våren välkommen, bara några månader gammal

Så har den äntligen kommit.  Våren! Det känns i luften och en  del av växterna står redan i full blom. Alla körsbärsträd och såna där rosa Japanska träd ser jag när jag är på väg att hämta Malte (med tillhörande kompis idag). 
Det är lika härligt varje år. Det är som om jag tror att våren inte tänker komma alls också POFF är det sommar. 
Det är nästan så jag får lust att fira. Bara sitta där i mossan, som är det första som börjat växa i min gräsmatta. Fast det gör ingenting. Allt som växer är välkommet just nu. Bryr mig föga om ifall det är ogräs eller inte, jag tycker nästan det är ofattbart att det växer över huvudtaget.

I min trädgård

Malte och hans kompis springer runt som yra höns. 
Sätter oss i det ännu tomma och ekande växthuset som vi ska tvätta och göra fint. Tar en fika med saft och bullar. Malte säger:
"Jag tycker vi ska ha blommor i alla färger i år... utom i svart!". 
Jag säger att det kan väl vara snyggt det med.
"Joo.." säger han och drar ut på svaret som om han funderade. Tittar på sina maskrosor som han håller så hårt i handen och säger:
"... fast jag tycker att vi ska ha några svarta och bruna blommor också. För det är rätt synd om dom  blommorna som har den färgen. Det är ju ingen som vill ha dem!"
Båda nickar väldigt övertygande.
Tja, tänker jag. Vi ska ha blommor av alla färger.
Det sägs att det gör ont när knoppar brister, så även för de blommor som är bruna eller svarta.
Det gör ont... och här härligt. På samma gång!

...med en mössa som har alla färger.

Fuck Google ask me!

besöksräknare

Gör precis allt jag inte ska göra idag - typ. Alltså ingenting. Får inte "tummarna ur" och finner mig själv sittande i soffan och kollar på  något konstigt program där jag inte förstår vad de säger. Försöker läsa på läpparna. Det är någon sorts  finlands-svenska men må så va. Tänker på mitt "lilla" mellanbarn som just tagit flyget dit och ska pröva sina vingar - utan mamma! Ojojoj, finns det någon magisk gräns då man slutar oroa sig för sina barn som mamma? Jag har då inte nått den än, kommer nog aldrig att göra. Hönsmamman har talat!
Tar med mig min kaffekopp ut i solen istället och låter de finlands-svenska få fortsätta prata bäst de vill. Solen smeker min kind och jag känner att våren äntligen är här. 
"För böveln...", tänker jag, " ... det var ju typ vinter i förrgår och igår blev det vår och idag är sommaren redan här! Hur i hela fridens namn gick det till???"

Hajjar nada och ingenting!

Det går så fort och varje år förundras jag över det. Precis som vi blir lika chockade över den första vinterhalkan och har glömt hur vi ska hantera en sladd varje år, verkar vi glömma hur fort våren är över. Eller att våra barn växer upp, det är konstigt.

... nä, går och tar mig en kaffe i solen istället!

Det får mig att tänka på en liten anekdot som min käre far brukade säga till mig när jag var liten. Då tyckte jag bara den var rolig och lustig men nu kan jag tänka att den är rätt sann, om jag ska vara sådär djup och tråkig. 
"Det var en gång en kalv - och då var sagan halv.
Så gick kalven ut - och då var sagan slut."
... ja, precis som med våren.
Jaja, jag vet den är barnslig fast det är jag med,
kram n 
Ps. apropå kalvar så var Malte med sin klass på ko-släpp idag. Undrar så när arrendatorn kommer med våra fem härliga små "koss-tanter"? 

De första blommorna är plockade till mamma. Vad är det nu de heter?

Det borde finnas en varningstext på mig!

besöksräknare

Till och med mitt ljus kände sig vissen idag.... Det är nog mitt fel det med. Vilket i och för sig är eftersom det var jag som mördade det genom att sätta det i ett urvarmt växthus och inte öppna dörrarna i tid. Suck, stackars stackars ljus. Vet hur det känns.

Hej!
Fy fasiken vad jag är loj idag. Fattar nada och ingenting! Det var meningen att jag skulle göra så mycket såhär hemma på en av mina enda lediga dagar denna veckan. Du vet, allt det där som jag inte hinner göra när jag jobbar. Hade förberett allt så noga och peppat mig själv till max när jag la mig, det gick nästan inte att somna. Låg där och såg för mitt inre hur duktigt jag dammsög, skurade golvet, klippte gräsmattan och petade ned alla blommor som jag köpt jord till. Blev nästan trött bara av att tänka på hur duktig jag skulle vara idag. Lovade mig själv dyrt och heligt att jag absolut inte skulle gå och lägga mig efter att jag sänt iväg Malteponken med skolbussen. Hur trött jag än va, vilket jag befarade jag skulle bli eftersom klockan lyste ilsket rött 03.15 mot mig sista gången jag kikade på den med ena ögat (det som envisades med att inte kunna somna).
Så, vad hände då? Joo, jag gick och la mig efter att jag sänt iväg honom med skolbussen. Såklart! Jag var ju trött! 
Därför sitter jag nu här och känner mig onyttig och oduglig. Klarade inte ens av att hålla mig vaken de ynka små minutrarna tills jag vaknade till liv. Jag hade ju kunnat sätta på kaffepytten eller vad som helst, det hade säkert hjälpt. Men nähädå, det var ju mycket skönare att krypa ned under täcket igen.
Till på köpet så verkar det som om alla världens knäppisar till människor verkar typ flocka sig just omkring mig när jag känner såhär. Varför? Det är som om alla såna bara dras till mig som om jag vore en magnet. Förstår ingenting! Det är när jag mår såhär som jag inte orkar med sånt. Fattar inte alla knäppisar det?
Som om inte detta var nog, vill jag tala om för dig att det är lag på att inte vara nyttig en dag som detta, bara så ni vet. Så jag får väl ta mitt straff då och jämfört med döds-straff så är det ju ingenting egentligen att behöva dras med en och annan idiot till människa. Det är bara lite lustigt hur samma människor kan vara hur trevliga och gulliga... annars, när jag inte mår såhär. När jag är på gott humör ja, då är de trevliga och när jag känner mig urusel som människa ja, då passar det att visa de uslaste sidorna. Orka! Orka!
Tro nu för guds skull inte att jag är typ deprimerad eller nåt för att jag skriver såhär. Ibland kan det vara svårt att läsa det komiska i en text om det är annat man är ute efter. Särskilt om det är lite ironi man är ska försöka sig på att skriva. Det har jag varit med om många gånger. På mitt jobb skriver vi i små böcker till varandra om allt och inget och jag har ibland en benägenhet att försöka skojja om allt. Fast hur många gånger jag än trampar i klaveret och försöker vara rolig genom det skrivna ordet, har jag fått stå där snällt "med mössan i hand" och be om ursäkt:
"...jamen, det var ju inte såå jag menade. Skojjade ju bara..."
Suck. Ja, det borde nog finnas en varningstext på mig. Särskilt såna här dagar. Det är nog bäst jag stänger in mig och inte träffar en själ. 
"Allra helst inte skriva nåt...", tänker jag i samma stund som jag skriver detta. Så det är väl lika bra att be om ursäkt redan nu dårå. 
"Flååt, kära läsare. Jag glömde skriva "varning, varning" innan du började läsa". 
Hepp!

Tagen på bar gärning!

besöksräknare

En liten tur till Strandbjörket hann vi också med... fast det blev visst en dyr fika för vi fick p-böter. Hmm... och HUR ska vi förklara detta lilla missöde då? 
"Ja... men vi hade ju det så kul så vi visste inte att man dels varken fick stå där vi stod eller att tiden gick ut. Automaten tog inte kort och jag hade bara en femma på mig och då fick det bli den... liksom..."

10.30 skulle vi vara där. Jag och Malte skulle till tandläkaren. Nä, inte jag men Malte. Först hamnade vi på ett äldreboende (av alla ställen). Vi satte oss och det var så trevligt att konversera med de gamle. Det kändes bra för vi hade ju kommit i tid och allt. Tills jag såg skylten!.

"Det råder MAGSJUKA här så besök bara om du måste!"
Insåg att jag var på fel plats. Och hoppas verkligen inte den gamla senila damen som jag pratade med (hon bedyrade också att vi var hos tandläkaren för övrigt-hmm) smittade oss, vill inte ha den åkomman ingen.
Det blev till att springa, eller halvspringa om du försökt till på konsten att skynda dig med ett barn. Helt hopplöst! De hittar ju allt möjligt och omöjligt på resans gång. En sten, nån pinne som såg ut som Harry Potters flygarskaft. 
Ja, när vi väl andfådda hittade rätt fick jag då fylla mina fickor på min gröna skinnpaj med Harry Potterkvastar, stenar och annat krimskrams. De stod ut som två små påsar på sidan av jackan. Malte ha också fått en superdupertuff skinnpaj av sin bästa kompis Lukas. Han är ett år äldre och vi ärver hans plagg. Det är vi såå tacksamma för, det är nämligen så att Annelie, Lukas mamma har väldigt fin och dyr smak så jag bara tackar, niger och tar gärna emot. Tror nog jag är hennes gladaste mottagare för jag får mest, haha.
Hos tandläkaren gick det bra. Jag fick ingen utskälllning alls om att vi borstar slarvigt och att han äter för mycket godis. Nu vet jag att han inte gör det men jag har lite dålig erfarenheter från förr när jag gick med Philip och Felix. Jag var nästan rädd för att gå dig. Oavsett hur mycket vi tragglade med att göra allting rätt så hade Felix alltid problem med sina tänder. Det kan ju var så, en del har nån dålig saliv eller så, har jag hört. Vi andra har råkat få den bra sorten.

Såhär kan det se ut när kompisar ska sova över. Jag propsar på tandborstning, hur stora barnen än är.

Efter det körde jag till ett kontor på norr för att skriva på en lass-lista. Efter det bar det iväg till Kommunen för att skriva på ytterligare en lista. Det var roligt att ha Malte med, då blir det som om jag känner mig lite stolt. En moders instinkter kanske?
Vi började prata om de där böckerna vi läste när vi hade vår första kull med barn. Och att jag just nu läser den där boken  som en av Anna Wahlgrens döttrar skrivit. Den bevittnar en helt annan verkligen än den Anna W själv beskrev. Lite rolig läsning, kan jag rekommendera. Ja, man ska inte tro allt som står i tidningarna, det ska man inte. Tänk på det när du läser om mig någonstans.
Efter det bibblan. En snäll tant visade oss var alla Harry Potter och andra trolleriböcker fanns. De lånade vi. Träffade en av mina bästa vänner där och vi tog en fika. Det var mysigt.
Sen tillbaks, då stod hela fackgänget utanför och "nypte lite frisk luft" och min bil stod precis gämte. Micke hade givit mig strikta order om att inte shoppa loss och det löftet hade jag hållit. Lappen som viftade på bilen vittnade om annat. Böter - 400 kr. Jaja, där rök den där fina klänningen jag tittat på på Gina men men, det kan kvitta. Tagen på bar gärning alltså!

Malte har verkligen inte Dyslexi, han skrev och läste flytande böcker redan som tre-åring.

Väl i bilen på väg hem frågade Malte vad det fanns för sjukdommar som man inte kunde operera bort? Det fanns ju typ, tics, tvångstankar och dyslexi. Han undrade vad det sista var och jag försökta uttala det rätt, vilket det faktiskt inte var:
"Dyxeles... Dyselektiv... så tror jag man säger... Dyxelectiv!"
Han tittade på mig, arg nu och rynkade pannan rejält:
"Men mamma! Nu förstår jag INGENTING!! Vem har bestämt det ordet?"
"Det vet jag faktiskt inte, lilla gubben. Det står bara så i ordlistan:" svarade jag.
Malte:
"Han skulle jag vilja prata med om ett och annat, för han verkar ju inte ha fattat någonting! Man sätter inte ett så svårt ord att stava till och uttala om man nu har problem med det. Nä... han var inte bra på sitt jobb!" 
Jag skrattade och kunde inte mer än att hålla med. Fick till och med slå upp det för att kolla hur det stavas.

Mina gamla möbler hänger med några år till, innan de faller isär totalt.

Nu hemma igen och tvättar fönster och hänger gardiner. Allt tar sin tid men jag gör det lite i slow motion. Det får man göra när man är lite förkyld som jag. Synd om mig;)

Som belöning fikade vi i den ljumma vinden. Härligt med vår!

Alla vill till himlen men få vill ju dö...

besöksräknare

Det gäller att leva och vara glad medan man kan!

Mina ekar håller på att dö! Det tar tre hundra år för en ek att växa upp, tre hundra år lever de och  trehundra år tar det för dem att dö. Och just det ska hända när jag bor här! Tänk vad de måste ha varit med om mycket, mina kära och stora ekar. Nu är de inte unga längre men jag hoppas de mår någorlunda och kan njuta av den sista tiden, trots att de ser lite si och så ut. Än är de i alla fall gröna och fina om sommaren, det är mest under de hårda vintrarna som jag sedan får gå och plocka upp små delar av dem på marken.
Fast å andra sidan, allt har väl en mening. Eftersom åkgräsklipparen har fått för sig att slut fungera och Micke tycker att den är för dyr att laga så är det väl bra då att vi inte kan (läs vågar) låta våra barn eller andras vara där just nu. Det kan hända att grenar faller ned i huvudet på dem och det är ju inte varit så värst bra. 
Nu är det alltså slut på Ekdungens försök till att vara mjuk gräsmatta för jag tänker då inte gå med en handjagare och svettas med att klippa där. Det räcker gott och väl med de övriga 3000 kvm jag har att hålla efter och det gör man ju inte gärna typ med nagelsaxen. Det gick bra när Micke satt på gräsklipparen och päste. 
Så, jag köpte vildängsfrön och jag slängde ut och det kan ju va fint det med.  Kan fortfarande hänga upp min kära hängmatta ändå, så jag kan ligga där och njuta av mina kära gamla ekar innan de lägger av för gott. Om jag får en gren i huvet kan kvitta. Då dör jag ju lycklig i alla fall (skojjar såklart).
De är fem stycken som står där så stora och stolta. Ibland när jag ligger där i hängmattan och funderar på hur mycket de har varit med om egentligen. Tänk - sex HUNDRA år! Det är lång tid det. Det var både innan bil, elektricitet eller ens Gustav Vasa fanns!
Ja, det är vad jag går och tänker på när jag håller på att dona med lite blomster och annat i solen idag. Allt medan radion spelar:
"Alla vill till himlen men få vill ju dö", och det är så sant.
"Man vill äta kakan men ändå ha den kvar!, och så är det med mina kära gamla ekar också. Jag vill gärna ha dem kvar men inser också att de med har rätt att dö någon gång. Tur att det tar trehundra år, då kan jag lugnt låta dem stå och dö i frid. Med några små undantag då: 

• studsmattan till barnen under ryker
• det blir fin blomsteräng 

Fast min hängmatta. Den rör ingen!
Ja, tänk bara vad mina ekar varit med om bara genom mitt lilla jordeliv och de små "frön" som jag satt till världen. Hoppas de fått sig ett och annat skratt;) 

En get med magiska fingrar som får heta Skalman!

besöksräknare

Oj, så många "måsten" jag har. Fast en del är ju roliga också att göra, de är ju det.

"Sköna Maj välkommen!".

Grillar på altanen medan manskören sjunger in våren på tv så det ekar inifrån vardagsrummet. 
Så står det nedklottrat på ett av mina alla små papperslappar som jag har liggande överallt. Ibland tänker jag att jag är som en av de där alla författarna i gamla filmer som sitter och skriver lapp efter lapp, vilka oftast hamnar i soppåsen när jag städar. De allra flesta tankar stannar där och jag får väl se det som någon sorts terapi, eller nåt.
Får alltid lite panik innan våren sätter igång... på riktigt, liksom. Då blir det fler lappar. Kan se det som en sorts "mätare" på hur mycket jag tänker och funderar. Måste lära mig att hantera det där lite bättre, annars drunknar vi väl alla av alla papperslappar jag klottrar på här hemma. Fast å andra sidan kanske det är ett bra sätt att få ur sig alla måsten? Det enda jag egentligen måste är att hitta nåt bra sätt att få ihop pusslet med familj, jobb och fritid fast det är jag inte ensam om. 
Därför ska jag prova nåt nytt i år. Tänker lägga all min energi åt att njuta och åt det jag verkligen vill göra. För hör och häpna, jag hinner med ändå, det gör jag ju alltid. Årstiderna lever sitt egna liv och det är väl som jag brukar tänka:
"bara att luta sig tillbaks och hänga med". Nåt annat kan vi inte göra.
Ps. Men OM jag skulle bli miljonär, bara sådär liksom, skulle jag:
1. investera i en "Skalman". Ja, jag vet inte vad de heter? Kallar dem för det, där där självgående gräsklipparna.
2. Resa utomlands. En gång med barn och en gång utan.
3. Ta med mig en alldeles egen trädgårdsmästare i form av en "allt-i-allo". Det gör inget om han (eller hon) är någon mörk skönhet från något exotiskt land med magiska fingrar som skulle kunna massera också... OCH dammsuga... OCH diska... OCH sjunga fina stämmor på mig... OCH få mig på gott humör genom att laga gourmé-mat hela sommaren lång.
Ja, dessa tre punkter skulle underlätta mitt nya sätt att hantera mina måsten. Det hade underlättat en hel del, det hade det ju;) 

Ps (igen), nu kom jag på hur jag ska kunna få mina tre önskningar att gå i uppfyllelse! Det är superenkelt: 
bara att gå på auktioner och hitta en såndär "Alladin-lampa", gnida den tre gånger och POFF, så flyger anden ur den och uppfyller mina önskningar. Bara sådär liksom. Det är hur enkelt som helst och väldigt trovärt att det skulle ske, eller hur? NOT!
Nä, då är det bättre att göra som jag föreslog innan:
"luta sig tillbaks i solstolen och bara hänga med". Skiter i att leta efter anden, tror jag. Eller... varför sluta drömma, förresten? Det kan ju ske under, det har man ju hört.
... eller får jag se verkligheten som den är. Det räcker med att ge mig en Skalman. Ge mig en sån, tack! 
... eller, när jag tänker efter så går det lika bra med en get. Han kunde få beta fritt hur mycket gräs han vill. En get med magiska fingrar som får heta Skalman. Så får det bli;)