Tjoflöjt

besöksräknare

Vad har jag gjort idag då?

Jag har varit ute i höstvinden och rensat i mitt stenparti. Vad det är härligt att känna den friska vinden. Det luktar så gott. Fast nu ska jag inte bli poetisk här. Inget kul att läsa.

Därför tänker jag berätta något annat. Något som kanske är roligare att läsa. Hmm… vad kan det vara då? Hjälp. Är mitt liv så händelselöst?

Vet du, vad jag tänkte på där i mitt land? Jo, vi har alla behov av att bli omtyckta och älskade av andra, eller hur? Vem har inte känt värmen från några ord, en blick, en arm runt axlarna som säger, ”Jag gillar dig, du är bra.”

Det är bara det att för dom som vill bli omtyckta jämt, i alla situationer, de har det inte alltid så lätt. Jaja, jag pratar väl om mig själv, det får jag väl medge då. Ja, jag tillhör dem som känner ett stort behov av att bli omtyckt. Av alla och envar. Eller åtminstone accepterad av alla. Det kan man väl begära att få bli. Om inte accepterad, så respekterad. Det tycker jag alla ska bli.

Om du nu tillhör den skaran, som jag gör. Då kan en konflikt ibland en katastrof och jag kan känna att den måste jag förhindra eller undvika. Fast vet du, jag ser det inte som ett handikapp. Snarare tvärtom. Jag menar, varför måste det gå så långt som till en konflikt? Är det inte bättre att försöka lösa saker och ting, innan det går så långt? Svar, JA!

Jag kom på väldigt tidigt i livet ett supersäkert sätt att bli omtyckt på. Det är rent ut sagt idiotsäkert och nu ska jag berätta det för dig. Spännande va?

Hihi, nä det är så lätt och jag tror du redan kan det. Sanningen är nämligen att människor tycker om människor som tycker om dem. Var det besvärligt att förstå? Jag menar att en person som träffar en annan person, kommer att bli omtyckt om han eller hon har den goda smaken att tycka om den andre. Blev det mer klart av den omformuleringen? Inte... hmm.

Jo, när jag var liten och kom på detta, använde jag mig mycket av det. Oavsett om det handlade om att bedyra mamma om att hon gjorde det godaste chokladbollarna i världen. Eller om det handlade om att blidka fröken i skolan. Belöningen kom snabbt. En extra chokladboll. Eller ett bra betyg i uppförande.

Det som är sorgligt i det hela, är att andra människor ibland verkar tro att det är ett drag som inte är äkta. Fast det kan jag intyga, att det är. Jag vill verkligen att andra människor ska ha det bra. Vill att alla ska känna att de är omtyckta och älskade, precis som de är. Jag gillar att ge små presenter till andra, bara för att se hur glada de blir när de river upp pappret, som små barn.

Så God Jul å er allesammans och Kraaaaam n

Bed on roses

besöksräknare

Ikväll kommer jag inte att vara ensam.

Ikväll kommer jag att slåss med mina demoner.

Ikväll kommer jag att älska med spöken.

Ikväll vill jag lägga mig på nålar och låta dig ligga på rosenblad.

Ikväll vill jag känna att jag lever.

Ikväll vill jag inte lära mig av gamla misstag.

Nej, ikväll vill jag älska med dig.

http://www.youtube.com/watch?v=jKOjcqoZRRs

Picknickkorgen packad

besöksräknare

Idag packade Malte och jag picknick-korgen och gav oss iväg till mamma och pappa. De bor härligt vid sjön och folk badade till och med fortfarande. Andra hade tagit cykeln själva, slängt den och låg, utsträckt på det stora grönområdet vid vattnet. Vi hade med oss blommor, äpplen och tomater till dem.

Till på köpet kom moster förbi och fikade. Det är så roligt att träffa sin släkt ibland. Trots att man bor långt ifrån och inte ses ofta, är det som om man känner varandra in i själen. Kanske låter lustigt, fast så känns det. Roligt och mysigt var det i alla fall att sitta där i solen och njuta. Såhär i sensommarens sista varma dagar. Dricka saft och äta glass. Kaffe och kringlor.

Minns dagen innan Malte föddes. Då satt jag under plommonträdet i min trädgård i bara min bikini och det var så varmt. Det var ändå i slutet av september. Än finns härliga dagar att njuta.

När vi åkte hem, Malte och jag idag, stannade vi till och handlade för att grilla till kvällen. Bonden hade skördat åkern, det doftade underbart. I morgon blir det till att måla söderväggen, om vädret tillåter. Det är också en underbar doft. Nymålat. Varmt trä. Och hö intill. Det är sommarminnen för mig. Från stugan där farmor, farfar och jag var hela somrarna.

Hur som helst. Malte fick till sin stora glädje ett par tjugo-sedlar av moster. Tror det faktiskt är de första sådana han fått. För i bilen påväg hem, satt han förtjust och tittade noga på dem. Varpå han utbrast;

"Tänk att vår moster har pengar med sin egen bild på!"

Tja.. nu var det ju Selma Lagerlöfv på sedeln. Men, men i ett barns ögon var de väl kanske lite lika då. Moster och Selma.

Jaha, då vet jag vem jag kanske kommer att likna när jag blir gammal. Inte dåligt. En blivande Selma Lagerlöf.

Kraaam nilla, alias Selma Lagerlöf

Tid att njuta...

besöksräknare

Min tid med dig

Tid, vad är det?

Hur tillbringar vi vår tid?

Är det egentligen viktigt hur?

Se på ormarna som slingrar sig upp och ned för ett hål

Och det bara för att det är skönt

Inte för att äta, inte för att älska

Se på det lilla barnet som bara ligger där i gräset och tittar på ett strå

Och det bara för att det är skönt

Inte för att det är viktigt, inte för att det måste

Tid, vad är det?

Har det egentligen någon betydelse hur, när och varför vi

tillbringar vår tid som vi gör?

Huvudsaken måste väl ändå vara att vi gör det som vi vill

Inte för att det är nödvändigt, inte för att vi måste

För att vi vill

Jag vill, du med?

"Mammauu, är det du?"

Sitter nu här, nyduschad och fräsch som en nyponros mitt i natten efter dagens bravader.

Har nu sjungit in och spelat in en del klipp för kommande musikvideo. Det blev nog bra. Satte stämmorna, alla utom sista versen.

Fast sicken dag det varit. Ja, ni som läst på min fejjan-sida, vet ju redan. De började helt sonika med att Micke låste ute sig från sin egen bil. När den var på och han var utanför. Det löste sig, efter att han fått panik och sprungit runt som en virrig kossa här, utomhus och inomhus.

När jag då skulle till jobbet, mmöts jag av den andra kon. Ja, denna gång var det en riktig kossa som stod helt fredligt och betade av mina blomster. Det blev helt sonika till att leka kofösare där på morgonkvisten då.

När jag väl kommer hem efter att ha köpt present till svärmor som fyllde år. En stilla liten parentes här, varför gör inte svärmödrars söner sådana banala saker själva? Ja, jag bara undrar. Fast jag har nog svaret själv. Ja just det. För att de oftast har en tjej som gör det. Där gick jag i fällan då.

När vi kommer hem blir det till en nedtrampat gräsmatta. Fattar ni hur mycket en endaste kossa kan trampa ner? Alltså, hon måste ha sprungit maraton runt huset ett antal gånger. Så mycket fotsteg var det. Och vad tung en endaste kossa måste vara. Fotstegen var ju typ en decimeter ned i marken.

Hur som helst, då väntade nästa äventyr. När vi öppnar dörren, utbrister Malte glatt;

”Mamma… det luktar Sture här inne!”

Det gjorde det verkligen. Denna annars så stora katt gör sig nu så liten han kan och smiter fort som attans förbi oss ut genom köksdörren. Jag hade glömt honom inne, när jag hade fullt sjå att vara alla kossor till lags på morgonen, Micke och Kajsa Ko här utanför. Det blev till att torka kattshit då.

Puh… nu måste väl ändå denna dag vara till ända. Har tänt ett ljus, dricker the och tänkte bara skriva av mig lite till eder, mina kära läsare innan det är dags att hoppa i bingen.

Som att hämta, lämna barn på dagis. Ta hand om allehanda kossor, Micke och Kajsa Ko, torka kattskit från Sten Sture Den Store.

Samt köpa present till svärmor. Tur att den ena kossan frågade vad jag köpt innan vi kom henne på kalaset, så jag slapp stå där och skämmas över att jag själv är en sån kossa som gör allt det där. Alldeles gratis, dessutom.

Kraaam och gonatt vänner, från en annan liten kossa Mu

É bananerna fina idá?

besöksräknare

Eh… jaha, här sitter jag då. Fast jag egentligen skulle bli videofilmad just nu. Fast då råkade jag göra något dumt precis innan vi skulle börja filma. Jo, jag skulle bara föra över lite bilder från kameran till hårddisken. Ni förstår, jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att lita på att bilderna i min mobil blir så bra som jag vill. Andra människor slänger in bilder från mobilen till fejjan och så. Okey, jag börjar väl lära mig, fast fortfarande känner jag att jag litar mer på min hederliga kamera. Som jag för övrigt har med mig överallt och dokumenterar vad som händer i mitt liv.

Åter till det jag råkade sabba då. Jo, jag skulle vara duktig och radera alla bilder från kamerakortet, för minnet blir fullt annars. Och det är så jobbigt att behöva gå igenom alla bilder jag redan har, innan jag kan komma till de jag ska föra över. Liksom, om ni förstår.

Vad jag inte tänkte på, när jag tryckte på raderaknappen, var att det också fanns filmer med på kortet! Filmer som inte bara jag hade tagit, utan även Micke.

Ops, kom på det när den där gröna stapeln började sin vandring mot sitt slut. Shit! Nu gällde det att vara snabb i fingrarna. Då blir jag fumlig och får inte pilen till ”avbryt”.

Så. Nu var det försent. Går upp för trappan. In till Micke. Han sitter med hörlurarna på för att få ned låten, som jag ska sjunga till när vi spelar in. Han tittar på mig. Tar av sig lurarna och säger, med eftertryck i rösten;

”Den där minen tycker jag INTE om! Vad har du nu gjort?”

Japp. Så därför sitter jag här nu med min kopp the och väntar på att han ska ha tagit fram alla filmer, bilder och så som är raderat. För se du, han kan sånt. Bara det att precis ALLA filmer och bilder kommer fram då. Även de man, av någon anledning velat ta bort från kameran redan en gång.

Jaja… allt kan hända när jag är i farten.

Annars, denna helg så har ni som följer mig på fejjan inte kunnat undgå att det har varit mycket bananer här i familjen. Ja, för alla runt om oss också för den delen. Det hela började ju med att Micke kom hem med en hög, sponsrad från jobbet. Här vill jag ju inflika till dem där, att jag ÄR faktiskt väldigt tacksam och så för alla bananer. De har och är till mycket glädje. Om det nu inte varit för att Micke hade tyckt att mitt kött som jag tagit upp för grillning inte dög. Och skulle köpa annat. Visst det gjorde han, men det gick inte att äta. Men det är en helt annan historia.

Så, då satt vi där med en hög bananer. Vi grillade dem med choklad istoppad och sirap till, det var gott. Vi åt skivad i corn flakesen på morgonen, det var gott. Vi åt mosad banan med socker och mjölk till mellanmål, lite för sött för min smak men barnen i byn tyckte det var gott.

Vi åt banansockerkaka till eftermiddagskaffet med grannarna, det var väldigt gott. För äggen jag hade i, eller ägget för det skulle bara vara ett, hade grannens höns värpt. Åh, vad det blir gott att baka på såna ägg. Så gul gulan är! Det är knappt klokt. Tack grannen, vill ha mera ägg sen.

Vi åt hemmagjord bananglass till kvällen, den var god.

Inför läggdags fick Malte ta ett skumbad. Han hade precis valt ett nytt Spöket Labanduschtvål. Skummet bubblade i karet och vad upptäcker jag då. Jo, doften! Den där doften känner jag igen. Jovisst, just det. Såklart… var det banandoft!

Ja, nu återstår då bara två bananer kvar. Och precis som jag skrev på fejjan, tänker jag sända tillbaks dem med Micke imorgon till jobbet. De kan han gott ha till frukost.

För nu vill jag vila lite från allt vad bananer heter.

Fast, måste bara berätta en rolig episod som hände mig för ett tag sedan. Stod på torget och sålde frukt i ett stånd. Alla gamla tanter som kommer frågar ofta, lite småsurt sådär som om vad jag än kommer att svara så har de redan bestämt sig för att jag inte talar sanning. Så det så. Frågan som kommer är;

”Är äpplena (…päronen/plommonen/blommorna etc.) svenska?”

Varpå jag såklart alltid svarar ”ja”, för det är de ju. En dag kommer en sådan där sur tant och snörper med munnen. Klämmer på varenda frukt, vänder på dem. Tittar noga på dem med sina glasögon på nästippen, vänder sig till mig. Så kommer frågan;

”Är bananerna från Sverige?”

Varpå jag såklart svarar, helt sanningsenligt;

”Ja”

Kraaaaam n

Bad hairday

besöksräknare

Om jag berättar detta, tror du väl mig inte. Det är nämligen på detta viset, att jag inte klippt mig på över tio år!

Nåja, toppat några gånger men absolut inte hos någon frisör.

Det är inte så att jag har någon frisörskräck. Inte heller är jag rädd för att mitt hår ska förstöras på något sätt. Att de ska klippa av det. Bara sådär snabbt, innan jag ens hunnit svara på hur jag vill ha det.

Nä, det handlar inte om det. Snarare… ja, jag vet inte faktiskt. Kanske är det de starka ångorna från permanetvätskorna som skrämmer mig?

Kanske det är efter den gången, jag gick till frisören för typ tio år sedan. Jag sitter där, känner mig till åtlöje för alla de andra kunderna på salongen. När frisören trycker på mig en sådan där hudfärgad ”hätta” på mitt huvud. Bara att dra på den, var ju ett enda stort ”aj”. Om ni förstår..

Slitsamt drog frisören sedan ut små, små strån för att bleka det. Mina ögon tårades och jag kände att jag bara ville skrika till den söta, unga frisörskan att hon ska sluta, för h-vete. Fast det gör jag såklart inte. Det passar sig inte. Dessutom svär jag aldrig, för den som känner mig.

Bara när det gör så ont så man bara måste. Som när man råkar slå i tån, eller nåt.

Jag sitter alltså kvar, där i frisörstolen och ler urfånigt åt tanterna som sitter mitt emot mig. De har pappilotter i huvudena och har en dånande apparat runt huvudet, de varken hör eller ser så bra alltså. För läsglasögonen har de glömt hemma på nattduksbordet.

Min ögon är fulla av tårar, från att det gör jätteont för varje litet hårstrå, den söta, lilla frisörskan drar ut. Hon babblar på om någon kändis och jag nickar och hoppas att jag svarar ”ja”, på rätt ställe.

Det gör jag nog. För lite senare kommer hon med en kopp kaffe och jag får en skvallertidning att bläddra i. Tillslut, kan jag faktiskt tycka att det är rätt gemytligt att sitta där i frisörstolen. Lyssna på musik, visserligen gammal sådan. Drar mig till minnes att min gamla mormor hade något gammalt band med ”Göinge-flickorna”. Redan då, borde jag ju anat oråd. Jag menar Göinge-flickorna! Vem vet vilka de var? Ja, inte de som är födda efter 1950.

Men icke. Jag fattar ingenting utan bläddrar glatt vidare, bland kändisskvallret i tidningen och nickar förstående till tanterna för femtielfte gången. Tänker att de nog är senila, som glömt att vi redan hälsat så många gånger. Fast vad gör väl det? Vi har det ju rätt bra, där i den lilla salongen full av den äckliga hårläggningsvätskan. ”Jill”, hette den. Råkade jag se, när de hällde en hel liten flaska i den stackars tantens huvud. Drar mig till minnes, att det märket hade minsann min gamla mormor med. Inte ens då, anar jag oråd. Nä, då tänker jag istället att tanten som hälsat femtielva gånger, hon kanske inte är senil. Hon kanske bara är hög av hårläggningsvätskan.

Tja... där sitter jag då och tänker att det var väl inte så farligt att gå till frisören. Tills de tar av mig hättan.

Halva håret följde med. Hur den söta, lilla frisörskan än tvättade, fönade och frenetiskt dränkte in mitt torra hår med allehanda fettdrypande vätskor. Stod det bara rätt ut.

Gick ut från salongen och såg ut som en punkare. Säkert tyckte en del att jag såg häftig ut. Det var i alla fall vad jag inbillade mig själv när ett gäng tonårstjejer vände sig om efter att ha gått förbi mig. Fast jag undrar… lite såhär i efterhand. Hm…

De gick nog inte in på samma salong som jag just gick ut från. Fast å andra sidan fick jag väl skylla mig själv. För hade jag läst vad salongen skrivit utanför dörren, hade jag kanske inte gått in.

”För dig som är i behov av en fin frisyr och är äldre. Pensionärsrabatt.”

Inte undra på att tanterna satt och nickade. De tänkte nog att jag var en väldigt fin form för att vara pensionär.

Fast någon pensionärsrabatt. Det fick jag minsann inte.

Vet inte om jag ska ta det som ett bra tecken, eller inte.

Kraaaam n