besöksräknare
Om jag berättar detta, tror du väl mig inte. Det är nämligen på detta viset, att jag inte klippt mig på över tio år!
Nåja, toppat några gånger men absolut inte hos någon frisör.
Det är inte så att jag har någon frisörskräck. Inte heller är jag rädd för att mitt hår ska förstöras på något sätt. Att de ska klippa av det. Bara sådär snabbt, innan jag ens hunnit svara på hur jag vill ha det.
Nä, det handlar inte om det. Snarare… ja, jag vet inte faktiskt. Kanske är det de starka ångorna från permanetvätskorna som skrämmer mig?
Kanske det är efter den gången, jag gick till frisören för typ tio år sedan. Jag sitter där, känner mig till åtlöje för alla de andra kunderna på salongen. När frisören trycker på mig en sådan där hudfärgad ”hätta” på mitt huvud. Bara att dra på den, var ju ett enda stort ”aj”. Om ni förstår..
Slitsamt drog frisören sedan ut små, små strån för att bleka det. Mina ögon tårades och jag kände att jag bara ville skrika till den söta, unga frisörskan att hon ska sluta, för h-vete. Fast det gör jag såklart inte. Det passar sig inte. Dessutom svär jag aldrig, för den som känner mig.
Bara när det gör så ont så man bara måste. Som när man råkar slå i tån, eller nåt.
Jag sitter alltså kvar, där i frisörstolen och ler urfånigt åt tanterna som sitter mitt emot mig. De har pappilotter i huvudena och har en dånande apparat runt huvudet, de varken hör eller ser så bra alltså. För läsglasögonen har de glömt hemma på nattduksbordet.
Min ögon är fulla av tårar, från att det gör jätteont för varje litet hårstrå, den söta, lilla frisörskan drar ut. Hon babblar på om någon kändis och jag nickar och hoppas att jag svarar ”ja”, på rätt ställe.
Det gör jag nog. För lite senare kommer hon med en kopp kaffe och jag får en skvallertidning att bläddra i. Tillslut, kan jag faktiskt tycka att det är rätt gemytligt att sitta där i frisörstolen. Lyssna på musik, visserligen gammal sådan. Drar mig till minnes att min gamla mormor hade något gammalt band med ”Göinge-flickorna”. Redan då, borde jag ju anat oråd. Jag menar Göinge-flickorna! Vem vet vilka de var? Ja, inte de som är födda efter 1950.
Men icke. Jag fattar ingenting utan bläddrar glatt vidare, bland kändisskvallret i tidningen och nickar förstående till tanterna för femtielfte gången. Tänker att de nog är senila, som glömt att vi redan hälsat så många gånger. Fast vad gör väl det? Vi har det ju rätt bra, där i den lilla salongen full av den äckliga hårläggningsvätskan. ”Jill”, hette den. Råkade jag se, när de hällde en hel liten flaska i den stackars tantens huvud. Drar mig till minnes, att det märket hade minsann min gamla mormor med. Inte ens då, anar jag oråd. Nä, då tänker jag istället att tanten som hälsat femtielva gånger, hon kanske inte är senil. Hon kanske bara är hög av hårläggningsvätskan.
Tja... där sitter jag då och tänker att det var väl inte så farligt att gå till frisören. Tills de tar av mig hättan.
Halva håret följde med. Hur den söta, lilla frisörskan än tvättade, fönade och frenetiskt dränkte in mitt torra hår med allehanda fettdrypande vätskor. Stod det bara rätt ut.
Gick ut från salongen och såg ut som en punkare. Säkert tyckte en del att jag såg häftig ut. Det var i alla fall vad jag inbillade mig själv när ett gäng tonårstjejer vände sig om efter att ha gått förbi mig. Fast jag undrar… lite såhär i efterhand. Hm…
De gick nog inte in på samma salong som jag just gick ut från. Fast å andra sidan fick jag väl skylla mig själv. För hade jag läst vad salongen skrivit utanför dörren, hade jag kanske inte gått in.
”För dig som är i behov av en fin frisyr och är äldre. Pensionärsrabatt.”
Inte undra på att tanterna satt och nickade. De tänkte nog att jag var en väldigt fin form för att vara pensionär.
Fast någon pensionärsrabatt. Det fick jag minsann inte.
Vet inte om jag ska ta det som ett bra tecken, eller inte.
Kraaaam n
