besöksräknare
Eh… jaha, här sitter jag då. Fast jag egentligen skulle bli videofilmad just nu. Fast då råkade jag göra något dumt precis innan vi skulle börja filma. Jo, jag skulle bara föra över lite bilder från kameran till hårddisken. Ni förstår, jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att lita på att bilderna i min mobil blir så bra som jag vill. Andra människor slänger in bilder från mobilen till fejjan och så. Okey, jag börjar väl lära mig, fast fortfarande känner jag att jag litar mer på min hederliga kamera. Som jag för övrigt har med mig överallt och dokumenterar vad som händer i mitt liv.
Åter till det jag råkade sabba då. Jo, jag skulle vara duktig och radera alla bilder från kamerakortet, för minnet blir fullt annars. Och det är så jobbigt att behöva gå igenom alla bilder jag redan har, innan jag kan komma till de jag ska föra över. Liksom, om ni förstår.
Vad jag inte tänkte på, när jag tryckte på raderaknappen, var att det också fanns filmer med på kortet! Filmer som inte bara jag hade tagit, utan även Micke.
Ops, kom på det när den där gröna stapeln började sin vandring mot sitt slut. Shit! Nu gällde det att vara snabb i fingrarna. Då blir jag fumlig och får inte pilen till ”avbryt”.
Så. Nu var det försent. Går upp för trappan. In till Micke. Han sitter med hörlurarna på för att få ned låten, som jag ska sjunga till när vi spelar in. Han tittar på mig. Tar av sig lurarna och säger, med eftertryck i rösten;
”Den där minen tycker jag INTE om! Vad har du nu gjort?”
Japp. Så därför sitter jag här nu med min kopp the och väntar på att han ska ha tagit fram alla filmer, bilder och så som är raderat. För se du, han kan sånt. Bara det att precis ALLA filmer och bilder kommer fram då. Även de man, av någon anledning velat ta bort från kameran redan en gång.
Jaja… allt kan hända när jag är i farten.
Annars, denna helg så har ni som följer mig på fejjan inte kunnat undgå att det har varit mycket bananer här i familjen. Ja, för alla runt om oss också för den delen. Det hela började ju med att Micke kom hem med en hög, sponsrad från jobbet. Här vill jag ju inflika till dem där, att jag ÄR faktiskt väldigt tacksam och så för alla bananer. De har och är till mycket glädje. Om det nu inte varit för att Micke hade tyckt att mitt kött som jag tagit upp för grillning inte dög. Och skulle köpa annat. Visst det gjorde han, men det gick inte att äta. Men det är en helt annan historia.
Så, då satt vi där med en hög bananer. Vi grillade dem med choklad istoppad och sirap till, det var gott. Vi åt skivad i corn flakesen på morgonen, det var gott. Vi åt mosad banan med socker och mjölk till mellanmål, lite för sött för min smak men barnen i byn tyckte det var gott.
Vi åt banansockerkaka till eftermiddagskaffet med grannarna, det var väldigt gott. För äggen jag hade i, eller ägget för det skulle bara vara ett, hade grannens höns värpt. Åh, vad det blir gott att baka på såna ägg. Så gul gulan är! Det är knappt klokt. Tack grannen, vill ha mera ägg sen.
Vi åt hemmagjord bananglass till kvällen, den var god.
Inför läggdags fick Malte ta ett skumbad. Han hade precis valt ett nytt Spöket Labanduschtvål. Skummet bubblade i karet och vad upptäcker jag då. Jo, doften! Den där doften känner jag igen. Jovisst, just det. Såklart… var det banandoft!
Ja, nu återstår då bara två bananer kvar. Och precis som jag skrev på fejjan, tänker jag sända tillbaks dem med Micke imorgon till jobbet. De kan han gott ha till frukost.
För nu vill jag vila lite från allt vad bananer heter.
Fast, måste bara berätta en rolig episod som hände mig för ett tag sedan. Stod på torget och sålde frukt i ett stånd. Alla gamla tanter som kommer frågar ofta, lite småsurt sådär som om vad jag än kommer att svara så har de redan bestämt sig för att jag inte talar sanning. Så det så. Frågan som kommer är;
”Är äpplena (…päronen/plommonen/blommorna etc.) svenska?”
Varpå jag såklart alltid svarar ”ja”, för det är de ju. En dag kommer en sådan där sur tant och snörper med munnen. Klämmer på varenda frukt, vänder på dem. Tittar noga på dem med sina glasögon på nästippen, vänder sig till mig. Så kommer frågan;
”Är bananerna från Sverige?”
Varpå jag såklart svarar, helt sanningsenligt;
”Ja”
