Då i vårt mörka hus...

besöksräknare

Måste bara berätta att jag igår var på ett av de vackraste luciatåg jag  varit på. Det var barn från ca tre till sex år som sjöng. Det gjorde absolut ingenting att en del sjöng fel eller i otakt. Någon sjöng jättehögt fast bara i refrängen och det verkade som om den refrängen nog var till en annan låt. Någon fick struten på sned och någon tyckte det var varmt med tomtedressen och tog resolut av sig den mitt under akten.

Nä, det är just det som gjorde det hela så fint. Vad duktiga de var. Fick tårar i ögonen. Det är något att minnas, för tiden går så hiskeligt fort.

Satt vid köksbordet och filosoferade, som vanligt med Malte när han plötsligt utbrister:
"Nähä... nu är det nog dags för mig att gå och köpa tidningen!"

Jaha, tänker jag och reflekterar inte så mycket över det. Tänkte att det var en av de många lekarna han brukar hålla på med. Efter en lång stund kommer han äntligen tillbaks till köket. Fast nu var det inte den vanlige Malte som kom. Nä, det var "Pepparkaks-Malte", sa han. Ja, det var den sötaste lilla pepparkaks-Malte jag sett iallafall.

Nu innan jag åker till jobbet ska jag göra godispåsar till alla barnen som ska komma till vårt jultomteverkstads-kalas i morgon.

Kraaaam n

Så sööta mina små figurer blev. Goda med!

Julstök o annat bök

besöksräknare

Tillbaka till julstressen efter mitt lasarett-lugn. För det är ett annat tempo där. Maten serverad och kuddarna fluffade av de söta sköterskorna.

När jag åkte hem, såg jag plötsligt hur alla vi människor stressar. I trafien, i vardagen, på jobbet och till och med på vår fritid.

Bestämde mig för att försöka behålla det där lugnet. Det som du får när du inget annat kan göra, än att ligga där och filosofera med dig själv.

Vet du? Ojoj, vad mycket jag hann göra då. När jag inte längre satte några krav eller måsten på mig. Gjorde bara det som jag själv tyckte var roligt. 

Så, nu har jag hunnit med:

1.   Kalas på Leos Lekland

2.   Pepparkaksbygge med alla barnen i byn.

3.   Luciafirande med hembakta lussebullar och eget konkat godis, samt små söta marsipanfigurer.

4.   Julstämning i och utanför tomteverkstan i växthuset.

5.   Gjort världens största julkrubba

6.   Sist men inte minst, faktisk njutit av att bara ge min hän. Ha roligt.

Jag och mina barn

Ibland kan en händelse göra att man får sig en extra funderare. Lär sig att uppskatta saker och ting på ett litet annat sätt.

Ta´t lugnt, - ta en TOY

besöksräknare

Hade slumrat till vid TVn och vaknade av att jag inte kunde andas. Fick panik. Kunde inte hosta, kunde varken dra in eller ut luft. Försökte skrika att någon skulle komma och hjälpa mig men allt som kom ut var bara ett ynkligt lite pip.

Tydligen hade Micke hört mig och kom ned för trappen. Där stod jag högröd i ansiktet och pekade på min hals. Han tog ett tag om min midja och tryckte till några gånger. Inget hjälpte.

Tillslut fick jag lite luft som jag drog in. Vi fick ringa ambulansen.

Damen i telefonen pratade på hela tiden, vilket jag tyckte var jättejobbigt. Förstod att det är så det går till men hur sjutton skulle jag kunna prata? Jag försökte så gott det gick att pipa något till svars.

Ambulansen kom och jag fick lägga mig på båren. Micke fick för sig att detta skulle dokumenteras och sprang ut, innan de skulle dra igen dörren för att åka.

”Nilla… titta hit och le!”, ropade han. Ambulansförarna tittade underligt på honom men log snällt de också. Mitt leende blev väl sisådär med tanke på att jag höll på att dö och så. Men, men vad gör man inte för kameran. Så for vi iväg medan Micke fick vara hemma hos lille Malte, som lyckligtvis sov och slapp se sin mamma i det här läget.

Själva färden i ambulansen blev dramatisk. Jag kunde förvisso andas på vänster lunga, till och från men det gjorde ont och var svårt att få in luft.

Dessutom, precis innan vi gav oss iväg, hade de förklarat för Micke vilket dåligt skick just denna ambulansen var. Och att det var det minusgrader gjorde inte saken bättre. Där slirade vi runt på våra småvägar där jag bor, djupt inne i smålands mörka skogar.

Inne på akuten. Jag fick sitta på båren som krånglade och inte kunde fixeras på något annat läge än det högsta. Där svajjade jag omkring likt en prinsessa på en piedestal. Oj, så långa korridorer de har där. Det hade jag aldrig lagt märke till förr. Fast när jag nu satt där, typ en och en halv meter upp i luften med personalen springandes med mig, insåg jag att om jag inte dog av andnöd skulle jag säkert dö av att jag hade trillat ned från min bår. Eller att jag fått en lampa eller nåt i huvudet. 

En doktor kom och skulle undersöka mig. Då fick jag andnöd, vilket gjorde att det kallades in fler personer som fick hålla fast mig, medan läkaren stoppade ned något i min hals och näsa. Ett långt rör med en liten kamera längst ut. Eugh, säger jag bara. Det är inte kul. Jag blev inlagd och fick inte lämnas ensam, längre stunder. Eftersom risken fanns att jag kunde få fler sådana attacker.

Nästa dag. Återigen skulle det ned långa slangar i min näsa. Nu även en som gick ned ända till mina lungor. 

Vad fasiken var det som gjorde att hon fick andnöd då? Undrar ni säkert.

Jadu, det är så fånigt att jag knappt vågar berätta det. Men, eftersom jag fick så ofantligt många ”krya-på-dig” hälsningar på fb efter att jag lagt ut det där, känner jag en förpliktelse att förklara det. Tack alla. De värmde så. Blir glad igen, bara jag tänker på det. Tror att ni säkert skulle kunna tänka er att satte en skinka, nöt eller klementin eller så i halsen, såhär i juletider? 

Nä, det var ju inte det då. Det var ett tuggummi! Ett enda ynkligt litet sådant till på köpet. Det var nästan som jag skämdes när jag vart inlagd för detta. Trots att jag vet att man inte ska det. Men där låg jag jämte en massa folk på akuten, som säkerligen hade blivit av med både armar och ben. Också var det mig de tog hand om först! Är det inte typiskt kvinnligt kanske att tänka så? Där ligger jag och håller på att dö, och ursäktar mig ändå. Vad är det som ska krävas för att jag inte ska sätta andra före mig själv? Måste nog jobba på det, inser jag såhär i efterhand.

Nåväl. Jag tycker att jag blivit så bra omhändertagen på lasarettet. Av alla utom möjligtvis en. 

Det handlade om den sista läkaren som kollade på mig. Han hade bestämt sig för vad han skulle tycka och tänka, redan innan jag kommit in på undersökningsrummet. Han hade dessutom ett spydigt bemötande. Han var ironisk, kändes det som. Himlade med ögonen och hade inte den minsta förståelse för att jag tyckte det var obehagligt att få dessa långa slangar nedkörda i lungorna. 

Vilka är de som bestämmer sig för att läsa till läkare, undrade jag stilla där jag satt? Tror att det finns två klientel. Ett, de som har höga betyg och vill ha ett statusyrke. Två, de som väljer yrket för att de vill hjälpa andra människor. 

Näpp, den läkaren fick ig, av mig. Alla andra fick mvg. Särskilt den söta läkaren som tog hand om mig på akuten. Hon kom för att kolla till mig dagen efter, trots att hon egentligen inte hade behövt det. Men bara det att hon tog sig tid. För att förklara, varför hon var tvungen att göra som hon gjorde just i det akuta läget. Det blev ju trots allt lite dramatiskt där, ett tag.

Nu är jag hemma och ska bara försöka vila upp mig lite efter det dumma lilla tuggummit som fastnade i halsen och ville ned i lungan. Känns som om jag har träningsvärk i lungorna. Eller som om jag varit ute och festat och rökt för mycket cigarr eller nåt.

Tror jag ska reklamera till Extra! De säljer ju livsfarliga saker. Så för att vara på säkra sidan "Ta´t lugnt, ta ett TOY"

En upplevelse

besöksräknare

Ja, det var en sorglig tid, samtidigt som jag själv upplevde en stor lycka. Det var jobbigt.

Ska förklara mig lite närmare:

Mitt första barn, Philip hade just kommit till världen. Det var en jobbig förlossning och jag, som är rädd för allt, inklusive döden hade nu skrämt mig själv.


Jo, för när jag hade som ondast där på förlossningsbordet, hörde jag mig själv skriva att jag ville just det. Dö alltså. 


Den känslan, att verkligen vilja dö, när det egentligen under normala omständigheter är ens värsta farhåga. Det gjorde mig väldigt rädd.

Till vårt jordeliv, kom då lille Philip. När jag kände honom mot min famn. Såg hur han, liksom ”pickade” mot mina bröst. Instinktivt letande efter föda. Då förstod jag. 


För jag har egentligen hela mitt liv, haft en dunkel fråga. Där, långt bak i huvudet. Där ligger den och lurar. Närhelst kan den dyka upp. Det är ”varför är jag här? Här på jorden?”

Philip gav mig svaret. Det var som en religiös upplevelse. Sedan har jag fått förmånen att få två barn till, det tackar jag livet ödmjukast för.

Åter igen till den tiden då Philip föddes. En av mina närmsta vänner från skolan, fick barn samtidigt som mig. Vi låg på bb samtidigt och vi åkte hem vid samma tidpunkt.

Förlossningsdepressionen kom som ett brev på posten, för oss båda. Det har den sedan gjort för mig, efter alla mina förlossningar.

Min kompis och jag pratade i telefon varje dag. En dag svarade hon inte. Då hade hennes man tagit in henne till psyket. Där hade hon fått prata och fått hjälp.

När hon kom hem, gick hon på toa. Där tog hon sitt liv.

Självmordsförsöken bland kvinnor har nästan fördubblats på 20 år. Jag tror det beror på ensamheten. För att personer tror att de är ensamma om att känna som de gör.

Jag kan ibland tro, att jag är ensam om att tänka så ”stora tankar”. Som de om livet och om döden. Fast i verkligheten kanske det är tio personer som känner samma sak. I samma rum, till o med.

Därför är det så viktigt att vi lyfter frågan. Vi måste våga tala om självmord.

De som mår dåligt, måste få veta att finns hjälp att få. Och att de inte är ensamma.

Första advent

besöksräknare
Ps.. innan mitt inlägg: min son är så duktig. Lyssna på hans nya kreation av jul-kalendern i radiotappning: www.stulnajulen.blogspot.com

Kommer du ihåg känslan jag nu vill beskriva? När du satt där i skolbänken. Fröken hade släckt lampan och det var tidigt på morgonen, fortfarande mörkt ute. 

Alla satt andaktigt tysta och tittade på ljuset som brann framför sig på bänken i den egengjorda ljusstaken av mörkgrå hård lera. Denna lilla kära sak som du omsorgsfullt målat röd och sedan lackat. 

Nu var den blank och fin, tyckte du.

Nuförtiden försöker jag i vuxen ålder känna samma känsla med andra medel. Som att bjuda goda vänner på en bit mat

I verkligheten var din ljusstake en hård, liten klump. Med ett hål i. Fast du tyckte den var ett av det finaste du gjort.

Lukten. Kommer du ihåg lukten jag nu vill beskriva? När du satt där och njöt av lågan och doften. Av den första pepparkakan för julen. Och klementinen du skalat.

rå Minns känsloruset av frökens lena stämma från hon läste som hade med julen att göra. Du njöt av pepparkakan som hade formen av ett hjärta. Det hade ett hål i, som vittnade om att den var köpt.

Fast vad gjorde det? Inget. Det var känslan. Den där underbara känslan av att det var så mysigt. Där i klassrummet, tidigt på morgonen. Doften och smaken. Ljusets sken. Allt det där, var så mysigt.

Alla namn måste finnas med

Det försöker jag åstadkomma här hemma med. För det är en känsla jag vill förmedla till mina barn. Och kanske det hos dig väckts ett och annat barndomens förråd? 

Fina flickor fiser inte!

besöksräknare

Kollar på ”Sveriges historia” på tv.

Stackars drottning Christina, som endast sex år blev den mäktigaste efterföljaren till sin far. Där kan vi verkligen tala om att det inte togs hänsyn till vad barnet tyckte eller tänkte.

Nä, här sattes det ihop ett antal krigslystna grabbar som såg till att kriget fortsatte. Precis som innan stackars Christinas far dog. Allt medan den lilla flickan, helt oförstående om detta fortsatte att sitta och lekte med sina små dockor.

Drottning Christina

Tänk, det enda hon fick tillbaks av sin älskade fader, var hans uppstoppade häst.

Den står visst på något museum i Stockholm, än idag. Den skulle jag vilja se.

Flickstackaren skulle fostras i manlig stil. Inte fel med det men om man ser på uppfostran idag så handlar det om att det ska vara så jämlikt som möjligt. Det ska inte ha någon betydelse alls, om du råkar ha en liten skinnbit mellan benen eller inte.

Läser just nu en bok om hur vi kan göra för att inte göra skillnad på våra små barn. ”Ge ditt barn 100 möjligheter, istället för 2”. Fick låna den av en tjejkompis.

Tänk bara på Barbie och Batman. Läser om detta i boken. Jag citerar:

”Två dockor som båda börjar på B. där slutar likheterna. Barbie är en klassisk flickleksak medan Batman är tänkt till pojkarna”.

Ja, sedan är det många olikheter. Det handlar om hur det är tänkt att barnet ska leka med dockorna. Barbie ska kläs av och på. Batman ska flyga och kriga med sina starka muskler.


Hela kruxet med detta är att barnen tidigt lär sig att det är stora skillnader på flickor och pojkar. Barbie tillägnas mänskliga drag och förmågor. Medan Batman, han ska rädda världen och har övernaturliga egenskaper och ska slänga med sin magiska kappa och åka med sin snabba batmobil.

Blev så förvånad när Malte plötsligt utbrister mitt under ett barnprogram

”Det här kan jag inte titta på, för det är bara för flickor!”

Malte som sjörövarfabbe

Jag undrade varför och han berättar att det finns inga pojkar med i filmen. Flickorna leker bara med flickor. ”Tingeling”-någonting hette det.

Här är det alltså vi vuxna som styr in de omedvetna barnen i förutbestämda könsroller. Fel, fel, fel! Tycker jag i alla fall.

Tänk scenariot hur de vuxna gästerna skrattar när pojken pruttar, när flickan gör det låtsas man som ingenting för fina flickor fiser väl inte?

Frågade Micke hur det var när han var liten och han svarade ”Nä, när jag var liten lekte jag minsann med dockor”

Jag frågade vad det var för docka?

Big Jim

”Big Jim!”

Jaha, den ja. Det var ju den som var känd för att kunna spänna muskler och göra karateslag genom ett tryck på ryggen. Det fanns också en massa tillbehör såsom en tuff jeep och andra macco-attribut.

När jag var liten ville jag alltid vara indian i alla lekar. Fast då fick jag alltid vara med pojkarna. För det fanns inga flickor i leken ”Cowboy och indianer”.

Philip och Felix som cowboysar. 

Fast när jag tänker efter, undrar jag varför jag var med i leken överhuvudtaget. För ”Cowboysarna” sköt mig alltid tidigt i leken och sedan fick jag ligga och räkna till 100, innan jag fick börja leva igen. 

Sedan sköt de mig oftast igen.

Men, men… jag var nöjd av att bara få ligga där och vara indian.

Kraaaam n

Is dah shit???

besöksräknare

När jag skriver låttexter, vill jag ha ro runt omkring mig

Rubriken syftar på frågan om det verkligen var bättre förr?

Här en liten paus av inspelningen "Beast of burden"

Läser i nya numret av tidningen Studio:

”Sång är vårt mest naturliga men samtidigt mest komplexa musikaliska uttryckssätt!”

Jag kan inte mer än att hålla med. Det finns ingen mikrofon i världen, som kan försköna en röst som inte kan ”förmedla sig väl”. Lite fint uttryckt då.

Jaha, då ska det komma något här som gör att du som läser detta ska kunna känna igen dig. För att fortsätta läsa. Det är ju som sagt inte roligt att läsa om hur jag använder min röst eller inte.

Okey... när du duschar. Är det opera du sjunger då, eller är det någon popslänga från 60-talet kanske? 

Oavsett vad så krävs det både en rejäl dos tur och smart marknadsföring för att nå ut till den stora massan.

Alltså, det räcker inte med att ha en bra röst, en bra känsla eller ett bra sound, nuförtiden. Du måste ha någon som kan det här med den tekniska biten också. 

Tiderna har förändrats. Förr var det inte riktigt samma spelregler som gällde inom musikbranschen. Då sände folk in kassetter med sina låtar på till de olika musikbolagen. Om man fick skivkontrakt, var det rösten eller sin utstrålning som artist man skulle bidraga med. Sedan hjälpte skivbolaget till med resten.

Fast usch, nu blev det nog tråkigt att läsa igen. Hur i hela fridens namn, ska jag förklara vad jag menar lite enkelt. Utan att snörvla in mig på annat?

Okey.Ta Janis Joplin, som exempel. Eller Beatles. Vad de kunde förmedla och uttrycka till sin publik, var just sång och uttryckssätt. Har jag inte rätt?

Då bor det nog en liten Janis Joplin i mig. Jag uttrycker min känsla med mitt instrument. Och det är min röst och mina ord. Härmed vill jag notera, för den som tror att jag säger så för att skryta: så är det INTE! Jag menar bara helt enkelt att det instrument som jag känner att jag hanterar bäst, av de instrument jag kan... är just min röst. Och då är jag absolut inte skolad inom detta område eller så. Det hör den som är det.

Jag. Do u see the likness?

För att förklara mig ytterligare. Ta inspelningen av Beatles – With a little help from my friends.  Det är märkligt. Ringo sjunger, lite falskt här fast jag gillar det. Just, för att det inte är perfekt. Men det är mycket känsla. Han gjorde bara två tagningar och det blev som det blev.

Ja, så är det kanske. Jag brukar trösta mig själv när det inte riktrigt blev som jag tänkt.

”Det får bli som det blir, när det inte blev som det skulle”