besöksräknare
Ja, det var en sorglig tid, samtidigt som jag själv
upplevde en stor lycka. Det var jobbigt.
Ska förklara mig lite närmare:
Mitt första barn, Philip hade just kommit till världen.
Det var en jobbig förlossning och jag, som är rädd för allt, inklusive döden hade
nu skrämt mig själv.
Jo, för när jag hade som ondast där på förlossningsbordet, hörde jag mig själv skriva att jag ville just det. Dö alltså.
Den känslan, att verkligen vilja dö, när det egentligen under normala omständigheter är ens värsta farhåga. Det gjorde mig väldigt rädd.
Jo, för när jag hade som ondast där på förlossningsbordet, hörde jag mig själv skriva att jag ville just det. Dö alltså.
Den känslan, att verkligen vilja dö, när det egentligen under normala omständigheter är ens värsta farhåga. Det gjorde mig väldigt rädd.
Till vårt jordeliv, kom då lille Philip. När jag kände
honom mot min famn. Såg hur han, liksom ”pickade” mot mina bröst. Instinktivt
letande efter föda. Då förstod jag.
För jag har egentligen hela mitt liv, haft en dunkel fråga. Där, långt bak i huvudet. Där ligger den och lurar. Närhelst kan den dyka upp. Det är ”varför är jag här? Här på jorden?”
För jag har egentligen hela mitt liv, haft en dunkel fråga. Där, långt bak i huvudet. Där ligger den och lurar. Närhelst kan den dyka upp. Det är ”varför är jag här? Här på jorden?”
Philip gav mig svaret. Det var som en religiös
upplevelse. Sedan har jag fått förmånen att få två barn till, det tackar jag
livet ödmjukast för.
Åter igen till den tiden då Philip föddes. En av mina närmsta
vänner från skolan, fick barn samtidigt som mig. Vi låg på bb samtidigt och vi
åkte hem vid samma tidpunkt.
Förlossningsdepressionen kom som ett brev på posten,
för oss båda. Det har den sedan gjort för mig, efter alla mina förlossningar.
Min kompis och jag pratade i telefon varje dag. En dag
svarade hon inte. Då hade hennes man tagit in henne till psyket. Där hade hon fått
prata och fått hjälp.
När hon kom hem, gick hon på toa. Där tog hon sitt liv.
Självmordsförsöken bland kvinnor har nästan fördubblats
på 20 år. Jag tror det beror på ensamheten. För att personer tror att de är
ensamma om att känna som de gör.
Jag kan ibland tro, att jag är ensam om att tänka så
”stora tankar”. Som de om livet och om döden. Fast i verkligheten kanske det är
tio personer som känner samma sak. I samma rum, till o med.
Därför är det så viktigt att vi lyfter frågan. Vi måste våga tala om självmord.
De som mår dåligt, måste få veta att finns hjälp att få. Och att de inte är ensamma.
