besöksräknare
Hade slumrat till vid TVn och vaknade av att jag inte kunde andas. Fick panik. Kunde
inte hosta, kunde varken dra in eller ut luft. Försökte skrika att någon skulle komma och hjälpa mig
men allt som kom ut var bara ett ynkligt lite pip.
Tydligen hade Micke hört mig och kom ned för trappen. Där stod jag högröd i ansiktet och pekade på min hals. Han tog ett tag om min
midja och tryckte till några gånger. Inget hjälpte.
Tillslut fick jag lite luft som jag drog in.
Vi fick ringa ambulansen.
Damen i telefonen pratade på hela tiden, vilket jag tyckte
var jättejobbigt. Förstod att det är så det går till men hur sjutton skulle jag
kunna prata? Jag försökte så gott det gick att pipa något till svars.
Ambulansen kom och jag fick lägga mig på båren. Micke
fick för sig att detta skulle dokumenteras och sprang ut, innan de skulle dra
igen dörren för att åka.
”Nilla… titta hit och le!”, ropade han. Ambulansförarna
tittade underligt på honom men log snällt de också. Mitt leende blev väl
sisådär med tanke på att jag höll på att dö och så. Men, men vad gör man inte
för kameran. Så for vi iväg medan Micke fick vara hemma hos lille Malte, som lyckligtvis sov och slapp se sin mamma i det här läget.
Själva färden i ambulansen blev dramatisk. Jag kunde förvisso andas på vänster lunga, till och från men det gjorde ont och var svårt att få in luft.
Dessutom, precis innan vi gav oss iväg, hade de förklarat för Micke vilket dåligt skick just denna ambulansen var. Och att det var det minusgrader gjorde inte saken bättre. Där slirade vi runt på våra småvägar där jag bor, djupt inne i smålands mörka skogar.
Inne på akuten. Jag fick sitta på
båren som krånglade och inte kunde fixeras på något annat läge än det högsta. Där svajjade jag omkring likt en prinsessa på en
piedestal. Oj, så långa korridorer de har där. Det hade jag aldrig lagt märke
till förr. Fast när jag nu satt där, typ en och en halv meter upp i luften med personalen
springandes med mig, insåg jag att om jag inte dog av andnöd skulle jag säkert
dö av att jag hade trillat ned från min bår. Eller att jag fått en lampa eller
nåt i huvudet.
En doktor kom och skulle undersöka mig. Då fick jag andnöd, vilket
gjorde att det kallades in fler personer som fick hålla fast mig, medan läkaren
stoppade ned något i min hals och näsa. Ett långt rör med en liten kamera längst ut. Eugh, säger jag bara. Det är inte kul. Jag blev inlagd och
fick inte lämnas ensam, längre stunder. Eftersom risken fanns att jag kunde få
fler sådana attacker.
Nästa dag. Återigen skulle det ned långa slangar i min näsa. Nu även en som gick ned ända till mina lungor.
Vad fasiken var det som gjorde att hon fick andnöd då?
Undrar ni säkert.
Jadu, det är så fånigt att jag knappt vågar berätta
det. Men, eftersom jag fick så ofantligt många ”krya-på-dig” hälsningar på fb
efter att jag lagt ut det där, känner jag en förpliktelse att förklara det.
Tack alla. De värmde så. Blir glad igen, bara jag tänker på det. Tror att ni säkert skulle kunna tänka er att satte en
skinka, nöt eller klementin eller så i halsen, såhär i juletider?
Nä, det var ju inte det då. Det var ett tuggummi! Ett
enda ynkligt litet sådant till på köpet. Det var nästan som jag skämdes när jag
vart inlagd för detta. Trots att jag vet att man inte ska det. Men där låg jag
jämte en massa folk på akuten, som säkerligen hade blivit av med både armar och
ben. Också var det mig de tog hand om först! Är det inte typiskt kvinnligt
kanske att tänka så? Där ligger jag och håller på att dö, och ursäktar mig
ändå. Vad är det som ska krävas för att jag inte ska sätta andra före mig
själv? Måste nog jobba på det, inser jag såhär i
efterhand.
Nåväl. Jag tycker att jag blivit så bra omhändertagen
på lasarettet. Av alla utom möjligtvis en.
Det handlade om den sista läkaren som kollade på mig.
Han hade bestämt sig för vad han skulle tycka och tänka, redan innan jag kommit in på undersökningsrummet. Han hade dessutom ett spydigt bemötande. Han var ironisk, kändes det som. Himlade med ögonen och hade inte den minsta förståelse för att jag tyckte det var obehagligt att få dessa långa slangar nedkörda i lungorna.
Vilka är de som bestämmer sig för att läsa till läkare, undrade jag stilla där jag satt? Tror att det finns två klientel. Ett, de som har höga betyg och vill ha ett statusyrke. Två, de som väljer yrket för att de vill hjälpa andra människor.
Näpp, den läkaren fick ig, av mig. Alla andra fick mvg.
Särskilt den söta läkaren som tog hand om mig på akuten. Hon kom för att kolla
till mig dagen efter, trots att hon egentligen inte hade behövt det. Men bara
det att hon tog sig tid. För att förklara, varför hon var tvungen att göra som
hon gjorde just i det akuta läget. Det blev ju trots allt lite dramatiskt där,
ett tag.
Nu är jag hemma och ska bara försöka vila
upp mig lite efter det dumma lilla tuggummit som fastnade i halsen och ville
ned i lungan. Känns som om jag har träningsvärk i lungorna. Eller som om jag
varit ute och festat och rökt för mycket cigarr eller nåt.
Tror jag ska reklamera till Extra! De säljer ju
livsfarliga saker. Så för att vara på säkra sidan "Ta´t lugnt, ta ett TOY"
