Malte - en tapper astronaut

besöksräknare
Så var det dags igen för operation. Malte skulle sövas. Vet att det är rutinjobb för de som arbetar med det dagarna i ända men jag vänjer mig aldrig vid det. Fast måste säga att de är så gulliga på sjukhuset. Vi känner oss alltid så väl omhändertagna där.

En tapper liten astronaut innan op.

På vägen genom sjukhusets långa korridorer lekte vi att vi var astronauter påväg till rymdskeppet. Hissarna var dockningsstationer och molnen vi såg genom fönstret, var svavelosande atmosfärer. Tur att vi hade rymddräkterna på oss.
Väl på operationsbordet spelade läkarna med och pekade på monitorerna med alla viktiga siffervärden. De blev atronautskolleger.
Allt gick bra. Astronautkollegerna kunde sätta in både rören i hans öron, ta bort polyperna och ta diverse prover. Kort sagt, själva op:n gick bra. Det var väl lite värre med uppvakningen då. Han mådde så illa att de tyckte det var bättre att söva ned honom igen. Bara för att han skulle få sova bort det värsta illamåendet. 

Astronauten blickar ut över  Uranus gasatmosfär

När han väl vaknade igen spydde han ändå ut allt blod. Det är fantastiskt hur bra människokroppen fungerar. Det är inte meningen att det ska vara blod i magen, förklarade läkaren och då ser kroppen helt enkelt till att det kommer ut. Sen ville han hem. Spydde igen i bilen, såklart.

Malte när han vaknat. Fick ett gosedjur och diplom. 

För att summera dagen så var han väldigt tapper min lille son. Om jag vore så lugn och kunde ta det med sådan ro som han gjorde, hade jag varit stolt över mig själv. Hoppas han känner hur stolt jag är över honom.