Dutteduttedutt

räknare
besöksräknare
Jag har Taraxacum i mitt hår! 

Taraxacum officinale. Maskrosen. Vår vackra, lysande gula blomma som vi verkar älskar att hata. Varför? För att den kommit på förmågan att överleva nästan överallt? Har sett hur den seglivat brutit sig igenom asfalten för att kunna slå i blom.
Tycker själv det är en fantastisk art som jag har valt att låta finnas, den korta tid som den nu finns. Tänker inte trötta ut mig för att lägga energi på att få bort den. Kanske vi skulle försöka att "tänka om" lite när det gäller vissa saker här i världen? Vore det inte på plats att vi började forska om vad det är som gör att den verkar överleva nästan överallt? Alla andra blomster skämmer vi bort. Vi planterar om i rätt sorts jord och vattnar och har oss. Det finns till och med, ursäkta nu alla tanter men det är oftast just sådana som brukar "prata" med sina Pelargoner har jag hört. Kanske förutfattad mening, men ändå. Vi "duttedutteduttar" med våra växter så det står härliga till. Tänk om vi hade hittat hemligheten som Maskrosen har när det kommer till överlevnad. Det hade varit nåt det.
Förresten frågade Malte för någon dag sedan när vi satt i bilen och åkte förbi ett såntdär jättegult, vackert område där blomman fick härja fritt: "Mamma, varför heter Maskrosen, just Maskros?" Ja, svara på det du om du kan. Jag kunde det då rakt inte, hur mycket jag än vände och vred på mina celler. Vi kom på att det kanske bara var maskarna som uppskattade denna "ros"!
Den allra första buketten jag fick i år, var just en liten barnahand som stolt räckte fram två Maskrosor med olika långa skaft. Vem smälter inte för det?
Lukta får du se vad som händer...
Om du tänker efter har den glatt många barn, och vuxna med för den delen fast då oftast när den vuxne var barn och inte visste att det var ett ogräs. VEM är det egentligen som bestämt att den ska vara det? Ett ogräs alltså?
I min trädgård leker vi för fullt och njuter av denna ädla art, i denna sommarvärmen som vi blivit välsignade med. Oj, det där lät nästan religiös men det är nästan så jag blir det, när jag ser vad vacker natur vi har omkring oss.
Varsegod, en blomma till dig!
Så, nu springer vi runt, Malte och jag och jagar varandra med våra maskrosor och försöker blåsa frön i ansiktet  på varandra. 
Vi leker lekar som säkert är hundra år gamla. Vem har inte försökt lura någon att lukta på en maskros, för att sedan knäppa upp den på nästippen så att denne någon blir gul. Vem har inte delat på skälken så att den krullar ihop sig, sådär gulligt. Halsband kan man också fläta ihop. Vackert blir det inte men vad gör det? 
Vi avslutar med en hälsning från två "maskorsbarn".