Falconetti, är du där?

besöksräknare

Hej hopp mitt i allt julstök. Hörrni, vad tyckte ni om årets julkalender? I skrivande stund sitter Malte och jag och plöjer igenom Greveholms alla avsnitt. Faktiskt riktigt roligt men den har fått delade recensioner, vad jag har förstått. Små barn förstår den inte, lite större barn har blivit rädda men tjejerna på jobbet (inklusive jag) har suttit som klistrade framför teve-apparaten. 

Om man inte vill titta på teve kan man göra nåt annat. Som att gå ut, till exempel.

Det är dock frivilligt att titta på den. Det finns en avstängningsknapp eller så gör man som jag: kollar andra års julkalendrar på tv-play. Eller kan man klä på sig och gå och och göra nåt annat. Leka i snön till exempel. Det är ju faktiskt omöjligt att göra alla nöjda när det handlar om att göra bra julkalendrar. Om det ändå är viktigt att följa årets för barnen tycker jag att det är på plats att en vuxen i allafall sitter med barnet.

De fattiga och rika

Tänk, jag kan erinra mig när jag själv var liten. Ja, en sisådär 12, 13 år. På tv gick "De fattiga och rika", nån repris från förr och jag skulle envist se den, trots att min stackars mor inte ville det. I detta program fanns en otäcking vid namn "Falconetti". Han var en riktig otäcking med svart lapp för ena ögat. På den tiden bodde vi i en fyra-rummare på högsta våningen. Varje natt efter den där serien låg jag i mammas och pappas säng och tittade skrämt ut genom fönstret. Jag väntade att hans fula åsyn skulle kika in på mig och säga "Hej!". Gud så absurt egentligen. Mina sista ord innan jag somnade brukade vara:
"Falconetti, är du där?"
Samma känsla tror jag min lille Malte har när han nu sitter med händerna framför ögonen och jag får berätta vad som händer på julkalendern. För det där skelettet är ju såå läskigt. Han ska just nu förvandlas till "Greve Fondue".