besöksräknare

Halloj där!

Visst sitter konsten i betraktarens ögon? Så säger man väl, har jag för mig. Så är det ju. När vi ska beskriva vad vi tycker är vackert eller inte.

Vi behöver bara gå till oss själva och de personer vi har i vår närhet. Är det inte så att de ni tycker är trevliga, snälla och omtänksamma personer också blir vackra i era ögon? Och de som är dumma, knäppa och elaka i era ögon också blir fula?

Min mamma lärde mig att ”det finns inga fula människor”. Det kan väl hända, så är det nog. Men i mina ögon kan jag se vackra människor förvandlas till ”fula” ibland. Bara genom att de är dumma, otacksamma och ibland rent av utstuderad och genomtänkt elaka mot andra. Då får de vara hur vackra de än vill på utsidan. Jag tycker ändå att de är fula.

Jag har också varit med om att personer som jag inte känt och som kanske inte är så vackra på utsidan, bli såå vackra. Bara av att visa en fin insida, liksom.

Ja, jag tror att ni vet vad jag menar. Personer som vågar visa sina styrkor men också sina svagheter. De tycker jag är vackra.

Nä, det är de där personerna som ”tänder” en med något annat. Vad vet jag faktiskt inte… men något annat är det ju. Om någon kunde förklara det för mig, så vore det ju bra. Men jag tror inte att någon kan det. För jag har inte svaret själv.

Calle Schulman, ni vet, bloggaren. Han sa att den där klyschan man säger att ”skönheten kommer inifrån”, den menar han är helt fel. Han skriver att det är precis tvärtom – fulhet kommer inifrån.

En enligt alla en idealsnygg tjej blir råful om hon är elak eller korkad eller fördumsfull. Hon blir en skräcködla. En padda. En fuling. Osexig så in i helvete (Schulmans ord.. inte mitt, jag svär inte;). Han säger att han nästan njuter av att se en snygg tjej bli så där äckligt ful när det blir uppenbart att hon har ett fult inre.

Ja, även om jag vill hålla med farbror Schulman, ställer jag mig ändå frågan, om en människa själv väljer att ha en "fin" insida eller inte. Jag menar, vi har olika bagage med oss att bära genom livet. Endel av det bagaget kanske inte är så fint men vi ändå har lärt oss något av det.

Så summa av kardemumma av denna lilla fundering ikväll blir alltså: Klä er hur ni vill och var hur snygga eller fula ni vill. Men visa ert inre och var gulliga, så vinner ni de hjärtan ni vill.

Kraaaam n

De nickade så vänligt...

besöksräknare

Jag satt på min altan. Visserligen i mina lovikasockar och med min varma filt. Med en varm kopp kaffe i handen och solens strålar som letade sig fram och hittade mig där, till slut. För en liten, liten kort sekund. Men det räckte. Den sa: ”Jag finns här, bakom molnen… det tar bara lite tid för mig att komma fram”.

Så känner jag nu. Det tar bara lite tid för mig att komma fram. Jag finns därinne, någonstans i mitt inre. Jag har väl bara gått lite vilse, kanske. Men ingenting kan locka fram mig mer än den varma solen. När den smeker mina kinder och färgar dem gyllenbruna.

Jag tog min kaffekopp, lämnade filten för en stund och gav mig ut i blåsten. En gren i min ekdunge hade blåst ned. Nästan farligt nära bilen. Men den klarade sig.

Precis som jag… tänkte jag. Det kan vara farligt nära att man tror att man ska bli skadad, gå sönder. Men man gör det inte. På något underligt sätt klarar man sig alltid.

Tro inte nu att det hänt något hemskt, kära läsare. Nej, nej… jag menar bara att ibland kan det kännas som det. När man bara går och väntar och väntar på att solen och sommaren ska komma. Men allt som händer är bara att vinden river och sliter i allt som finns. Ruskar om och ”möblerar om” i min trädgård. Grenar som ligger lite här och var… också de här förgjordade sorkarna.

Vad i heeela fridens namn har hänt??? Sorkarna har fullkomligt invaderat min trädgård! Det lustiga är att de håller sig bara just inne i min trädgård. Precis där åkern tar vid… där slutar alla högarna också. Nä, jag tror det blir att så om hela gräsmattan. He he, då får gossarna i min familj att göra må jag säga. För jag tar hand om finliret, så får de ta itu med de stora maskinerna.

Okey, jag fortsatte att gå min runda runt huset. Och där… mitt bland alla gamla löv och bråte. Mitt bland alla högar som sorkarna grävt upp. Där fanns de.

Vita, små och rädda stod de böjda i vinden. Inte mycket för världen men ändå… de fanns där. Jag böjde mig ned för att hälsa och de nickade så vänligt tillbaks.

Ja, precis så är det nog. Jag kanske inte är mycket för världen just nu. Jag kanske står där och gungar i vinden. Men vet du… jag finns i alla fall. Och jag väntar tålmodigt på att solen ska komma. Jag kanske fryser, precis som den lilla snödroppen där mitt i allt som viner omkring runt henne. Så står jag tålmodigt kvar i blåsten, i regnet, i vinden.

Och inget kan få mig att försvinna från den plats där jag har mina rötter. Precis som den lilla snödroppen. Förutom en liten hand då… som varsamt plockar upp mig och tar in mig i värmen. I en liten kaffekopp där jag kan få stå och lysa med mitt budskap: ”snart är det vår, vännerna mina”.

Kraaaaam n Ps. lyssna på låten nedan. Bra text. Och bra musik.

http://www.youtube.com/watch?v=zRIbf6JqkNc

Kyss grodan, så blir den till en prins!

Kyss grodan så blir det kanske till en prins eller prinsessa!

Fast enligt horoskopet denna veckan.. så blir det Kevin Costner!

besöksräknare

Nilla + Kevin Costner = sant!

Jaha, läser mitt horoskop i en skvallerblaska såhär på kvällskvisten:

”Chefer och andra nyckelpersoner har ett gott öga till den ambitiöse Stenbocken. Detta är en bra tid att hugga i och visa framfötterna lite extra på jobbet”.

Min kommentar: ”Okey… när är det INTE bra att visa framfötterna på jobbet då? Ska man inte alltid vara ambitios och göra sitt bästa på arbetet? Det lärde i alla fall min mamma mig”.

Horoskopet fortsätter:
”Du lyckas med jobb och karriär”.

Min kommentar: ”Tror jag det.. om jag bara gör som det stod ovan.. att jag skulle visa framfötterna på jobbet”.

Horoskopet:
”Undvik onödig stress”.

Min kommentar: ”Okeey.. no coments here!”

Horoskopet:
”Turdag 24/3, och flörta med Kräftan”.

Min kommentar: ”Vad bra! Finns en kräfta inom synhåll den 24/3? Måste kolla om horoskopet är sant ju!

Vidare informerar horoskopet att Kevin Costner också är Stenbock och född den 20 januari, precis som jag. Åh, vad han är snygg, sexig, rolig och ser bra ut. Jaha, då måste ju det här horoskopet stämma och vara sant, eller hur? Eftersom jag har precis samma igenkänningstermer som Kevin Costner – NOT!

Kraaam n

I bara mina underkläder

Ja.. här är jag i bara underkläderna;)

besöksräknare

För tillfället är jag väldigt rastlös av mig. Jag, som annars är väldigt lugn, glad och avslappnad med min tillvaro. Alltså nu kanske inte alla uppfattar mig som lugn… men ändå.

Självklart så är det så att det är våren och sommaren jag väntar på. Jag vet det. Känns som jag precis snart ska starta i ett löplopp. Har laddat mig till tusen. Slagit mig på kinderna, som de där löpflickorna i tv gör. Taggad till tusen nu. Ställt mig i startposition. Men startskottet går aldrig av. Det är enerverande!!

Behöver så väl den där värmen. Solen, grönskan, luften, ljudet och känslan av sommar. Längtar så efter att få utlopp för alla mina känslor. Måste få ut dom. De ligger därinne och bara trycker på. Känner mig som en laddad kanon. Jag vill spricka ut i blom… och det nu!!!

För att få utlopp för all min inre oror, vill jag ge mig ut i min trädgård. Ut i mitt potatisland. Jag vill så, rensa, plantera, gräva, vattna.

Andra kan säga till mig: ”Men Nilla, varför ska du ut och stressa med att hålla ordning i ditt land, nu när du har det så rörigt runt dig annars. Skit i det nu”.
De som säger så, de har inte fattat alls. Ni förstår. Jag har upptäckt att när jag jobbar med jorden, när jag sitter där… i mitt land och låter solen värma min kropp, känna den torra jorden mellan fingrarna, känna de solvarma stenarna under mina nakna fötter. Bli svettig, kunna ta av mig till bara underkläderna, utan att bry mig. För ingen ser mig där… i mitt land, i mitt Ingemansland… i min ekdunge… i mitt paradis, ändå.

Det är då… när mina händer rör sig konstant… som jag också stannar kvar. För det är där… i allt ”görande” som tiden försvinner. Och tanken. Ibland till och med känslan. I görandet finns bara görandet.

Trädgårdsarbetet är i mångt och mycket monotont och mycket går på rutin. Mina händer vet vad de ska göra själva och jag behöver inte tänka. Och jag kan glömma bort mig själv för en stund. Är så hjärtligt trött på mig själv. Och att få glömma bort mig.. om så för några timmar, är så befriande. Så skönt!

Precis så är det också när jag skriver. Det kan vara här i min blogg. Det kan vara en låttext. Det kan vara när jag målar, mina tavlor, mina små project i huset, ute i trädgården. Det kan vara när jag spelar piano. Och det kan definitivt vara… när jag sluter mina ögon, har hörlurarna på mig. Och jag bara kan få flyta iväg i musiken och få sjunga. Det är precis samma känsla… och jag känner att jag måste få ha den nu.
Detta är ett helt kravlöst tillstånd. Och jag ser det inte som ett ”måste”.

Men hela denna långa vintern har jag laddat för våren. Nu måste min laddning få komma ut. Annars spricker jag. Hela vintern har jag saknat detta ”bara varadet”… som jag upplever… där i mitt ingenmansland… i min ekdunge… i mitt paradis på jorden. Nu är mitt behov av detta enormt.

Ja, nu vill jag känna jorden mellan mina fingrar. Bli så varm och svettig så jag bara måste slänga av mig till bara underkläderna. Utan att bry mig… för ingen ser mig… där i mitt ingemansland ändå.

Kraaaam Nilla

Ps. …och extra bonus av allt detta rensande blir ju att: 1. Det blir fint i landet och 2. Jag blir ju (om möjligt) en ännu vackrare Nilla, solbrun och fräsch av solens strålar, tihi

I Dont give a DAMN bout my BAD reputation

Japp, så är det...faktiskt! "I Dont give a DAMN bout my BAD reputation"

Sorry folkes, men det är dagens sanning:) Mina funderingar denna kväll, blir alltså hururvida vi bryr oss eller inte... egentligen, vad folk tycker eller inte.

På bilden är jag med i dokusåpan "Böda Camping", det var en hääärlig upplevelse.

Här är jag i inspelningsstudion. Tv-teamet var med här också. Kul att få visa tittarna lite av ens hem:)

Och här är mina små "prinsar"... ja, jag brukar inte kalla dom så. Men av något (underligt fenomen, fråga mig inte vad... för jag tänker inget säga;) så har just det ordet fått någon sorts innebörd för mig på sistone;)

Den lille i pepparkaksuniform, är 4 idag.. De andra två luarna är betydligt större. Fast vem vet... du kanske skulle känna igen dom ändå. Jag looovar... det kommer kort senare, ska bara få tillåtelse att visa dom på bild. Ni vet hur tonåringar kan vara;)

Jaha, dessa tu vet väl alla vilka det är... hoppas jag. Damen under har ju gjort sig ett namn på sista tiden också;)

Men varsågoda och läs min text... så förstår ni nog mer, hur jag tänker. Trots att mina tankar kan vara väääldigt virriga, nuförtiden.

besöksräknare

Kungaåret börjar och slutar med skandaler. Mitt i förberedelserna för det Stora Kungliga Bröllopet, kan vi läsa om hur Jonas Bergström har varit otrogen. Och stackars Madeleine flyr landet.

Vidare så slår debatten vågor över hur Viktoria envisas med att pappa kungen ska överlämna sin dotter. ”Hur vågar hon”, säger jag då med sarkasm i rösten.
Men bröllopet gick bra, trots Viktorias vilja att följa gammal svensk sed. Men pappa kungen fick bara gå halva vägen till altaret med sin dotter. Typiskt oss svenskar. Vi måste vara alla till lags.

Under hösten kom boken ”Den motvillige monarken”. Den handlar om pappa kungens vilda fester med sina adliga kompisar och deras bruk av kaffeflickor.
En tid senare berättar då… mycket lägligt må jag säga, Camilla Henermark sin historia om sin tid som kungens ”lekkamrat”.

Vill bara säga: ”Vem bryr sig… egentligen”? Faktiskt tror jag väldigt få. Jag menar, vi har nog fullt upp med att få våra egna liv att gå ihop. Fast å andra sidan: ”Who am I kiddin her”? Jag vet att det finns folk som har så lite i sina egna liv, att de söker med ljus och lykta efter skvaller som kan föras vidare. Extra bra, verkar dessa personer tycka att det är, om de själva även kan komma med något ”nytt”, sensationellt skvaller. Då blir han/hon ju sedd… och någon lyssnar på honom/henne.. i en sekund eller så. ”Stackas människor”, suckar jag lite uppgivet.

Minns med lite vemod min mormor, Elsa, för övrigt det finaste namnet i världen…om jag någon gång får en dotter, ska hon heta det. Min mormor Elsa avgudade konungen med stort K. Hon hade ett fotografi inramat i en rund ram på kungen och Sylwia, ovanför sänggaveln där hon och morfar Roberth sov. Visserligen var säkert kortet på kungaparet inhandlat på Tempo för en billig peng, men likväl så föreställde det ju den högt aktade adeln.

Var finns dessa gamla damer idag? De som så vördnadsfullt vårdade det goda ryktet som våra svenska förebilder skulle ha? Jo, du förstår… de finns. Men nu vårdas inte det goda ryktet längre. I och med att vi uppfostrats med att det är viktigare att vi syns, än varför vi syns. Det är inte så viktigt längre om vårt rykte är bra eller inte. Vi här i Sverige tar gladeligen efter andra länders syn på hur vi nu ska leta efter skandaler, istället för vad som är bra hos folk och fä. Dagens motto: ”I Dont give a DAMN bout my BAD reputation”. Där har vi det, gärna sagt på engelska med, så vi är riktigt moderna. Det är dagens budskap till vår avkomma.

Jag undrar bara lite stilla, så här en vardagskväll: ”Vad skulle mormor Elsa säga, om hon visste hur respektlöst vi angriper vår konungafamilj”? Eller… jag tror inte… jag vet. Hon hade sagt något som vi i vår nutid inte ens hade vågat uttrycka. För då hade någon säkert ringt någonstans… bara för att få rubriker.

För i vårt samhälle är det skandaler vi är ute efter. Ta exempelvis programmet ”Big Brother” och andra sådana program. Den som ljuger och manipulerar de flesta av deltagarna vinner ära, berömmelse och pengar. Klart som korvspad att våra barn lär sig hur man ska vara. Om de går efter hur deltagarna i sådana program beter sig.

Nä, jag vill nu slå ett slag för vad min gamla, söta mormor Elsa skulle ha sagt, om vårt sätt att skandalisera vårt rike och vår konungafamlij: ”Vet hut”!
Ett litet inlägg här... min lilla mormor är det som är på bilden i min blogg längst till höger. Där är jag också för övrigt... naken, de ni;)

Ps. Men dokusåpan ”Böda Camping” är ju en heeelt annan sak. Här har vi ju en tjej som gör hela serien väldigt sevärd, eller hur?
Kraaam n

Du kan lita på teknikens under, "Blondie"

Jaha, här har ni då mig... i egen hög person. Första kortet som "Blondie" (ja, jag veet.. mycket fånigt men vem var inte det i tonåren. Jag skulle ju envisas med att kallas det då).

Och det andra kortet är då mig, taget igår. Så ser verkligheten ut. Man är väl den man är. Och så är det med det;)

Teknikens under handlar dagens små funderingar på då. Och alla har vi väl mer eller mindre blivit "tvungna" att lära oss använda detta. Små som stora.

besöksräknare

Hej alla gulliga och söta. Tjejer, killar, tanter och farbröder;)

Jag måste bara få säga, jag har ÄNTLIGEN förstått mig på det här ”nya” livet med alla förmåner som datorer och mobiler ger mig. Jaja… jag vet att jag är efter i detta ämne. Men vaddå? Det är väl inte så konstigt? Tänk, det var ju inte länge sedan allt som skulle dokumenteras eller på något sätt konverseras mellan två människor, var tvunget att ske genom antingen posten eller genom telefoni. Oj, vilket gammeldags ord jag hittade där då. ”Telefoni”, det sa man väl på typ 1940-talet.

Nä, jag tycker faktiskt inte det är så konstigt att vi som var födda på typ förra seklet, inte är sådär haj på datorer och mobiler som de som blivit födda in i det. Då är jag faktiskt inte lastgammal, bara så pass gammal att jag kan komma ihåg hur det var då när det knappt fanns mobiler över huvud taget. Det är faktiskt sant. Jag levde på den tiden. För typ 100 år sedan.

Det verkar nästan som om det finns ett liv före datorernas framarsch och ett efter deras framarsch här i världen. Det är inte lätt för de som aldrig knappt levt utan datorer och all annan teknik som finns att tillgå nu förtiden att förstå att man faktiskt kan leva utan datorer. Som min son frågade mig en dag: ”Mamma, är det sant att det inte fanns datorer förr? Men vad gjorde ni då hela dagarna?”

Jag kan ju säga… att de som verkligen är värda att ge en stor eloge till, det är just oss som minns den tiden före men som lever i tiden efter. Som dessutom klarar av att leva i detta nu, som innefattar en massa datoranvändanden. Alla vi som har varit mer eller mindre tvungna att lära oss hantera både T9, word, lönehanteringen på datorn och snabbinställningar på mobilen.

För 20 år sedan var det ju till och med ”lyx” att ha ett sk. ”svärmorsfilter”, dvs. en nummerupplysning på telefonen. För att inte tala om telefonsvararen. Fy och usch vad man tyckte att de som hade det var märkvärdiga. Också fick man sitta på en och samma plats, när man pratade i telefon. Ofta på någon stol med fötterna uppslängda på något högre, snurrandes på sladden mellan fingrarna. För trådlöst… det var inte ens uppfunnet då.

Tänk vad vi har fått lära oss. Till skillnad från alla de unga som har fötts in i datorernas värld. Jag menar, min lille son, fyra år klarar av att hantera ett tangentbord bättre än många av den äldre generationen kan. Pekfingervalsen har han också men det går bra mycket snabbare än när min mamma utför fingervalsen. sorry mamsen men så är det, tyvärr.

Sanningen kvarstår då… att de som är födda in i denna era, de har fått det serverats på silverfat. De äldre… nu menar jag typ 40-talsisterna och äldre, de kan fortfarande hanka sig fram genom att lära sig använda färdig program enbart på jobbet. Men det är vi… generationen ”mitt emellan”, som jag tycker ska få den stora elogen.

Vi som, när vi var barn bara hade två kanaler på tv:n att välja mellan. Vi som, när ett nytt program började på den andra kanalen såg det genom den lilla vita trekanten som blinkade uppe i det vänstra hörnet. Minns ni den trekanten? Ha ha… och inte för att tala om när vi fick den tredje kanalen; tv4… och då när ”Rapport” inte fick sända otäcka bilder från krig och annat elände, förrän efter klockan 19:00 för att skydda våra barn från att bli påverkande på ett negativt sätt.

Tänk nu idag. Vilka spel våra barn spelar. Vad de går ut på. Jo, att döda, döda och åter döda. Sedan skjuta på många som möjligt. På den tiden som jag talade om tidigare, gjorde också reklamen sitt intåg i vår tv. Den fick dock inte vara i barnprogram och man fick inte göra reklam för alkohol. Nu förtiden har man helt gett vika för reklamens stora plats i tv-världen. Utan reklamen skulle inte tv överleva. Hur i hela fridens namn överlevde tv-kanalerna förr. Jag bara undrar?

Ja, tiderna har förändrats och kommer alltid att göra. Äldre har alltid klagat på vad ungdomen gör fel. Så har det alltid varit, genom alla tider.
Om sanningen ska fram, är det nog så… att det blir människor av ungdomen av idag också. Vi blev ju bra, trots våra föräldrars idogt tjatande om att vi såg på för mycket film eller läste för mycket serietidningar med våld i.

För att inte tala om ”Heta linjen”. Ha ha… kommer ni ihåg den? Man ringde ett nummer och pratade i grupp med okända människor. Jag blev förbjuden att ringa av mamma och pappa, efter att de fått teleräkningen. Och efter att det kom ett motorcykelgäng till vårt hus och frågade efter ”Blondie”. Ja, jag kallade mig det då… lite lagom anonymt. Men efter ett idogt tjatande av den mycket behagliga killrösten på andra sidan luren, så hade jag sagt mitt telefonnummer… mycket snabbt. Men det räckte. En timme efter att jag sagt numret, var hela mc-gänget utanför vår dörr på Liljedalsvägen 28.

Pappa fick jaga iväg de tuffa killarna i mc-skinnjackor. Och i mitt lilla flickrum stod ”Blondie”, dvs. jag och vinkade bakom min rosa gardin med barbie på. Där stod jag, mitt i världen emellan att vara liten flicka påväg att bli en kvinna. Det var inte så lätt alltid. På den tiden heller, precis som det är för ungdomar nu idag. Samma känsla av osäkerhet och nyfikenhet på vuxenvärlden. Vi måste få tillåta oss att vara människor. ”Det är av erfarenhet man lär sig att göra det man vet man inte borde göra”. Ska se om jag inte kan hitta någon bild på mig från den tiden. Kan ju vara kul att titta på ”Blondie” förr och nu.

Men detta dilemma att inte veta vad som är ”fel” och vad som är ”rätt” har det nog alltid varit för oss människor. Vi vill lära oss nya saker. Vi är nyfikna på varandra och så ska det också vara. Vi måste låta oss vara människor. Tillåta oss att göra både ”fel” och ”rätt” saker här i världen.
Okeey, summa av kardemumma. Vad drar jag för slutsatser av mina funderingar idag då? Jo, att om du inte lärt dig använda T9 i din mobil… så är det nog dags för det nu. Fast å andra sidan… lovar jag dig, att det går lika bra att knappra på utan T9… Det tar bara liiite längre tid.

Lite virriga tankar om"militanta feminister".

Konstiga bilder? Läs min text, så förstår du.
Överst en manligt militant feminist (okey skojjar.. näst överst var det ju;). Mitten till vänster: sanningen. Längst till höger (hon med håret:/: den kvinnliga feministen. Näst underst: 70-talets feminist. Underst: moderna feministen.

















besöksräknare



Okeey… Varför tror endel av oss tjejer att vi vet vad alla killar vill ha? Så fel vi flickor kan ha, ibland. Alltså… bara en liten förklaring här: vi tillhör liksom samma släkte, faktiskt. Män och kvinnor. Även om det kan vara svårt att tro ibland. Killar är människor också och alla människor är olika. Så enkelt är det bara.

Tänk på 70-talet… tror jag att det var, jag var ju rätt liten då så jag kommer inte själv ihåg. Då, när feminismen började ta fart på allvar. Jag förmodar att ni hört sångdengan av Nationalteatern ”Oh, tjejer.. oh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”. Ja, nu får jag väl alla dagens frigjorda flickor på mig för att jag tänker "klaga" på deras kampvilja. "Hjälp.. var snälla mot mig, jag menar inget illa… vi har faktiskt yttrandefrihet här i Sverige", säger jag då lite försynt.

MEN jag får nästan utslag av det budkapet som de ”militanta feminister" vill föra fram. Inte av låtarna från 70-talet, nej de är ju kul och så. Men vem lurar vi egentligen? Alla dessa tjejer som på 70-talet gick med plakat, flätor och runda glasögon. Utan smink och med knytnäven i högsta hugg. ”Tjejer kan…också”, skrek de och såg arga ut…mycket sexigt – not.

Nu kommer vi då till POÄNGEN. Vet ni… de finns än idag! De ”militanta feministerna”. Jo, det är sant. Jag träffar minst en i veckan. De är sällsynta men de finns. Där på gymmet, där i väntrummet, hos tandläkaren, där på jobbet och där i vardagen lite varstans. Det är skrämmande. Trots att det gått så många år sedan deras era föddes, så lever de kvar än idag.

Nä, nu har dessa feminister förklätt sig till vackra modelejon, politiker, affärsbiträde och ja, alla kan egentligen vara förklädda ”militanta feminister”. Huu, hemska tanke.

Så.. jag har en varning till alla av mitt kön och det andra könet: ”Be aware… They are among us”..skojjar alltså här med, om nu någon skulle få för sig annat.

De ”militanta feministerna” känns dock lätt igen. För jag har kommit på ett knep, att locka fram dem i ljuset. Det lustiga med just detta lilla knep, är att dessa ”militanta feminister” alltid går på det. Det är sant! Prova själva får ni se.

Knepet är enkelt och går ut på att säga något i stil med ”Det är ju för hemskt att det inte finns fler rosa plagg på pojkavdelningen på HM”. Genast hakar den ”militanta feministen” på. Japp, där fick du henne. Är hon också en verkligt inbiten sådan så klär hon till och med sin stackars pojke i rosa klänning.

SÅ, jag vill slå ett slag för en NY ERA. Jag tycker det är dags för det nu. Det var länge sedan det var 1970 och nu, om inte förr så är det väl ändå dags (ursäkta Gudrun Schyman, jag diggar dig jättemycket, inget personligt mot FI).

MEN härmed vill jag att vi befäster ett nytt namn för den nya, moderna jämlikheten mellan män och kvinnor. Varför? Jo, därför att jag vågar visa att jag faktiskt tror på det här att vi är olika… och lika.. och ska så vara. Vi är ju bara människor, för böveln och då måste ju alla få finnas. Okeeey då…även den” mililtanta feministen” (Gudrun=glad här...skojjar alltså om nu någon inte förstod det. Jag tycker faktiskt att Gudrun är en reko tjej).

Jaha, då återstår bara ett namn för hela grejen då. Om man varken är feminist eller manschauvinist (dvs. en mans attityt och beteende som visar en tro på att kvinnan är underlägsna männen, se nätet… den största uppslagsboken vi har i nutiden).

Ja, där fick ni en nöt att knäcka…

Kan vi kalla det ”Androgist”? Nä, det är ju sexuellt relaterat… Men då borde det kanske heta ”Biemotionell” Eller varför inte kort och gott ”Jämnställd”? Ja… det var ju bra. Då var vi tillbaks till 1921 då… när vi kvinnor fick rösträtt. Nä, det måste vara något som hör nutiden till. Nåt som klingar modernt.

Kanske ”Hennist”. Nä, nu har jag kommit på det… ”Heminist” Hur tänkte jag då? Jo, Heminist=omfattar bägge sidor (av hjärnan, men vaddå).

Usch, vad jag bidde invecklad här ikväll. Knäppare än vanligt? Nä.

Jaaa, nu har jag det…”HUMANIST”. Just det… det är ju det jag är. Helt enkelt en Humanist. Och du… och du… och du… och jag med. Så det så.

Kraaamelikram o god natt, n