... kunde jag vara den Nilla jag ville vara...

besöksräknare

Okey, erkänner... de fula Kellogs-muggarna är godast att dricka ur. När jag är ledig och ensam, har det inte så stor betydelse. "rycker i axlarna" åt petitesserna här i livet ;) 

"Ägg och bacon till frukost!", sa han och drog i mitt täcke.
Vilken underbar dag vi haft idag!
Trots att det varken är vinter, höst eller vår ute bara grått och tråkigt.
En beslutsam Malte väckte mig, det blev en lång brunch med honom.
Körde sedan till farmor så det blev lite "barnledigt" för mig.
Städade och sedan bara "chillat".
Trivs med mitt eget sällskap,en sorts självvald ensamhet.
Hög musik och ett skönt bad med bubblor i.
Ingen tid att passa och bara rå om sig själv.
Tyst och stilla kunde jag bara vara den Nilla som jag själv ville vara, just då.
Ska försöka hålla fast vid den känslan när det gråa vädret väl bestämmer sig.
Oavsett om det kommer att snöa istappar på mig i ottan när jag ska till jobbet.
Det är då, när jag sitter och fryser häcken av mig som jag ska tänka tillbaks.
Den där känslan av frihet, inte bry sig så mycket om petitesser.
Säger jag nu ja... det är inte så lätt när jag väl sitter där och fryser.
"Undrar om det är någon mer än mig som är lika knasig?,"  tänker jag och tar de överblivna baconbitarna i soffan i mitt nystädade hus.
Det är skönt att njuta av livet, även i det lilla.

"Är du vaken?", sa han och låtsades vara förvånad.

besöksräknare

Vilket föredrar du?

"Är du vaken?" sa han och låtsades vara förvånad.
Han visste så väl att jag skulle komma till honom.
Det var "vår"  tid tillsammans, som ingen annan visste om.
Det var alldeles svart i det lilla köket, sånär som på ett litet ljus mitt på köksbordet.
Vi hade nattkläderna på.
Jag i mitt vita linne med rosa hjärtan, han i byxor och pyjamasjacka.
Röken var tät och blandades med doften av apelsin.
Två dofter jag älskade.
Hallontobaken som han omsorgsfullt fyllde sin pipa med och apelsinens fräna doft.
Farmor låg och sov i den stora sängen.
Den som annars var hennes och hans,  när jag var där fick han sova på soffan.
Tänk jag minns det som igår!
Köket som annars var fyllt av farmors stekta biffar och bakade kringlor.
Känslan där vi satt, han och jag. 
Bara njöt av tystnaden.
Jag fick alltid en tallrik med fil och farinsocker på.
Minns du den sortens "riktiga" socker?

Den var annorlunda från den idag... tjockare med små "klumpar" som man smulade över filen.
Allt det här kom jag på när vi av en händelse hittade den i affären!

Muscovadosocker stod det på paketet och tänk....det smakar precis som gammaldags farin som man gröpte ur en brun plastburk!

Fick mig att minnas de där stunderna. 
Kan sakna dem än idag.

"Kanelbullen/kladdkakan, ja till och med Orgasmens dag!"

besöksräknare

Ta vara på varandra och "Happy Valentine"!

"Tja!", hör jag på andra sidan gatan!

Tittar förvånat upp och nickar, ser knappt vem det är där genom regnet.

Det var ingen jag kände, någon kille i övre tonåren.
Ler lite åt hans lilla uppsluppna min.
Då hör jag det igen, denna gången från en äldre herre:
"Goddagens lilla flicka!", säger han och ler i sitt fåriga, vackra ansikte.

Känner att jag sträcker lite på mig, blir gladare där i det piskande regnet.
De jag möter går omkring med näsorna pekande nedåt, pillrande med sina mobiler.
Det var faktiskt inte längesen  folk hälsade artigt genom att bocka och ta i hand.
Nuförtiden hör du bara ett "tja"... om vi hälsar överhuvudtaget vill säga! 

Tiderna ändras och nu nästan letar efter saker vi kan glädjas åt, som detta fenomen med att alla dagar ska "firas"! 

Det finns "kanelbullens/kladdkakans" ja, till och med "Orgamens dag"!

Den gamle jag nyss hälsade på verkade ensam men glad, likaså den yngre killen.

Alla behöver inte ha en kärendes
där hemma för att fira denna dag.

Tänker att alla behöver inte ha någon kärandes därhemma för att fira denna dag.
... och just därför är den faktiskt värd att firas!.
Höjer blicken, denna gången är det jag som ler mot personen jag möter.
Det råkar vara en liten flicka som håller sin pappa i handen, han nästan sliter med henne på väg i vardagen.
Hon ser mig, ler tillbaks med hela ansiktet och hejjar glatt.
"Det krävs så lite för att förändra en annan människas dag!".

Med kudde under rumpan

besöksräknare

"Kan vi inte sätta en kudde under rumpan?", frågade han:
Vi hade begett oss ut till "Tingryds ishockeybana" för att prova de nya skridskorna.
Jag hade letat reda på mina gamla, de som samlat damm i garaget.
Vinglade ut på isen tillsammans, Malte och jag krampaktigt hållande i varandra.
Sakta och försiktigt... väldigt sakta.
Försökte förklara hur man gjorde för att komma framåt men vi kom ingenstans ändå.
En pappa stod jämte oss med sin lilla dotter, han log med hela ansiktet och sa till mig:
"Vem i hela fridens namn har kommit på det här?".
Hann precis bara tänka på hur absurt roligt det måste sett ut där vi stod, när det plötsligt sa "swosch" och vi låg på isen i en enda hög.
Därefter följde ett stort rungande skratt som vi bröt ut i skratt, allihop.
Kom på upp igen och efter ett tag kom till och med jag ihåg hur härligt det var att åka.
Vi "flög" fram kändes det som, även om det nog inte såg så ut.
Vi skrattade... bara för skrattets egen skull.
Du behöver inte ha någon anledning till att skratta, bara göra det liksom.
Stämningen var på topp när vi åkte hem och Malte undrade hur fort man kunde åka skridskor?
Försökte förklara att om man skulle göra det var man tvungen att ha skydd på sig under kläderna så man inte slog sig om man trillade.
Kom och tänka på att det finns ju lös-delar för allting nu för tiden.
Lösögonfransar, lös-tuttar ja, till och med såna där trosor med kuddar i kunde jag erinra mig att jag sett i någon veckotidning.

Det där med att ha en kudde under rumpan, var nog inte en så dum idé ändå.
"Ska lyssna mer på vad de små har för tankar nästa gång!", tänkte jag till kvällen i teve-soffan... 
...där jag satt på min ömma lilla bak.

"Måste... nej, gör det inte!", tänkte jag.

besöksräknare

"Måste...nej gör det inte!", tänkte jag.
"Denna gången ska jag klara det!".
Fast besluten råkade jag se en skymt av mig i spegeln på väggen.
Såg en tjej som satt och knep med läpparna, hårt.
Tittade upp och mötte någons ögon.
De såg tillbaks på mig som om de också bestämt sig för att inte prata. 
Tittade ned på något sorts ludd på mattan, som om det var det mest intressanta jag sett.
"Vilken idiot jag är!", tänkte jag och kände hur pressen började krypa på

"... och vad händer i helgen då?", sa jag och kände mig urdum.

Som den där chipsreklamen som gick för ett tag sedan.
"Vem frågar en så´n sak?"
Varför hade jag bestäm mig för att det inte alltid behöver vara just jag som bryter tystnaden?
Att det faktiskt inte alltid är jag som behöver vara clownen i sällskapet?
Vill inte förklara mig eller stå upp för mina ideal, i alla väder.
Inte "försvara" mig men vill inte heller verka "svår eller hal".
Ibland vill jag faktiskt bara sitta här och vara tyst.
Som "Ferdinand" och "lukta på mina blommor".
"Får öva mig på det!", tänkte jag men nu var tystnaden i alla fall bruten.
Samtalet fortsatte, de andra pratade på om vad som skulle hända i helgen.
Jag pustade ut, lutade mig tillbaks och insåg att det är en konst...
... att vara människa ibland.

"Nä, du kan inte komma för att...!"

besöksräknare

Sitter i telefon med vännen som vill komma och försöker hitta "ursäkter" som hon inte tycker håller. Lite jobbiga situationer det där, kan jag tycka ibland. 

"Nä, du kan inte komma för... att jag ska klippa tånaglarna!".
Känns det som om jag nyss dragit till med.
Som någon urbota dum ursäkt för att inte få besök idag.
Jag menar, hur ursäktande låter det då? Just det - nada och inte alls!.
Nu sa jag såklart inte så men det det kändes som om hon tog mina ord så.
"Vad GÖR du då?", säger hon och låter undrande i telefonen.
Jag är hemma idag för att jag dragit på mig en urinvägsinfektion.
Nu  vill hon vara snäll och komma över på en kopp kaffe, för att muntra upp mig.
Förstår hennes välvilja  men det är bara ett krux... det vill inte jag!
Inte för att jag inte tycker om henne, utan bara för att jag vill vara själv helt enkelt.
"Eh... ja, jag spelar. Gör låtar, ritar, läser, badar... sover!", säger jag och hör att det inte är låter som en speciellt "godtagbar  ursäkt" det heller.
"Jamen, då gör det väl inte något om jag kommer över på en kopp kaffe!", säger hon och låter glad.
Många tror nog att jag har ett behov av att ha mycket folk omkring mig (av mitt bekräftelsebehov att döma).
Fast där har de faktiskt  fel. 
Tvärtom, eftersom jag är en väldigt social person utåt,är snarare mitt behov att "väga" upp det med att få mycket tid till mig själv. 

Ritar, spelar, gör låtar och sover. Det är vad jag gör med min egentid.

Dagens kedjereaktion blir alltså:
"Hur mår du när du "måste" vara ensam? 
Tycker du det är jobbigt och får "lappa-sjukan" lätt? 
Eller är du som jag, tycker det är mest gemytligt?"

Hudföryngring med laserbehandling, var går din gräns?

besöksräknare
Look who´s smiling!

"Här kan du ta ett kort på mig!", sa jag till den något förvånade reportern.

Ja, vad tycker du? Provocerar jag, går för långt eller bryter jag barriärer?

"Inga stora ingrepp, bara lite piff här och lite puff där!", sa jag till den något förvånade reportern.

Fotografen skrattade och sa att han aldrig varit med om en tjej som tyckte det var så roligt att få vara med i bild.
Jag fullkomligt bombarderade honom med förslag om var han kunde ta kort på mig.
"Här i soffan kan jag sitta! Eller här, i min badrumsspegel kan du ta kort!", föreslog jag och log så fint jag kunde mot kameran.
Vilket jag alltid gör så fort det kommer en sådan i min närhet.
Är nog lite knasig, tänkte jag men blev ändå stolt över hur fint reportaget blev.

Så till dagens fråga:
"Vad tycker du? Går jag för långt? Provocerar jag eller bryter jag kanske barriärer?".
Tyck till och diskutera.
Det verkar onekligen som om detta ämnet är en öm tå för många även fast det idag är så lätt att göra lite "piff här och lite puff där".

kram nilla