"Måste... nej, gör det inte!", tänkte jag.

räknare
besöksräknare

"Måste...nej gör det inte!", tänkte jag.
"Denna gången ska jag klara det!".
Fast besluten råkade jag se en skymt av mig i spegeln på väggen.
Såg en tjej som satt och knep med läpparna, hårt.
Tittade upp och mötte någons ögon.
De såg tillbaks på mig som om de också bestämt sig för att inte prata. 
Tittade ned på något sorts ludd på mattan, som om det var det mest intressanta jag sett.
"Vilken idiot jag är!", tänkte jag och kände hur pressen började krypa på
"... och vad händer i helgen då?", sa jag och kände mig urdum.
Som den där chipsreklamen som gick för ett tag sedan.
"Vem frågar en så´n sak?"
Varför hade jag bestäm mig för att det inte alltid behöver vara just jag som bryter tystnaden?
Att det faktiskt inte alltid är jag som behöver vara clownen i sällskapet?
Vill inte förklara mig eller stå upp för mina ideal, i alla väder.
Inte "försvara" mig men vill inte heller verka "svår eller hal".
Ibland vill jag faktiskt bara sitta här och vara tyst.
Som "Ferdinand" och "lukta på mina blommor".
"Får öva mig på det!", tänkte jag men nu var tystnaden i alla fall bruten.
Samtalet fortsatte, de andra pratade på om vad som skulle hända i helgen.
Jag pustade ut, lutade mig tillbaks och insåg att det är en konst...
... att vara människa ibland.