"Nä, du kan inte komma för att...!"

räknare
besöksräknare
Sitter i telefon med vännen som vill komma och försöker hitta "ursäkter" som hon inte tycker håller. Lite jobbiga situationer det där, kan jag tycka ibland. 
"Nä, du kan inte komma för... att jag ska klippa tånaglarna!".
Känns det som om jag nyss dragit till med.
Som någon urbota dum ursäkt för att inte få besök idag.
Jag menar, hur ursäktande låter det då? Just det - nada och inte alls!.
Nu sa jag såklart inte så men det det kändes som om hon tog mina ord så.
"Vad GÖR du då?", säger hon och låter undrande i telefonen.
Jag är hemma idag för att jag dragit på mig en urinvägsinfektion.
Nu  vill hon vara snäll och komma över på en kopp kaffe, för att muntra upp mig.
Förstår hennes välvilja  men det är bara ett krux... det vill inte jag!
Inte för att jag inte tycker om henne, utan bara för att jag vill vara själv helt enkelt.
"Eh... ja, jag spelar. Gör låtar, ritar, läser, badar... sover!", säger jag och hör att det inte är låter som en speciellt "godtagbar  ursäkt" det heller.
"Jamen, då gör det väl inte något om jag kommer över på en kopp kaffe!", säger hon och låter glad.
Många tror nog att jag har ett behov av att ha mycket folk omkring mig (av mitt bekräftelsebehov att döma).
Fast där har de faktiskt  fel. 
Tvärtom, eftersom jag är en väldigt social person utåt,är snarare mitt behov att "väga" upp det med att få mycket tid till mig själv. 
Ritar, spelar, gör låtar och sover. Det är vad jag gör med min egentid.
Dagens kedjereaktion blir alltså:
"Hur mår du när du "måste" vara ensam? 
Tycker du det är jobbigt och får "lappa-sjukan" lätt? 
Eller är du som jag, tycker det är mest gemytligt?"