"WANTED, DEAD or ALIVE!"

besöksräknare

När ett besök på självaste "High Chaparall" när det begav sig.

Gasar på allt vad jag kan, den torra sanden yr i virrvarr bakom bilen.

Det är klippor och stenar överallt där jag kör.

Den svala vinden smeker mitt hår och det är bara öken så långt ögat når.Om jag levt i ett tidigare liv hade jag definitivt varit en "cowgirl".
Säkerligen lika "mediakåt" som nu, för såna drag ändrar sig nog inte.
Överallt när jag kom till en ny stad, skulle det stå uppspikat affischer på mig.
"Tur jag "älskade kameran" lika mycket då som  nu", tänker jag medan jag bläddrar bland gamla foton.
Det är viktigt hur jag  ser ut på bild och alltid varit det.
Oavsett varför jag skulle fotas, hade jag säkerligen lett så fint jag kunde mot fotografen.
På det sättet hade jag inte skämts för bilderna, sen vad som stod under... det hade jag nog inte brytt mig så mycket om:
"WANTED, DEAD or ALIVE!"

PLUMS!

besöksräknare

Jag i målartagen. Då var det vardagsrummet jag gick "lös" på, nu är det hallens tur.

"Hit med det bara!", säger jag, som om det vore nå´n "sak" vi pratade om. 
Denna gången vill jag lyckas och jag gör vad som krävs, bara det gör mig glad.
För det vill vi ju alla vara och vi stressar runt på allt möjligt för att bli lyckliga och harmoniska.
Jag har läst böcker, varit på yoga och mediterat.
Pratat mig sömnlös med mina vänner.
Slitit mitt hår, sprungit, semestrat ibland och gjort  allt för att försöka försonas med mig själv.
Är du verkligen beredd att lägga ner all den tid som krävs, alla pengar, all energi, all kraft och allt tålamod som du någonsin kan åstadkomma?
"Inte vet jag men för böveln, kan det vara så svårt då?". 

Här är jag, jag står ju här. 

Är det någon som är beredd att göra skiten så är det jag.

"Bara att kavla upp armarna och sätta igång då!".
... efter att jag tapetserat färdigt i hallen.
För lyckan kan vi inte jaga och inte köpa för pengar, den kommer när du minst anar det.
Så efter att jag tapetserat kan jag ju alltid börja med något annat kul, som att så frön till sommaren eller nå´t.
Tills dess dyker jag huvudstupa ned i tapetklistershinken.
"Ett, två och så tree!".
PLUMS!

"Ge mig det och det nu på stört!"

besöksräknare

Kan du ge mig lite av våren, om du ändå är igång menar jag?

"Är det bara jag eller är du likadan?"
Har du hemligheten om hur man kan vara lite sådär "lagom"?
Ja, av allt liksom...
Är jag ledsen så är jag, är jag glad är det bara att tacka min lyckliga "stjärna" för det.
Kan inte vara lite sådär mittemellan.
"Lagom...", säger jag högt liksom för att "smaka" på ordet.
"Varför är vi över huvud taget det enda landet (typ) som har ett ord för det?"
"Jag vill vara "lagom"!
"Ge mig det och det nu på stört!", säger jag bara.
Så det så.
Punkt.

6 (stycken) Hemlisar.

besöksräknare

Skratta och ha kul tillsammans!

"Vill du veta vad hemligheterna bakom en bra relation är?".

Det är faktiskt rätt "enkelt".

Ska dela med mig av 6 stycken (som säkerligen kan vara lättare sagda än gjorda, men men).

Hemlis nr 1:

"Inse att kärlek är mer än "bara" en känsla!".

Fast det kan vara svårt att släppa gamla gräl och inte "älta sönder" dom.

Det är en konst i sig att kunna acceptera  och gå vidare.

Kunna se varandras olikheter, särskilt viktig om ni går igenom tuffa tider.

Hemlis nr 2:

"Bra relation = närhet!"

Det kan betyda olika saker.

Jag som tjej vill gärna dela med mig av mina och drömmar. Våga berätta om mina rädslor. 

För män kanske det handlar mer om att göra saker tillsammans? (Gärna något äventyrligt?).

Hemlis nr 3:

"Tänk inte så mycket!".

Ska jag säga som "analyserar sönder" allt mellan himmel och jord!

Måste verkligen lära mig att slappna av mer...

Hemlis nr 4:

"Sms:a mer!

Alla messa idag.

Varför inte skriva nåt i stil med: "Är på väg hem och längtar efter dig!"?

Ett bra sätt att säga förlåt efter ett gräl också.

Hemlis nr 5:

"Inse att ni har olika saker med er i "ryggsäcken"!.

Hemlis nr 6:

"Alla tycker om att skratta!".

Alla tjejer tycker om män som får oss att skratta.

Sexigheten avtar efter åren och skönheten med.

Fast om du har en vän som får dig att skratta är förutsättningarna goda. 

Ibland så goda att de räcker det livet ut.

"Tänk på det du!"

Förlåt!

besöksräknare

Malte och jag "tältade" i vardagsrummet och lyssnade på "regn" som smattrade (Spoty). Gjorde läxan och hade förtroliga samtal. 

Malte:
"Varför måste jag säga förlåt när jag gjort fel och inte du?"
Tänkte efter en stund och det var faktiskt sant, vi vuxna gör inte det så ofta,.
Trots att det är ett jättebra sätt att visa respekt på, eller hur?
Vår lilla diskussion ägde rum i vårt egentillverkade "tält" på vardagsrumsgolvet.
Hade kommit på att det var betydligt roligare att göra läxan där än vid köksbordet!
I skenet av ett låtsasljus lyssnade vi på regnljud vi hittat på "Spoty".
Kändes verkligen som om vi  var ute i naturen.
Det bidrog till lite mer förtroliga samtal och vi nästan viskade till varandra.
"Har du någon gång känt att du gjort fel mot ditt barn?"
"Säg förlåt!"
Barn måste alltid be om det men jag tror det är väldig ovanligt att vuxna knackar på barnets dörr och ber om förlåt för att de gjort fel?
Vi kom överens om att det är först när du "vågar" be om förlåtelse som du är vuxen.
Våga vara lite mer barnslig, helt enkelt.
Det var vad Malte och jag ägnade oss åt där på golvet i "regnet", en helt vanlig vardagskväll.
... plus att vi fick läxan gjord också, vilket ju var bara var bra.

Förnekade - hennes kropp sa något annat...

besöksräknare

Ute vet inte vädret hur det ska ha det och jag var slut på förslag till vännen.

"Det är ett brott att låta den gå!", sa hon och så förbryllad ut.
Ja, hela hon såg ut som ett enda stort "frågetecken!".
Hennes hud var vacker, liksom "genomskinlig".
Rodnaden såg  så klädsam ut när hon berättade om sin kärlek.
Hon frågade mig om råd, jag hade inget.
Sa tillslut:
"Ja, det är få förunnat att hitta sin kärlek".
"Nu skiljer sig folk till höger och vänster men var det verkligen bättre förr då man höll ihop, "kosta vad det kosta ville?".
Tror faktiskt inte det och många gånger led de nog i det tysta, både föräldrarna och barnen.
Efter vår promenad ute, där vädret också verkade vara villrådigt.
Visste inte om det ville vara vinter, höst eller vår.
Det hade blivit kväll och vi la oss, hon var lika full av frågor.
Somnade vi och hon pratade i sömnen:
Talade om dig och era "vackra lekar".
Tittade på henne i smyg, hon såg så vacker och lycklig ut.
Hon riktigt strålade!
Berättade för henne vid frukostbordet. 
Hon skrattade  nervöst och blev sådär klädsamt röd om kinderna igen.
"Hon förnekade allt med ord...
... men  hennes kropp sa något annat!".

Påkommen med handen i kakburken

besöksräknare

Om jag skakar tillräckligt...

... kanske det inte märks att jag slickade gräddbunken.

"Fy bubblan vad pinsamt!", tänkte jag.
Kände hur jag rodnade över hela min kropp.
Minst!
Hade gjort det igen.
Låtit min mun tala innan hjärnan hade tänkt efter.
Har inget svar på varför jag gör så, måste vara nån "defekt" eller nåt.
Oftast brukar det vara tyst i nån sekund, innan det brister ut ett gapflabb från de som råkar ut för mina små felsteg.
Vilket är som en "befrielse" varje gång!
För det är när det inte gör det som det riktigt pinsamma börjar.
Då hör jag mig själv göra det jag vet att man inte ska göra, nämligen ursäkta sig.
"Ehh, jag menade ju inte så och förresten tycker jag inte alls du har nå´n bred rumpa utan snarare det motsatta. otroligt smal och smäcker !".
Jag menar - man säger inte så till en som vet att hon/han har en bred rumpa!
Denna gången blev det i alla fall ett hej dundrande högt skratt efter mitt pinsamma uttalande.
"Puh... klarade mig den här gången också. Med handen i kakburken!".