besöksräknare
Om jag inte gör rätt… och vad är det som är rätt? Ja, det är det som jag måste komma på alldeles själv. Att leva är inte alltid lätt. Vi måste få ha våra fel och brister. De blir synliga när det är dags att visa vad vi kan och vad vi kanske har svårt för. Fast övning ger färdighet, heter det. Visst är det så sant som det är sagt.
Den gamle mannen som sitter försjunken med en papperspåse i hopp om att den ska dölja flaskan. Det är kallt omkring honom och vinterkylan biter i hans röda kinder. Omvärlden rör inte honom, han är inte delaktig i den. Den betyder inget för honom och han betyder inget för den.
Fast hans röda äppelkinder har en gång varit små och någon kärleksfull människa har kanske kysst dem och nypt dem. Han har varit någons lilla barn en gång i tiden. Hans mamma kanske vårdade honom ömt. Ammade honom och önskade honom allt gott här i livet.
Vad var det som gick fel för honom? Är det omvärlden som gjort honom till vad han är idag? Den omvärlden som inte betyder något för honom och han inget för den? Eller gör han det? Var det så enkelt att han bara inte förstod den?
Hans mor är för länge sedan borta. Nu sitter han där med hukad rygg och böjt huvud i vinterkylan. Med blicken på en flasköppning medan omvärlden springer obemärkt förbi. Gamla älskade barn… Vad tänkte din mamma på när du var barn?
Äntligen är det min tur. Nu har tiden blivit mogen för mig. Jag har våndats, längtat och väntat på detta hemska men ändå härliga ögonblick. Mina ögon har öppnats och jag känner solens strålar som lyser upp min väg. Mina bröder och systrar knuffas, en efter en utför stupet av våra föräldrar. Kan tyckas hårt men är bara en älskvärd handling. Eller är det av instinkt?
Jag känner en buff mot min bak och sedan faller jag. Faller och faller. Allt gick så fort. Det är nu jag ska lära mig… Nu eller aldrig… Det är nu jag ska förstå. Så att det inte blir försent för mig med. Därnere vet jag att de hårda klipporna finns och kommer jag dit blir det en säker död.
Fast jag ser dem inte. Jag faller runt, runt och allt jag hör och ser är ett blurr av ljud och ljus. Jag tar ett djupt andetag, sträcker på mig och med ens har jag fått ut mina vingar…
Jag svävar… jag flyger. Allt är bara underbart. På mindre än en sekund vändes allt från en obegriplig mardröm till en underbart, ljus, vacker och härlig verklighet. Jag lutar mig lite åt vänster och sedan åt höger. Nu har jag all tid i världen att öva mig på detta.
Hur gör jag när jag svänger? Jaha, det var så. Hur gör jag för att komma uppåt, nedåt eller åt sidan? Nu är det bara roligt och livet har plötsligt fått en mening. Nu vet jag vad som är upp och vad som är ned.
Solen skiner uppifrån och se där kommer mina älskade föräldrar och ler ömt mot mig. Jag följer efter dem en stund och vi samlar in alla mina syskon. Vi har alla klarat oss, all utom en som ligger livlös nere vid trädets kant.
Fast det finns ingen tid till att sörja. Våra föräldrar leder oss till en bänk där en äldre man sitter hukad över en papperspåse. Han har ätit en kringla, somnat av ruset som han fått från innehållet i flaskan och tappat kringlan. Den har blivit till små smulor som vinden har burit ned till marken under bänken. Vi mumsar i oss i solskenet och blir mätta och mår bra.
Den enes död blir den andres levebröd, var det inte så det hette? Min mor ser ömt på mig och kvittrar glatt:
”Gamla älskade barn”.
Hon ler. Det syns att hon är stolt över mig och jag känner mig älskad, uppskattad och förhoppningsfull. En dag vill jag bli som hon. Kanske träffa någon annan liten fågel, som jag kan få ungar med. Föda upp dem och lära dem lita på sina egna små vingar.
Jag vaknar till av att Sture, katten smeker sig mot mina ben. Oj, jag hade visst somnat till i solskenet.
Jag ligger kvar en stund och lyssnar på den lilla fågeln som kvittrar i trädet ovanför mig. I min trädgård, i mitt liv.
Fågeln tittar ned lite snett på mig, precis som om den försökte säga mig något. Var det den som fick mig att drömma att jag var en fågel, med allt sitt vackra kvittrande?
De två fåglarna, mamman och den lilla ungen sjunger glatt i kapp med varandra och flyger om varandra som om de lekte.
Ja, sådant är livet också. En del går det bra för och andra inte. Vi kan bara som föräldrar njuta av våra barn, lära dem allt vi kan och helst lite till.
Viktigast av allt, det att lära dem våga lita på sina egna små vingar… Så att de efter att det gått nedåt, bara går upp, upp, framåt och åt sidan. Fast aldrig ned i stupet.
För alla är vi eller har varit någons små ”älskade barn”…
