besöksräknare
Farfar var stins till yrket men även i sitt hem, kan man säga. Han hade nämligen byggt upp ett helt tågsamhälle, nere i källaren. I pannrummet närmare bestämt.
Minns att när jag gått ner för den branta trappan som ledde nertill det dunkla rummet, möttes man först av ”det otäcka monstret”. Det var grönt, stort och såg verkligen läskigt ut. Till ögon hade det två stora bultar, näsan bestod av någon sorts knappar och mätare. Munnen var en fyrkantig lucka, med järnstänger till tänder.
Ur munnen på det gröna monstret, rök det. Eftersom farfar hela tiden envisades med att mata monstret med vedpinnar. Bara för att hålla elden vid liv därinne så att monstret kunde fortsätta att bröla.Ibland började det att tjuta något förfärligt. Då brukade farfar rusa nerför den branta trappan. Snurra på någon liten knapp och knacka med nageln på rutan, där visaren var inunder. Han blev inte lugn förrän det där dova, brummande ljudet blev som vanligt igen.
Jag tyckte det var hemskt otäckt att gå ned för den där trappan till det hemska monstret. Trots att farfar hade ett annat namn på monstret, han envisades med att kalla det för ”pannan”.
Jag tyckte inte alls att monstret liknade någon panna. Nä, hur noga jag än tittade, när jag nu vågade titta, vilket bara brukade vara någon sekund då och då, kunde jag inte förmå sig att få monstret att likna nån ”panna”.
Jag tyckte tvärtom, att monstret knappt hade någon panna alls. För direkt över ögonen, var det ytterligare ett skåp. Det såg ut som någon sorts hatt eller mössa. Lika grön och hotfull som monstret självt.
Det var något annat därnere, som var så härligt. Det var som en helt annan värld. En minivärld. Hela Växjö stad hade farfar omsorgsfullt byggt upp. Med gröna dalar, små pyttemänniskor, små pytteaffärer.
Hjärtat i landskapet, var såklart hans kära järnvägstation. Detta lekte han med när det var kväll. På nätterna drömde han säkert om samma gamla järnväg, det är jag nästan säker på.
Allt var noggrant och pilligt gjort. Att ett barn, som jag skulle få leka med det, var det inte tal om. Fast det gjorde inget. Inte för att jag tyckte det verkade lockande. Nä, det där tåget, det gick ju bara runt, runt, runt och sedan var det liksom inte mer med det.
Nä, det var inte det som var så mysigt där nere i källaren, vilket farfar förmodligen trodde. Det som fascinerade mig, var att jag tyckte så mycket om att titta på farfar, när han lekte. Han blev liksom som en annan man när han kom ned till sitt kära tåg.
Jag brukade titta i smyg på honom när han tryckt på knappen, så att tåget tjöt och började så sakta snurra runt. Då trodde farfar att jag tittade på tåget, precis som han. Ögonen lös medan munnen fick ett snett leende av förnöjsamhet.
Så där som bara han kunde le. Min älskade farfar. Då kunde jag glömma bort monstret som fanns, där precis bakom oss. Det enda jag såg då, var farfar som trots sina gångna år, liknade en liten, liten pojke. Inte äldre, än vad jag själv var då.
Kraaaaam n
