besöksräknare
Visst är det härligt att kunna ge någon nåt? Jag menar,
känslan av att någon blir glad. Se hur
deras ansikten lyser upp.
Fast vi är ofta dåliga på att både ge och ta emot.
Varför? Jo, jag tror att vi ofta känner oss underlägsna på något sätt när vi
tar emot. Vi hamnar i tacksamhetsskuld, tror vi.
Om jag tar emot något från
dig, kanske det finns någon skyldighet att jag måste ge något tillbaka.
Fast jag vill ändå tro att viljan att göra saker för
andra, ändå är en instinkt hos oss. Jag tror att vi vill hjälpa andra. Fast det
kräver mycket mod för att våga erbjuda hjälpen ibland.
Vet du. Min farmor, sa alltid;
”Det är dock saligare att giva än att taga.”
Nu är jag inte högreligiös. På eftermiddagarna när jag var liten, gick jag dock på
kyrkans barntimme. Vår fröken hette Gunilla. Hon var en liten grå mus, tyckte
jag. Och visst, hon var nog en liten udda figur kan jag se såhär i vuxen ålder.
Hon var tyst, liten och hade både grå kläder och grått hår. Dessutom pratade
hon jättetyst. Vilket resulterade i att alla vi barn aldrig hörde vad det var
hon läste om i bibeln. För vi var fullt uppgtagna med att prata med varandra istället.
"Barnens bibel" har jag dock kvar, än idag. Oläst står den där i min
bokhylla och samlar damm. Minns att jag någongång satt ensam hemma och tittade på bilderna i den,
som barn. Tyckte de var otäcka och kände inget behov av att läsa den.
Förutom boken, gav Gunilla mig ett minne. Ja, inte bara
att jag tyckte hon var konstig, luktade konstigt, hade lustiga grå kläder och
pratade tyst. Hon gav mig en lärdom som satte sig i min natur att vara, senare
i mitt liv. Hon lärde mig, precis som min farmor sa i citatet;
”Saliga äro de som ger.”
Nu, när jag är vuxen älskar jag det. Att ge. Känns
nästan som ett kall, om vi nu ska prata bibelcitat och så.
Mitt kall, här i världen är att ge något till alla och
envar.
Genom min musik bland annat. Det är vad jag vill ge
dig. Hoppas jag lyckats.
Kraaaam n
