 |
| "Tänk om det finns knäppisar där? Då är det väl bara att stå ut!" |
 |
| Genom den snåriga skogen gick vi. |
 |
| Den tunga säcken kändes bara tyngre och tyngre ju längre vi gick. |
 |
| Äntligen på väg in till Farmen. |
Utdrag ur boken som jag skriver just nu "Farmen 2016, det Sociala Experimentet":
Det slår mig att jag är helt
utlämnad till min nya familj, till de människorna som nu tågar in till Farmen. 16 okända personer som alla säkerligen har både
sina för och nackdelar.
Fast inte bara inför dem, jag är även utlämnad inför
alla som senare kommer att titta på programmet på tv. Alla ska komma att bedöma min
insats och mitt utseende men även mitt sätt att vara i denna stundande tävling.
Nu blir jag tvungen visa mitt osminkade jag och
det finns ingenting i världen jag kan göra åt saken. Detta i en miljö som jag inte ens i min
vildaste fantasi kunde föreställa mig. Endast
med de kläder jag har på kroppen och i min tunga säck på ryggen ska jag genomleva en hård och tuff tid
framöver.
Jag är på väg in i tävlingen med ett antal kameror hack i häl som ska bevittna och sedan göra
sin egen tolkning av det hela. Det enda jag kan tänka just nu är:
”Huh,
vad har jag gett mig in i?”.
Nu finns inte längre någon väg tillbaka. Nu är det
inget annat att göra än att bara gilla läget.
Det som tar upp min tankeverksamhet just nu är de människor som jag ska tillbringa min
närmsta tid med inne på Farmen. Det gör mig lite nervös och rädd.
”Vad
är det för människor jag ska leva med?”, säger jag i den allra
första synk som jag har.
”Hur
är de? Snälla, konstiga? Dumma?”., frågar jag mig själv. Det är sådana tankar som snurrar runt i mitt huvud. Jag sneglar på deltagarna som går bredvid mig i den snåriga skogen. Vi är äntligen är på väg in till Farmen.
