En kväll är det stjärnklart ute. Jag har precis tänt min lilla fotogenlampa. Det är viktigt att hålla den högt ovanför huvudet, annars ser jag ingenting. Om jag håller den för lågt, skiner ljuset rakt in i mina ögon och jag blir bländad. Nu lyser den upp den lilla stigen som går till filmteamet. Där är det enda stället jag kan säga exakt hur jag känner och tänker. Vi är nästan tvungna att hålla inne med en hel del tankar om varandra och tassar liksom på tå, många gånger. Det går bara inte att säga rakt ut vad vi känner till alla, då hade det blivit totalt ohållbart för oss här. Det hjälper inte ens att vi nu känner varandra så väl att vi ofta kan gissa oss till hur vi kommer att reagera i den ena eller andra situationen.
Efter krönet och den lilla backen upp genom skogen kan jag höra de välkända rösterna skratta inifrån den upplysta stugan. Jag öppnar dörren och möts av de alltid så vänliga orden:
”Nämen hej Pernilla. Välkommen! Du kan sitta där!”. Själva intervjun i sig tycker jag är rätt trevlig, den fungerar lite som en bikt-stol. Där kan jag säga allt det som jag kanske inte annars vill säga.
Med endast en liten lampett som ledljus, går jag de hundra meter det är från teamet. Inga andra ljus finns på vägen, det är kolsvart i hela skogen. Himlen är kolsvart och jag kan se tusen miljoner stjärnor. Varje kväll innan jag ska sova, går jag ut för att titta på dem och på månen. Jag säger tyst till mig själv:
”Det är precis samma måne, samma stjärnor som Micke och mina älskade barn tittar på!”.
Ofta gråter jag för att jag längtar hem om natten.
